Och hur han än stirrar ner på alla slangar och annat i motorutrymmet, får han inga idéer om vad han skulle kunna göra. Bilen är för ny och han är för gammal. Om det ändå varit det motsatta. Bilen en gammal Amazon och han tjugotre.
Då skulle han snabbt halvsprungit bak till skuffen, slitit upp luckan och hämtat verktygslådan som alltid fanns där, tagit fram de rätta verktygen, harklat sig och snabbt förklarat vad som nu skulle ske, skruvat loss det som varit trasigt, sprungit över till verkstaden som legat alldeles intill, köpt det han behövt, frejdigt kommit tillbaka och ersatt det trasiga, nöjt konstaterat att ”det var det”, lett mot henne som beundrande stått och sett på, med en försiktig skräll slagit ihop verktygslådan, gnolande slängt in den i skuffen, hoppat in bakom ratten, glatt kastat ur sig ”ja, då var vi på banan igen”, vridit om startnyckeln, hört hur det perfekta motorsurret kommit igång, klappat lite lätt på instrumentbrädan och bestämt svängt ut på E4:n och fortsatt deras färd till stranden.
Han sneglar på sitt sällskap, hur hon står där och tittar, än ner i motorutrymmet och än runt omkring sig.
Att det skulle hända just nu, här, och i dag. När hade han för en gång skull tagit mod till sig, satt in en annons på nätet, skrivit längre och mera livfulla berättelser än han någonsin gjort under sin skoltid, fått henne intresserad, fått henne att acceptera hans lite taffliga uppsyn och tillsammans med henne bestämt, att en skön tur till en strand som de bägge kände till, som låg tre mil bort, skulle vara det perfekta sättet att inleda deras relation på, kanske deras vänskap på, kanske deras kärlek på, kanske deras gemensamma framtid på…
Det har redan gått fyrtiofem långa sekunder sedan motorhaveriet inträffade.
Han tittar sig omkring och får syn på den närliggande Mekonomenverkstadens gult hånflina åt honom…
För ett ögonblick får han för sig att dess samtliga verkstadskillar just nu i alla fönster står och skrattar åt honom, medan en av dem sitter beredd att ta emot ett nervöst samtal från en man som fått ett motorhaveri och som undrar om de inte händelsevis på fem minuter skulle kunna fixa det, så inte hans livs träff spolieras och han på grund av det åter måste sitta ensam framför Rapport i kväll…
Lite nervöst får han ur sig:
– Det här var ju otur, nu skulle man haft en Amazon, då…
Men han inser att en redogörelse för hur han egenhändigt under en tysklandsresa bytt oljetråget på en sådan knappast skulle imponera. Dessutom har några misstänkt mörka moln börjat ge sig till känna långt borta i väster…
Det sa de inget om i går, tänker han, men det är klart, sådant är väl inget de alltid kan förutse…
Snabbt nu!
– Nä, jag ringer bärgarn, det ingår ju hyrbil om något sådant här inträffar, men då måste vi snabbt fixa en sådan, så vi hinner sola lite innan regnet är här, avslutar han och pekar på de mörka molnen.
– Men tror du att de där kommer hitåt? svarar hon lite skeptiskt och fortsätter, kan vi inte skippa stranden och göra något annat i stället, här i stan. Vi skulle kunna gå in till centrum och sätta oss och slappa på någon uteservering, kolla på människor, titta på alla lustiga typer som går förbi… det blir väl bra! Det är väl inte så noga vad vi gör bara vi umgås?!
Skulle vi inte till stranden nu, som vi bestämt? tänker han, men… sedan kommer inga fler tankar.
För första gången efter motorhaveriet tittar han på henne, ser henne glada uppsyn, ser hennes positiva pigga ögon med all den framtid för honom och henne som ändå kanske finns i dem.
Åh, om det ändå funnits en halvfärdig altan som han kunnat hugga tag i!
Men att gå tillsammans in till centrum är väl också någon typ av arbete, kanske inte så svårt, men ändå. Och sedan blir det kanske glass.
Ja! Han ska givetvis bjuda henne!
På hur många kulor som helst. Femton(!) om hon vill. Varenda kulsort i en enda glass.
Det kan bli svårt för henne att balansera alla. Det får bli en extra stor bägare. En salladsbägare! En sådan som nästan finns i varje affär, där det brukar finnas alla möjliga grönsaker, kött- och fisksorter och annat i olika små burkar, där man kan blanda sin egen sallad. Jag kan hämta en sådan om hon nu vill ha en glasskula av varje sort. Vad förvånad hon kommer att bli när jag rusar iväg och kommer tillbaka med en sådan bara för att hon ska kunna köpa en av varje sort.
Och han skrattar till, där han står där och tittar på henne.
– Vad är det, vad skrattar du åt?
– Ingenting. Jag gillar din idé. Du tänker ”utanför boxen” som man säger. Vi kan åka till stranden någon annan gång. Den kommer ju att finnas kvar. Och om det börjar regna, är det ju bara för oss och sätta oss inne någonstans.
Och jag ska bjuda dig på världens glass! Du får ta en kula av varje sort om du vill.
– Hur ska det gå till? Det ryms ju max sex sju stycken i en bägare.
– Jag vet, men det kan jag lösa. Jag har en plan. Du får ta hur många kulor som helst!
– Men måste du inte ringa bärgarn först, bilen kan väl inte bli stående här?
– Javisst ja, det höll jag nästan på att glömma.
Och han ringer bärgaren, kommer överens om vart bilen ska fraktas och sedan börjar han lyckligt befriad vandra bredvid henne nerför gatan mot stadens centrum.
– Kolla på honom, han som sitter där, han som ser så moloken ut, säger han, och pekar på en sliten krokig man som sitter på en parkbänk en bit in i en av stadens parker.
– Det finns många som sitter och är ensamma. Som bara får lov att stå ut med det…
– Ja, säger hon, och tar försiktigt hans hand i sin…
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar