Garderobsblomma?
Ska det vara ett anständigt namn på en blomma?
Skulle en människa, utan att fundera på
emigration, marsfärd eller underjordisk ljusskygg positionering, kunna bära ett
namn med epitet: garderob?
Tänk dig själv, när du står där i luckan på vårdcentralen och receptionisten frågar:
– Ja, och namnet var?
Du skulle tveka ett antal sekunder, kanske t o
m en halv minut, innan du så tyst viskande som möjligt och mellan tänderna
väste:
– Garderobs-Lars…
Och då skulle följdfrågan förmodligen bli:
– Förlåt, nu hörde jag inte?
Vilket skulle leda till att du snabbt som ögat
slängde fram din legitimation och darrande pekade på ditt förnedrande namn.
Då skulle du från receptionistens mun få höra, som
om hon skrek ut det, ett käckt:
– Garderobs-Lars?! Det var ett ovanligt… innan
hon eller han tittar upp mot dig, som då rusande är på väg till det angränsande
väntrummet, för att där slita till dig en fem år gammal Håll dig i form
eller dö och överdrivet intresserat börja läsa en artikel om de ovanligaste
namnen i Sverige och då konstatera att du ensam toppar den lista som
tidskriften redovisar.
Men nu har du lyckligtvis inte fått det epitet, utan kan kanske, t o m malligt, stoltsera med epitet som: kusk: Kusk-Anna, Finnbacka: Finnbacka-Britta, Delsbo: Delsbo-Olle eller åkare: Åkare-Anders, epitet som har någon typ av rimlig anknytning till den värld du lever i.
Men blommorna, de är chanslösa när det gäller
namngivningen. De har absolut ingen talan och det är väl därför som grymma
individer, som absolut saknar blommedkänsla, kan komma på något så förnedrande
namn som garderobsblomma.
Jag har en så kallad garderobsblomma. Hon(!), jag
betraktar mina blommor som kvinnliga väsen, står ensam i mitt sovrumsfönster.
Och där har hon stått, och stått, och stått, utan att röra sig ur fläcken sedan
jag för tre år sedan köpte, planterade om och ställde henne där.
När jag skriver ”inte rört sig ur fläcken”
menar jag naturligtvis att hon inte växt en enda millimeter. Tvärtom.
Hon
inledde med att nästan vara på väg att prunka, flörtade med mig med sina friska gröna
blad och det nästan sjöng om hennes uppenbarelse. Men så hände något för mig
obegripligt.
Hon började bit för bit, blad för blad, stjälk
för stjälk, vissna, och idag återstår av henne ett litet fem centimeters blad
och en sju centimeters gryende knopp.
Så har hon sett ut i över ett halvår och
frågorna hos mig börjar så smått hopa sig:
Har jag på
något vis kränkt henne, trots att jag i hennes närhet, aldrig(!) uttalat hennes
förnedrande namn?
Jag har heller aldrig inför mina vänner talat
illa om henne, utan bara, i all välmening, bekymrat beklagat hennes miserabla
tillstånd, i syfte att om möjligt få råd om hur jag skulle kunna få min kära
att trivas bättre och på sikt bestämma sig för att sluta trilskas med sin
växtprotest.
De råd jag då fått har dock aldrig syftat till
detta, utan ofta innehållit raka eller inlindade tips om hur jag på snabbast
möjliga sätt skulle kunna göra mig av med min gamla, som jag numera väljer att kalla
henne, flamma.
Som vore jag en presumtiv blommördare!?
Nej, nej
och åter nej! Aldrig över hennes levande blad skulle detta komma på fråga!
Jag måste här för ett kort ögonblick bedrövad avbyta mitt skrivande och när jag tittar upp får jag syn på ett av mina andra
sorgebarn, som bredvid min smyckade, frodiga och lysande plastgran, verkar gå
samma öde till mötes som hon som står i mitt sovrum. Även här har återtåget
till det ursprungliga, jorden, börjat.
Blad för blad har skrumpnat och de stjälkar
som ännu inte segnat ner och sedan hamnat i komposten, slokar betänkligt,
tillsammans med två murkna blompinnar som sedan länge gett upp hoppet om att kunna
vara henne till hjälp.
Hon skriker efter… ja, vad.
Ömsom har jag gett henne mer än nog av det
våta och ömsom har jag satt henne på sparsam vattendiet, och hela tiden med näringsriktigt
vatten.
Jag har flyttat
henne från bordläge till fönsterläge, från fönsterläge ner till golvläge, bytt
hennes krukor, bytt hennes jord – men förgäves.
Jag börjar så smått förstå varför trädgårdsmästareföreningens valberedningen slutat ringa…
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar