Ibland får jag
för mig saker.
Som när jag fick det där mailet från Ånge om
att ett exemplar av min senaste bok Tökka Julhælg var felbundet.
Jaha, typiskt, tänkte jag.
"Lars, du borde inte ha inlett och genomfört ditt bok/cd-projekt,
du ser väl hur det går" var det som om omgivningen varsamt sa till mig.
För många år sedan, när jag gav ut min jamska
alfabetiska bok Krusa, fick jag inte bara en varsam tillsägelse av
omgivningen utan den formligen skrek till mig:
"Sluta upp med de här dumheterna, du ska inte
hålla på med böcker, fattar du inte det?!"
Jag satt där på Länstidningens
redaktion, den 24 november år 2000 vid deras årliga öppethus-arrangemang, och sålde
och signerade mitt, som jag då tyckte, mästerverk.
Jag hade väl signerat ett
trettiotal böcker och satt fascinerad och tittade i ett exemplar av boken,
bläddrade fram och tillbaka.
Okej Lars, det här gick ju riktigt
bra, du klarade av det, din första bok. Jag såg framför mig flera böcker och
musikprojekt
Just då när jag var i färd med att
stänga exemplaret hände det.
Då kom skriket från omgivningen i
form av att ett uppslag i mitten av boken lossnade och föll ner på golvet under
det bord vid vilket jag satt. Iskyla är en mild beskrivning av det jag kände:
Nej, det fick inte vara sant!
Famlande och darrande slog jag upp
exemplaret och synade bindningen vid pärmen där arket suttit. Det gick inte att
se varför arket lossnat. Jag bläddrade hårdhänt i boken för att se om några flera
ark skulle lossna. Det hände inget, och ett hopp om att det lossnade arket var
ett enstaka undantag föddes. Jag öppnade ett exemplar till av boken, bläddrade och…
Ett ark i det lossnade också! Och
i ett exemplar till, och i ett till, och i…
Förkrossad samlade jag ihop de
exemplar jag hade kvar och avbröt signeringen. Det var en månad kvar till jul
och att trycka en ny upplaga skulle säkert ta två veckor.
Minst!
Åttiosjutusen låg jag ute med. Skulle
jag ändå få projektet att gå ihop? Svetten började så smått lacka,
samtidigt som tidens lackningsfart mot jul syntes öka med obarmhärtig styrka.
Det blev några sömnlösa nätter fram
till den 16:e december då den nya upplagan anlände till järnvägsstationen och jag
samma dag körde runt och fyllde på hos stadens bokhandlare.
Någon dag senare satt jag och signerade helt perfekt inbundna böcker och döm
om min förvåning, innan julen var över hade jag nästan gått runt. Phu!!!
Och nu, en gång till ett missöde
med bindningen.
” You get the message”? Eller?
Men vänta nu, jag gav ju ut limerickboken En rimsmed från Lövsjön
2003 och då funkade bindningen perfekt?! Då fick jag en klapp på axeln av omgivningen,
kanske kunde det till och med betraktas som en riktig stor kram.
Och alla skivor jag utan missöden
gett ut?!
Den fysiska omgivningen har nog
inte sänt något meddelande till mig, det är bara slumpen som spelat mig ett
spratt.
Men det var ett väldigt onödigt
spratt.
För det blir inte kul, när jag de
närmaste dagarna måste gå ner till mitt förråd och där kolla igenom 500
exemplar av Tökka Julhælg, för att undvika att jag inte klistrar in en skiva i
något felaktigt, sedan skickar iväg det och gör någon beställare besviken.
Mä råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar