När #metoo mojnat kan vi vanliga börja umgås som vanligt igen

Ser en skämtteckning på Facebook som föreställer ett långt bord. Vid dess ena ände sitter en man och vid dess andra en kvinna. Det ser ut som om de sitter ca sex, sju meter från varandra. Ödslighet och ensamhet präglar bilden. Både mannen och kvinnan längtar till ett kortare bord. Kanske?

  En av kommentarerna till teckningen lyder ungefär:

  ”Ja, så här har det blivit, men bara rabiatfeministerna lugnat ner sig och #metoo-vågen mojnat kan vi vanliga börja umgås som vanligt med varandra igen.”

  Jag tolkar teckningen som en varning till alla. Om vi alla män inte skärper oss och lär oss att hålla käft och händer i styr kan det bli som på bilden. Kanske kommer det även att behövas kastrerade vakter vid bordet om vi män inte tar vårt förnuft till fånga och lugnar ner oss. Och tillhör vi inte de tafsande, de otrevliga, måste vi ändå säga ifrån, om vi ser någon annan ”ta för sig” eller försöker vara ”rolig”.

  För att umgås som ”vanligt igen” måste inbegripa två nya ingredienser: respekt för kvinnors Nej!  och att den som, man som kvinna, märker att någon inte fattat det, säger ifrån.

  Kan vi skapa det klimatet, som inte är självklart vanligt i dag, om man ser till vad folk kan se mellan fingrarna med, behövs inga fler upprop om respekt, utredningar om vad som i lönndom timat eller kostsamma men nödvändiga rättsprocesser.

  Det är som att kasta skräpet i papperskorgen, som att öppna dörren för den som kommer efter en, som att hålla tyst när någon annan pratar, som att säga ifrån om någon pratar för mycket, som att tillämpa vanlig enkel hyfs och så kallat vanligt bondförnuft… det är allas ansvar.

  Du är själv en del av både problemen och lösningarna på dem. 

  Om alla inser det, kan vi umgås ”som vanligt” igen.

  Mæ råkes