Pages

lördag 23 december 2017

Ett litet plastigt, modernt rekorderligt fruntimmer

Plötsligt såg jag henne där i all sin glans. Upphöjd, som på ett podium, stod hon med alla sina lockande attribut och glänste. Det riktigt lyste om henne. Och fast hon inte var riktigt min typ, eller sanningen att säga, inte alls min typ, blev jag ändå överraskad över min reaktion inför det jag såg.
  När hon, redan vid detta första möte, med sina glittrande ögon stadigt tittade in i mina, kunde jag inte riktigt ta det, utan slog ner blicken och rodnade.
  Nä, hon är ju inte alls min typ, tänkte jag. Men ändå…Vad är det som händer?
  På ett ögonblick passerade genom min hjärna hundratals kvinnor jag mött. Dem som jag varit helt ointresserad av, dem som jag tyckt varit skapliga och dem som jag... på ögonblicket förlorad, fallit i farstun för.
  De sistnämnda hade alltid varit jordnära, naturligt klädda utan extravaganser, med naturligt gröna ögon som jag i timmar kunnat drunkna och befinna mig i.
  Men denna? Förvirring var bara förnamnet på de känslor som kom över mig?
  Hon hade inte alls det där jordnära inom sig, snarare tvärtom, det fanns något brutalt naket kitschigt påklätt över henne. Lite bara för mycket. Men där hon, så självklart uppkäftigt stod och bara lugnt tittade på mig, som vore hon en gammal bortglömd flamma till mig från förr, var hon ändå – oemotståndlig!
  Men nej, någon gammal förälskelse kunde hon inte varit, hon var inte min typ. Men kanske hade jag någon gång i mitt tidigare liv ändå reagerat på henne, men inte riktigt förstått min längtan efter just henne.
  Nu var det som om hon blivit den kvinna som jag alltid letat efter utan att veta om det. Som om jag i hela mitt liv letat efter fel sorts kvinna, och som om hon nu, genom sin självklara uppenbarelse, fått mig att inse detta.
  Plötsligt kände jag mig dum där jag famlande stod och, säkert enligt henne, fånstirrade in i hennes lysande ögon, på hennes sprakande utstyrsel, på hennes ändå onaturligt naturliga och förföriska uppenbarelse.
  Jag vände tvärt och skyndade mig utom synhåll. Kippade efter andan. Kände mig obekväm. 
  Vad skulle alla mina bekanta säga om jag kom ”dragandes” med en sådan ”konstgjord” varelse? Men var hon verkligen så konstgjord? Redan nu föreföll hon naturligare än de flesta kvinnor jag mött.
  Då dök det upp en bekant till mig och vi började småprata. Vi inledde med några vardagsfraser, men direkt efter dessa kunde jag inte bärga mig utan frågade honom om kvinnan.
  – Har du sett? Speciell va?
  – Ja, men hon är väl inte direkt din typ, va?
  – Ja, så tänkte jag direkt jag såg henne, men… hon har nåt väldigt speciellt.
  – Jodå, men hon är ju ingen som du brukar falla för. Förresten såg jag några helylle här utanför. Dem skulle du ha gillat! De kanske förresten står kvar, gå ut och kolla.
– Nej, nu har jag fått span på den här och… du, nu måste jag… avslutade jag och begav mig, orolig över att hon inte skulle stå kvar, skyndsamt mot den plats där kvinnan, med det för mig märkligt stora K:et, hade stått.
  Nu står hon här i ett hörn av vardagsrummet och blir bara vackrare för varje gång jag ser henne. Grönare än många andra jag sett, men diskretare. Hon skulle kunna få stå där året runt, vinter som sommar. Hon behöver inte komposteras. Går att återanvända. År efter år. Och efter de enstaka hon släppte ifrån sig vid uppackningen, lär nog barr från henne inte bli något större problem.
  Okej, lite plastig, men ett rekorderligt modernt fruntim… förlåt, grantimmer, det är hon.


  Mæ råkes

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar