Deras slutliga väntan delas upp i kortare väntor på måltider

Margareta.

Hon som alltid gick runt och pysslade om sina blommor, som vore de hennes barn. Vid var och en av dem stannade hon och pratade. Om vädret, om hur hon mådde, om vad hon hört hade hänt.

  Alla hennes blommor hade ett namn:

  ”Men min flitigaste Lisa, så du ser ut, har jag slarvat och glömt att klippa ditt vissnade hår, jag måste hämta en sax, så ska du se ordnar sig.”

  ”Och du Kaktus-Kalle, skulle du ändå inte behöva lite vatten idag, det var länge sedan nu. Ja, jag vet att du inte är speciellt förtjust i det, men lite måste också du ha.”

  ”Men vilka fina blommor du bjuder mig på numera, Petronella Pelargonia. Ett tag trodde jag att du var på väg att lämna mig, men du kanske ångrade dig. Och tur var väl det. Du har väl inget att klaga på som får stå mitt emellan dina två systrar, Pernilla och Petra. Inte behöver du känna dig ensam inte.”

  Så kunde det låta där hon ensam gick omkring i sin lägenhet. Fast ensam var hon ju inte, hon hade sina vänner, blommorna. Två gånger i veckan kom dessutom hemtjänsten och fyllde på hennes kylskåp, städade och hjälpte henne duscha.

  Några längre samtal med dem blev det aldrig. Dels hade de alltid så bråttom, dels var det nästan alltid någon ny som dök upp. Ofta var det en mörkhyad, så hon kunde ha lite svårt att förstå vad den sa, men han eller hon försökte förklara, tog om, försökte uttala bättre.

  Nä, Margareta var ingen rasist. Hon hade sett på TV och förstod de flyendes situation och var tacksam över att det ändå kom någon och hjälpte henne. Det fanns väl ingen annan, ingen ”vanlig” svensk, som ville, eller hade tid, Det var en annan tid nu än när hon växte upp.

  Nu befinner sig Margareta på ett äldreboende bland ett antal andra gamla människor som, likt henne, inte längre klarar av att bo i sina riktiga hem. De väntar… på att natten ska gå, på frukost, på lunch, på middag, på kvällsfika, på … de väntar.

  En gång om året blir det Nobelmiddag. Alla klär upp sig, eller kläs upp, i sina bästa kläder, för att samlas i samlingssalen och äta Nobelmat.

  Men ingen av dem har väntat på detta. Alla har glömt den senaste gången det hände. Många har heller inte varit med någon tidigare gång. Många från förra årets firande är borta.

  Det kommer också några och spelar dragspel för dem ibland, men det är det heller ingen som har väntat på.

  I äldreboendets lokaler hörs inte många ljud. Några sitter i matsalen och sover. De andra sitter eller ligger inne på sina rum. Kanske hörs svagt, i bakgrunden, en TV som står på.

  Personalen jobbar på, gör så gott de kan, så gott de hinner. Är vänliga och tålmodiga. Jobbar på. Många av dem är mörkhyade.

  Jag har en idé om ett äldreboende där det inte bara bor människor vars enda uppgift, och förmåga, är att vänta.

  Där det finns en framtid varje morgon när frukosten serveras. Där det finns ett samtal om vad som kommer att hända under just den dag som är. Samtal om vad den eller den under dagen ska göra. Samtal om det som hände igår, om missöden som inträffat, om tokigheter som hänt… där de som i dag sitter eller ligger och bara väntar, åtminstone under sin vakentid fick glömma sin väntan i sorlet och stojet från människor som fortfarande inte börjat vänta.
  Ett boende till vilket alla eller många skulle längta, där det rådde en reell integration mellan människorna… där det rådde ett riktigt liv helt enkelt.

  Mæ råkes