Feghetens och cykelhjälmens tid är kommen...

Jag blev feg efter korrekturläsningen av den nya boken. Riktigt feg.

  Men jag hade tänkt bli det under en längre tid, så det kom inte som någon överraskning.

  Det hela började när många skribenter, men också vanligt folk, började föra fram cykelhjälmen som något ytterst förträffligt att skydda sitt huvud med.

  Ja, ja, tänkte jag i början. Sådana där är ju till för klantskallar som inte kan cykla. Men jag kunde ju cykla, utan problem. Då, alltså för ungefär tio år sedan, hade jag i mitt femtiofyraåriga liv aldrig varit ute för någon cykelolycka. Det om något bevisade väl det onödiga i att också jag skulle göda cykelhjälmskapitalisterna genom att införskaffa mig något så löjligt som en cykelhjälm.

  Och så har det gått på. Jag har cyklat, cyklat och cyklat. Utan missöden.

  Dessutom många gånger berusad. Men inte har det varit någon fara med det. Jag har aldrig på grund av berusning kört på någon eller ramlat av min cykel. 
   Utom kanske en gång när jag i nattens och alkoholens berusning snubblade in i en buske när jag skulle parkera utanför trapphuset där jag bor. Men det gick bra, jag var ju vid detta tillfälle, så att säga, ganska avslappnad. Och det är knappt att minns att det hände. Det var en bagatell helt enkelt.

  Efter denna resumé av mitt cyklande kan ni säkert förstå min skeptiska inställning till cykelhjälmar. Jag klarar mig ju lika bra utan.

  Men som jag inledningsvis antydde, började för ungefär fem år sedan en cykelfeghet gro inom mig.

  Delvis berodde det nog på att min ålder sköt i höjden, men också på att jag av en händelse råkade googla förbi en del cykelolyckor på nätet.

  Jag läste om cyklister som efter 40 års felfritt cyklande körde omkull och allvarligt skadade både hjärna och leder. En del av de olycksdrabbade kom till och med inte ens levande ur sina cykelolyckor, utan transporterades omgående via akuten till närmsta krematorium.

  Dessa skildringar gav mig kalla, så kallade kårar, utefter, ja, ni vet vad.

  Fegheten tilltog.

  Jag började så smått googla på diverse cykelhjälmar, jag började jämföra modeller, priser och prestanda.

  Varje kväll försökte jag dessutom visualisera bilden av mig själv cyklande iförd cykelhjälm.

  Tyvärr ledde detta bara till att jag svettig vaknade i en dröm där en kinesisk firma lyckats ruinera mig genom att lura på mig en svindyr prenumeration på det senaste i cykelhjälmsväg.

  Eller också drömda jag att jag hamnade i brutala cykelolyckor, där drömhjälmen på mitt sköra huvud slungades av innan jag var på väg att krossa skallen mot en armerad och extra förstärkt betongpelare. Som tur var vaknade jag alltid innan själva skallen skulle mosas.

Hur skulle inte det ha sett ut i sängen annars; blod och hjärnsubstans överallt.

  Ett tredje drömscenario var att jag kom till jobbet iförd en nyinköpt cykelhjälm och på grund av min då löjliga uppsyn blev totalt och utan hejd utskrattad av mina kollegor.

  Jag öppnade även ett cykelhjälmskonto där jag månatligen i flera år lade undan en femtiolapp i hopp om att jag så småningom skulle ha råd med en sprillans ny cykelhjälm. Tyvärr drabbades detta konto av att någon mig mycket närstående hela tiden tullade på de insatta medlen och använde dem till frosseri och annan lyxkonsumtion.

  Men fegheten tilltog och idag hade den nått sin absoluta smärtgräns. Det fanns ingen återvändo.

  Med bestämdhet lösgjorde jag därför klockan 14.00 min nyligen inköpta svarta Sjösala Isabell, för att så försiktigt som möjligt börja cykla mot Lillänge och min första cykelhjälm.

  Så livrädd jag plötsligt kände mig. Jag hade ju ingen hjälm. Jag krypcyklade på ettans växel hela vägen och vid varje korsande av gata eller bilväg ledde jag skälvande av skräck cykeln över.

  Väl framme blev cykelhjälmsköpet en total framgång. Cykelhjälmarna såldes på rea och jag fann direkt en svartfärgad som passade perfekt på mitt alltför(?) stora huvud. Jag var i hamn.

  Nu skulle här cyklas, vänta bara…

  Fortsättning följer…

  Mæ råkes