Ja, visst var det skönt när dammar brast … (episod 2)

Jag promenerade.

  Temperaturen var runt nollan och regnet, eller den regnblandade snön, hängde i luften. November helt enkelt.

  Jag hade försökt lura hem min gamle vän till mig, men eftersom väglaget för cykling innehöll både fallolyckor med tillhörande konvalescens och bilpåkörningsmassakrer med medföljande blommor, bröl och begravning vägrade han. Att gå var för honom otänkbart.

  Då fanns det bara en kvar att välja på: Jag.

  Och vis som jag är insåg jag att jag i denna kväll skulle nå mitt mål och min vän bara jag anträdde färden. Ett steg i taget så att säga.

  Stegen blir till metrar av avverkad sträcka, som blir till kilometrar av dito, som till slut blir till framme! Visdomen svek mig inte heller denna gång.

  Väl där knackade jag på hans fönster och han kom ut till den låsta ytterdörren och öppnade.

  Sedan följde elvaprocentig imperial stout, popcorn, rödvin och en imperial till. Ett försök från honom att tjuvladda ner Tyrannosaur, en engelsk film som jag tycke vara så bra att jag ville se om den. Förtroligt och roligt snack om det mesta vi gemensamt upplevt. Ett antal Youtube-klipp med Marc Knopfler, Rolling Stones med flera.

  Vi avslutade kvällen, eller natten, med Queens gamla musikvideor.

  Och det var då dammen började brista.

  Så välgjorda, så påkostade, så välklippta, så suveräna. Jag kände mig helt lyrisk. Jag återupptäckte dem och insåg att de skulle stå sig i all evighet. Milstolpar helt enkelt.

  Klockan blev strax efter två, the party was over och jag begav mig lyrisk ut i novembernatten.

  Och det var då dammen definitivt brast. Miraklet skedde. Halleluja!

  I min skalle dök nämligen en för mig okänd melodi upp tillsammans med frasen: ”Det finns… det finns snö, det finns hus, det finns träd…” och så vidare.

  Och direkt förstod jag också att dammen brustit. Befriad slet jag upp min mobil, satte på röstmemot och började nynna den melodi som jag mirakulöst hade upptäckt, medan jag lite planlöst irrande trevade mig fram mot min enkla boning.

  Missade jag denna inspelning skulle jag gräma mig hela mitt resterande liv, kändes det som.

  Jag gjorde för säkerhets skulle tre inspelningar innan jag var hemma och väl där gjorde jag ytterligare en. Sedan lyssnade jag igenom den sista och kunde konstatera att jag fått med det viktigaste utan att för den skull slå Tommy Körberg i skönsång.

  Samtidigt insåg jag att dammen som brustit gjort den text som låg på bordet framför mig obrukbar, passé och död. Den hade varit den damm som stoppat miraklet som innebar att jag kunde gå vidare ”mot nya djärva mål”, som en valaffisch en gång deklamerade.

  Nu ligger låten där i min mobil. Textens anda andas i min själ. Jag behöver bara sätta mig ner och börja.

  Det kan bli bra. Den kommer att bli bra. Inget krångel, bara bra.

  Kanske som ett mirakel. Eller kanske Miraklet med stort M.

  Men, överdriv inte nu Lars. Ta det lite lugnt. Den kan bli ganska bra i alla fall.

  Mæ råkes

Ja, visst är det skönt när dammar brister… (episod 1)

Jag hade länge burit på en damm av vilja, idéer och möjligheter utan att få dammen att brista. Den hade bara fyllts på och trycket på dammväggen hade ökat.

  Jag kan tänka mig att min hjärna, såväl dag som natt, i lönndom arbetat med bristningsproblemet och säkert också försökt skicka signaler som skulle kunnat ha hjälpt mig att spränga dammen. Men signalerna hade inte nått fram, jag hade inte varit mottaglig och dammen hade stått där än mer stadig och intakt.

  Men under natten till lördag brast dammen.

  Jag hade mellan fyra och sju på eftermiddagen försiktigt druckit två Brooklyn lager i min ensamhet i soffan i vardagsrummet, medan jag samtidigt surfat runt på Fejan och putslustigt kommenterat inlägg och delningar som bekanta och vänner skrivit. Jag hade fått några gilla och kände mig ganska nöjd.

  Egentligen borde jag väl i stället ha tagit tag i den låttext som låg och surade framför mig på bordet. Men den fick förgäves ligga där och surna till ännu mera.

  Jag var så oförsiktig med den att jag till och med ställde min dator rakt på den. Inte undra på att jag tyckte mig höra den halvkränkt gny.

  Ja, men du själv då, tänkte jag, du blir ju aldrig bra.

  I över ett år har jag försökt att uppfostra dig till att bli det jag hade tänkt mig att du skulle bli, en förbannat bra låttext. Men förgäves.

  Du är ju omöjlig!

  Jag kände mig klar med dig en gång, men insåg snabbt att du bara hade gamla schabloner och redan använda formuleringar att komma med.

  Du kunde väl ha bjudit till lite mera?!

  Sedan lämnade jag dig ifred ett halvår och tänkte du skulle bli bättre om du fick ligga till dig, men när halvåret gått, kunde jag missmodigt konstatera att du var en av de mera tjuriga texter jag träffat på. Och jag har ju uppfostrat några låttexter i mina dagar.

  Därefter gjorde jag ett sista försök som innebar att jag utsatte dig för en omfattande och ganska brutal hjärntvätt: strök det som inte höll, lade till nya formuleringar och rim, stramade upp fraseringen, och så vidare. Jag försökte till och med ge dina ord, rim och rader en passande melodi.

  Och så en dag tyckte jag att du än en gång äntligen var klar. Okej för att melodin inte riktigt passade, men du hade blivit rumsren.

  Nu får du duga, pustade jag ut, bara för att nästa dag finna dig så medioker att en text som bara innehöll trallande och gutturala läten skulle slå dig med hästlängder.

  Då fick det vara nog.

  Jag lade dig på soffbordet och insåg bittert att du i bästa fall kunde bli en låttext som gick att använda som ljudlöst tankeexperiment någon gång när jag totalt fantasilös stod i duschen och inte för mitt liv kunde komma med något bättre att ockupera mina hjärnceller med.

  Så du fick negligerad ligga där på soffbordet och snyfta.

  Men skyll inte på mig, det var ditt fel!

  Klockan hade då blivit halvåtta och jag besökte tvättstugan, plockade tvätt ur tumlare och torkskåp, vek ihop den, återvände och lade in den i de lådor och skåp respektive plagg var tänkt skulle ligga.

  Sedan bar det av till en kär vän som bor några kilometer bort.

  to be continued…

”Let’s make Sweden democratic again”

Söndag. Klockan är halv två. Har just vaknat.

  Nä, jag vaknade klockan halv tio också. Lite bakis och dödstrött efter en mycket trevlig kväll i tre glada vänners lag.

  Jag klev upp och fikade, men sedan var jag tvungen att lägga mig på soffan i vardagsrummet och avnjuta den nyss bortgångne Leonard Cohens sista platta ”You want it darker”, vars texter kretsar kring hans förestående död och de livsfrågor han aldrig fått några svar på.

  Men det blev många fler Cohenlåtar innan jag på nytt vaknade. Jag måste sovande ha hört en stor del av hans produktion. Spotyfi hade bara matat på, låt efter låt. Men för mycket Cohen kan det aldrig bli.

  Så kan det gå när man rumlar runt och är wild and crazy till fram på småtimmarna.

  Min gamla kropp tål inte den prövningen lika bra längre. Återhämtningen tar liksom längre tid.

  I alla fall började vi kvällen med att hemma hos mig äta, dricka och lösa de flesta världsproblem som just nu finns på mångas agendor.

  Trump kom givetvis upp.

  Vi enades vi om att han ändå skulle få bli USA:s nästa president, eftersom han enligt amerikanernas valregler vunnit. Alternativet fanns liksom inte. Demokratin måste fungera demokratiskt, med majoritetsstyre och så vidare.

  Fast det är klart, amerikanarna skulle ju kunnat göra som de svenska riksdagspolitikerna.

  Komma överens om en ny typ av demokrati, där drygt 40 % kallas majoritet och där en majoritet kallad ”de rödgröna” med drygt 40 % av rösterna, får styra ohotad av den andra majoriteten, kallad ”Alliansen”, som knappt fick 40 % av rösterna vid det förra valet, bara de lovar att Alliansen, om den vid nästa val får drygt 40 %, får styra ohotad av de rödgröna i fyra år.

  Fiffigt va!?

  Förr, när majoritetsstyre betydde mer än 50 %, måste det parti eller de partier som bildade regering ha stöd av minst 50 % av riksdagspartierna. Men nu slipper riksdagspolitikerna bry sig om det.

  Man leker riksdag på ett nytt sätt, samtidigt som man inte företräder dem man är satta att företräda, nämligen minst 50 % av befolkningen.

  Taskspeleri skulle sådant kallas i många andra sammanhang.

  Det var sådant som Hitler höll på med och som han använde sig av när han utan verklig, det vill säga femtioprocentig majoritet i den tyska riksdagen, kom till makten, vilket så småningom banade väg för ett förödande andra världskrig.

  Och det finns flera exempel i historien där liknande har skett.

  Putin och hans parti är också bra på att taskspela för att få regera.

  Hur vi löste det världsproblemet?

  Vi enades om att i fortsättningen bara rösta på de partier som håller det klassiska majoritetsstyrets fana högt, d v s…

– Men vänta nu, hasplar helt plötsligt Jesper ur sig. Då finns det ju bara ett parti att rösta på? SD? Alla de andra partierna är ju inblandade i majoritetsbedrägeriet. Det skulle mycket till innan jag lägger min röst på de främlingsfientliga idioterna!

  Vi två andra höll med.

  Och nu satt vi alltså där med ett nytt problem i våra knän. Det fanns ju Feministiskt initiativ och andra småpartier förstås.

  Men vi lät frågan bero och kastades oss in i några mera lätthanterliga problem, som kärlekens väsen, livets mening och själens obotliga ensamhet.

  Riktigt vad vi då kom fram till minns jag inte, men diskussionen vi förde var innehållsrik, nyanserad och stringent, och vid nästa träff är jag säker på att vi kommer att närma oss dessa problems kärnor.

  Sedan bar det av till staden Östersunds olika utskänkningsställen.

  Mæ råkes

Någon av Trumps väljare kanske vill att han uppfyller sina löften, annars...

Donald blev president.

  Otur eller väntat?

  Många skyller på medias bevakning av honom. Att den var felaktig och missvisande, och därför vann han.

  Men då frågar jag:

  Skulle folk ha röstat annorlunda om opinionsmätningarna varit mer korrekta? Skulle alltså folk då förstått att valet varit på allvar och ”tagit sitt förnuft till fånga” och röstat ”rätt”, d v s på Hillary?

  Den som klandrar medias dåliga(?) rapportering av de bägge kandidaternas agendor tillskriver media en avgörande roll i det amerikanska presidentvalet.

  Och så ska det tydligen vara?

  Om bara media bevakar valet på rätt sätt, vinner ”rätt”, underförstått den förnuftigaste kandidaten valet. Och allt är frid och fröjd.

  Media har sett till att…?

  Nä, så var det inte. Valresultatet speglar maktens arrogans mot de svagas situation i samhället. Arrogansen mot de fattigas, de dubbelarbetandes, de trippelarbetandes, de outbildades, de diskriminerades, de mer eller mindre utslagnas utanförskap.

  Ett utanförskap som bara kan lindras med hjälp av en omfördelning av välståndet i USA.

  Ingenting annat.

  Trump har fått utanförskaparna att tro han ska få till stånd detta.

  Genom att skippa, ”onödiga” avgifter och utgifter till NATO, FN, dyra miljöavtal, Obamacare, krig i fjärran länder … och så vidare.

  Dessa pengar ska nu gå till utanförskaparna!

  Genom att USA struntar i världen, avregleras och sätter de ekonomiska incitamenten vid rodret för den ekonomiska utvecklingen.

  Som det var förr.

  När många människor hade det ännu sämre ekonomisk ställt.

  Trump vill börja om. Från scratch. Så att allt till slut kommer att fungera som det var tänkt.

  Lycka till, säger jag.

  Men för den oberäkneliga mannen och presidenten är det bara att se fram emot att någon av hans ännu mera oberäkneliga väljare i ett obevakat ögonblick sätter en välriktad kula mellan hans två självsäkra ögon.

  En kula som kommer från den besvikne väljaren som trodde det Trump sa var sant.         Att det var sant att han kunde ordna honom ett välbetalt jobb, en ordnad ekonomi, en trevlig familj, hjälpsamma grannar, bra utbildning till hans barn, och så vidare – men som i stället fick smaka på konkurrensens obönhörliga piska över sin tärda rygg, när hans lilla nystartade firma slogs ut av en större firma från en delstat han inte ens visste tillhörde USA.

  Det som talar emot det scenariot är att oberäkneliga maktmänniskor med förvirrat uppsåt på något förunderligt sätt alltid brukar komma undan attentat från våldsverkare. De verkar ha det i blodet.

  Se bara på Hitler, Mao Tse Dong och Stalin. De fick leva tills de dog eller valde att dö.         Medan J F Kennedy, hans bror Robert, Martin Luther King och Palme, människor med uppsåt att minska klyftor och öka rättvisan i samhället, inte hade en chans att komma undan våldsverkarnas dödsbringande hat.

  Vad jag hoppas på?

  Att Trumps agerande, politik, en gång för alla ska visa amerikanarna att kapitalismens ohämmade frihet leder fel och att de därefter drar den slutsatsen att ett välmående samhälle skapas genom att man hela tiden arbetar med att omfördela välstånd från de välbärgade till de fattiga.

 

  Mæ råkes

Måste till verkstan, hade glömt...

Han ligger där bredvid henne, hans sista ”erövring”. Känner sig ganska nöjd, visst är hon fin. Och hon kunde de flesta konsterna i sängen. Trevlig. Charmig. Vacker.

  Han ser henne komma naken ut från badrummet.

  – Du är vacker, säger han så ärligt att hon inte ska känna det minsta tvivel om att han verkligen menar det.

  Hon ler, går in i köket, rotar i kylskåpet:

  – Vill du också ha ett äpple, kommer det från henne. Jag blev sugen på ett.

  – Nä, det är bra.

  Så naturlig, tänker han. Inga krusiduller, inget krångel, rak. Precis som det ska vara. Jag kanske skulle bjuda henne på middag? Ute.

  Fast, vi får väl se hur det utvecklar sig. Sedan var det ju Maria, hon som han inte riktigt gjort slut med. Han måste ta tag i det. Och Mia på jobbet. Vilken tjej! Synd att hon har en… det kan kanske…

  – Vad ligger du och tänker på? frågar Helen, i det hon tar en tugga av äpplet efter återkomsten från köksregionen.

  – Nae, tänkte bara på att jag skulle ha lämnat in bilen. Jag tror ta me’ fan att det var idag, jag skulle göra det. Måste kolla.

  Han kliver upp, fiskar upp telefonen ur en av byxfickorna, öppnar den och börjar bläddra.

  – Måste du göra det just nu? kommer det lite surt från henne. Kom och lägg dig istället, så kan vi mysa lite.

  – Ja, men jag sa ju det, jag tror att jag ska lämna in bilen idag, ska bara kolla.

  Han är inne få Fejan och ser att Mia hört av sig: ”Kan vi träffas i dag på lunchen, vi kan ta det vanliga stället. Klockan ett?”

  – Det var i dag jag skulle lämna den, jag måste göra det innan den helt stannar. Du får ursäkta.

  – Ja, men är nu på direkten, kan du inte…

  – Jag ska bara bekräfta att jag kommer, fick ett meddelande igår, de vill att man ska bekräfta… annars tar de något akut istället.

  Han skriver till Mia: ”Bra vi syns då.”

  Och han känner sig glad och upprymd. Äventyret fortsätter.

  Han kastar sig ner på sängen och börjar smeka Helen.

­  – Men ta det lugnt, säger hon lite irriterat, ta det lugnt, vi kan väl bara ligga här och mysa.

  Naä, hon var nog inte som jag trodde, tänker han, snart kommer något projekt hon vill ha hjälp med. Tapetsering, målning eller…

  – Du, har du tänkt på de här tapeterna? Visst skulle det vara bra om man bytte dem mot några ljusare?

  – Naä, de här är väl bra, de passar ju bra till möblerna.

  – Jo, men nu var det inte det jag pratade om, jag tror det skulle bli bättre med ljusare i en liknande färg, det skulle bli mycket ljusare då, det känns lite väl mörkt nu.

  – Jo, det kan du ha rätt i. En sms-signal från hans mobil befriar honom från ytterligare prat om tapeterna. Han kliver upp och kollar mobilen som han lagt på det lilla bordet vid fönstret.

­  – Förbannat!

  – Vad är det?

  – De vill att jag ska komma med bilen redan klockan elva, om jag kan. Det är visst någon som blivit sjuk, men de ska försöka pressa in den ändå.

  – Men måste du verkligen det. Avboka, ta en annan dag, en annan verkstad. Stanna här hos mig…

­  – En annan verkstad? Fattar du hur länge jag hållit på för att hitta en verkstad jag verkligen kan lita på?! Jag skulle aldrig lämna den till någon annan. Och de har varit så schyssta mot mig… och klockan är redan halv tio. Jag måste dra. Tyvärr. Vi kan väl träffas en annan gång, när jag har mera tid.

  Hon svarar inte utan tittar avmätt mot taket.

  Han sätter sig bredvid henne och stryker henne över kinden.

  – Bli inte sur nu. Jag säger ju att vi kan träffas en annan gång, en helg.

  – I kväll då? frågar hon prövande. Du sa ju igår att du skulle vara ledig flera da’r.

  Vi skulle kunna gå på bio, jag har inte sett den där nya Almodóvar-filmen.

  Han har börjat klä sig. Bara tröjan kvar. Det går snabbt.

– Jo, det skulle vi kunna, men jag ska hem till min mamma en sväng och hjälpa henne rensa i förrådet någon timme, så det kan bli lite tajt.

  – Igår sa du inget om det. Då sa du att du var helt ledig.

  – Jo, men det är jag ju också, men det här är ju bara lite smågrejer. Verkstan hade jag glömt och det här med mamma tar bara någon timme. Och vi hade bestämt klockan halv åtta i kväll, så det blir ju mitt i filmtiderna.

  Du jag ringer dig senare, säger han, i det han tar på sig jackan, nu måste jag skynda mig.

  Och ut genom dörren till det befriande trapphuset och in i hissen.

  Han tittar på sin mobil och ler. ”Kan vi inte tillbringa eftermiddagen tillsammans, jag kan låtsas att jag fått lite migrän, vi skulle kunna gå på den där utställningen jag pratade om!”

”Perfekt!” blir han sms tillbaka.

  Äventyret fortsätter. En ny chans.

  Mæ råkes