Pages

måndag 31 oktober 2016

Varken Gud eller änglarna kommer till Haiti, men påven kommer till Lund

Påven kommer till Sverige.
  Jaha. Och?
  Vem representerar han? Katolikerna? Har de utsett honom som språkrör?
  Nä. Det är ett gäng kardinaler som har utsett honom.
  Och folket? Det katolska? Hur har det medverkat i processen att utse påven?
  Inte alls.
  Förr sa man att det var Gud som utsåg påven.
  Kardinalerna, de som kunde komma ifråga för att bli påve, satt i dagar i något rum i Vatikanen och väntade tills Gud gav dem ett tecken. Vilket tecken det var frågan om vet jag inte.
  Det går rykten om att en ängel setts sänka sig ner över den som Gud utsett, eller att ett sken från ovan föll på den lycklige.
  Men det var förr det. När Gud hade tid med dylikt trams. Numera har han fullt upp med att göra annat – som ingenting.
  Han hjälper inte fattiga, förhindrar inte krig, han verkar inte ha något emot att flyktingar drunknar i Medelhavet, att IS-soldater gör kristna kvinnor till sina sexslavar eller att hans präster våldför sig på korgossarna.
  Men förr gjorde han i alla fall en sak, utsåg den nya påven. Guds numera slöa och uppgivna attityd finns bra beskriven i Vreeswijks visa Somliga går med trasiga skor:
_ _ _
”Gud fader som i himmelen bor
blundar och sover sött
Vem bryr sig om ett par trasiga skor
när man är gammal och trött”
_ _ _
  Är det inte dags för honom att avgå när han blivit så gammal så att han inte orkar ett enda dugg. Vad ska människorna med honom till då? När han inte gör mer skillnad än statyn över Karl XII i Kungsträdgården i Stockholm. Han pekar ju i alla fall. Men Gud?
  Är det någon som sett någon aktivitet från honom på sistone? I Haiti kanske? Efter orkanen? Verkar inte så.
  Men, säger katolikerna, den nya påven, Franciskus är jättebra. Han pratar med bönder på böndernas vis och de lärda bryr han sig inte så mycket om, han är som en vanlig människa.
  När han installerades sa han: Jag är en syndare och katolikerna jublade och tänkte, äntligen en av folket, en som erkänner att han är en vanlig människa. Med fel och brister. En syndare.
  Fanns det ingen mera perfekt som kardinalerna kunde utse, någon ännu godare, som inte direkt var en syndare? Undrar jag.
  Men vilka synder har Franciskus egentligen begått?
  Han har väl aldrig förgripit sig på korgossar eller småflickor?
  Då blir jag… rent ut sagt förbannad! Eller förskingrat pengar ur Vatikanens enorma förmögenhet. Eller förmedlat pengar till IS?
  Nä, det är nog bara småsynder han begått, sådana som Jack Nicholsson raljerar om i Gökboet, när metalsjukhuschefen frågar honom om varför han tror att han blivit intagen.
”– Chewing gum in class…?”
  Kanske har Franciskus till och med snattat några av de tuggummin han ertappats med att tugga, och är det inga värre synder han begått får vi väl ha fördragsamhet med honom. Eller katolikerna i alla fall. 
  För egen del tycker jag han ska avgå och uppmana människor att tänka själva i stället för att lyssna på den katolska kyrkans vidskepliga svammel.
  Gör han det ska jag sätta upp en bild av honom på väggen ovanför TV:n. Men chansen att det händer är mindre än att jag skulle bli utsedd till Sveriges nästa president.
  Franciskus kommer till Sverige för att ”fira” reformationen, alltså en konkurrerande vidskepelse. Den vidskepelse som tillsammans katolicismen ödelade Europa och slaktade stora delar av dess befolkning i de krig de utkämpade för att bevisa vilken av dem som hade den rätta och sanna vidskepelsen. Är dessa religionskrig alltså glömda? Och förlåtna? Har de katolska och protestantiska ledarna verkligen bett de hundratusentals ättlingar om förlåtelse för att dessa kyrkor lurade deras söner in i döden när de kämpade om vilken vidskepelse som skulle ha makten över Europas invånare.
  Tror inte det.
  Jag hoppas i alla fall att Franciskus får leva länge, nu när han är så bra och folklig. För när han dör utses det kanske en ärkekonservativ påve som inte alls vill någonting bra och bara jobbar för att folk ska skämmas över att vara människa. Och som inte gör någonting vettigt för sina undersåtar.             
  En som är som Gud.


  Mæ råkes

söndag 30 oktober 2016

Vintertid, Hawaiijul och lövhalka

Söndag.
  Och vi befinner oss i en ny tid. Vintertid.
  Igen.
  Kan ingen stoppa detta vansinne? Världen hamnar ju i olag varje gång detta tidsterroristbeslut ska verkställas.
  Jag läste i en artikel i fjol att tidsomställningen faktiskt leder till att ett antal människor drabbas av hjärtattack och – dör! Ska hederliga människor inte få leva nu heller? Man undrar.
  Bara för att … ja, vad då, bara för att?
  Vem kom på eländet med vinter- och sommartid?
  Säkert bara någon som försökte göra sig berömd, genom att vara så kallat kreativ och sedan uppfinna (hitta på) att ett land visst kan, helt plötsligt, låtsas att klockan är två istället för tre. Och tvärtom.
  Kioskvältaren, Nya sköna tider två gånger om året som ”uppfinnaren” lägligt publicerade till införandet av tidsterrorn gjorde honom säkert så förmögen, att han i dag läppjar paraplydrinkar och umgås med en hord lättklädda damer på en söderhavsö i väntan på att Svenska Akademien ska ringa honom för att meddela att han tilldelats Nobelpriset i både fysik och litteratur.
  Ställ fram klockorna en halvtimme och låt det vara så. Hur svårt kan det vara? Men det kommer jag garanterat inte att få Nobelpris för. Inte ens ett omnämnande. Att leva i skymundan blev min lott.
  Men ni som läser det här kan väl påpeka att jag var först med idén om att avskaffa hjärnhaveriet sommar- och vintertid.
  Sedan har vi alla dessa löv som ligger i drivor på gatorna.
  Det är knappt att man tar sig fram och när de sugit åt sig regn eller morgondimma är risken för halkfall med tillhörande ambulansfärd till akuten överhängande.
  Plantera barrträd för tusan: nordiska tallar, ursvenska granar. Träd gjorda för vårt klimat.  
  Som det ser ut i dag kan man tro att Östersund ligger på samma breddgrad som norra USA. Lönnar överallt.
  Vart ska det sluta?
  Vajande söderhavspalmer och Hula-hulaflickor dansande på gatorna endast iförda bastkjol och vackra kransar runt halsen? Man bävar. Det skulle bara vara allas vår Misters Hawaii, Yngve Stoor, som fattades.
  Sjömansjul på Hawaii?
  Nä, tack, inte så länge frejdiga svenska musiker med glädje och gamman kan framföra Hej, tomtegubbar medan de förväntansfulla och ögontindrande barnen i rapptakt försöker sjunga med och de av alkohol upplivade föräldrarna blandar till ännu en busgrogg på Sofiero och hembränt. Äkta svensk jul tack!
  Förresten. Vad är det för fel på svensk musik? Vals och schottis?
  Hambo! När hörde du en sådan sist?
  Men om man nu envisas med att plantera lövträd anpassade för varmare klimat, kunde man väl åtminstone se till att de inte fällde sina löv. Arrangera något värmesystem eller liknande, som fick träden att tro att det var sommar hela året om
  Eller plantera sidenväxter.
  Jag var på vippen att köpa en sådan härom dagen. Alltså inte ett sidenträd men väl en sidenblomma.
  Den var så naturtrogen att jag var tvungen att bita av en liten pyttebit av bladet för att förvissa mig om att den inte var äkta. Först när jag inte kände ett enda uns smak av klorofyll eller fotosyntes blev jag övertygad om att blomman var en fejk.
  Men hade jag inte smakat, hade till och med en bakfull polsk hamnsjåare på sitt för mig obegripliga modersmål kunnat lura i mig att den var äkta.
  I övrigt är det skapligt.


  Mæ råkes

måndag 24 oktober 2016

Jag agar dig för att jag måste, jag gör det både för min och din skull

Jag frågar om han kan komma i morgon och han säger:
  – Givetvis, jag kommer klockan sju, eller kvart över, så fixar vi, min kompanjon och jag det där. Inga problem.
  Bra! Säger jag och känner mig nöjd.
  Nästa dag står jag nere vid källaringången klockan kvart över sju och väntar, i fem minuter, i tio, i tjugo. Vad har hänt? Varför kommer de inte och fixar vår tvättmaskin?
  Jag ringer honom, men inget svar. Har han inte mobilen på?
  Jag ringer flera gånger, utan resultat.
  På eftermiddagen, när jag kommer hem kollar jag om någon varit där och fixat tvättmaskinen. Men inte. Jag ringer. Och nu svarar han, och förklarar att de varit tvungna att åka på ett annat jobb, akut.
  Jag undrar varför han inte svarat, han bara mumlar något om dålig täckning. Det låter inte trovärdigt.
  – Men i morgon då, hur blir det då? Kommer ni då? Jag måste veta, vi vill få det här klart så snabbt som möjligt.
  – Jo, i morgon är vi där, klockan halv åtta, upplyser han.
  Men det händer inte den gången heller, och gång på gång möts jag bara av en person som blåljuger mig rakt i ansikte eller rakt i örat.
  Då tänker jag: Han gör så gott han kan. Han kan inte göra annorlunda även om han ville.
  Eller, det är inte fråga om vilja, han är fångad i ett beteendemönster som just då säger honom att det är bäst att bara dra till med en lögn.
  Så är det med alla människor. De gör så gott de kan eller så ont som de måste. Vissa kan inte göra så mycket bra och vissa måste göra ont.
  De som åker till Syrien och ansluter sig till IS, de som åker till Nepal och hjälper fattiga människor, de som rånar en bank, de som sparar så mycket som möjligt i en bank, de som hjälper en kompis att flytta, de som inte hjälper en kompis att flytta, och så vidare.
Varje individ gör det som den individen tycker, känner, att den måste göra i just den speciella situationen. Och sedan det är gjort går det inte att göra ogjort. Så grymt är livet.                Att ångra sig hjälper föga. Det är väl därför som de flesta bara går vidare, sedan de gjort något dumt, utan att känna speciellt mycket ånger, de hade ju varit tvungna.
  Ett exempel: om någon funderar på att gå ut i skogen och plocka bär, eller gå ner på staden för att prova kläder, eller åka till en möbelaffär för att kolla på möbler, då är valet ganska enkelt eftersom inget av alternativen hindras av yttre omständigheter.
  Alla tre alternativen är alltså lika enkla att välja.
  Men någonting hos den individ som står inför detta enkla val kommer att avgöra vilket alternativ som han eller hon väljer. Hans eller hennes erfarenheter av liknande val, hans eller hennes trötthet just den dagen, vad han eller hon varit med om under de första timmarna av den dagen… o s v.
  Så egentligen gör man aldrig några fria val, man gör alltid det som man innerst inne vill just i valögonblicket, och oftast är det den diffusa känslan som slutligen avgör, man gör det man känner för.
  Man gör så gott man vill och kan eller så ont man måste.  
  Tänk bara på den aga som förr fanns i alla hem, nästan alla föräldrar slog eller på annat sätt misshandlade sina barn. Det var ju egentligen ingen som var tvungen. Men man trodde att agan var nödvändighet för att det skulle gå bra för ett barn. ”Lite stryk har väl aldrig någon unge tagit skada av” lät det. Och man agade för den agades skull, tyckte man, agan var en välgärning. Så här i efterhand vet vi att vissa tog stor skada av agan medan de flesta klarade sig ganska bra, trots agan.
  Nu agar väldigt få sina barn. Men de som gör det känner att de måste, för att de inte kan se ett annat vettigt alternativ. Agan utförs kanske för att den som agar inte ska tappa kontrollen, inte ska känna sig underlägsen eller för att han eller hon faktiskt tycker att är bra för barn att agas…
  Allt vidrigt beteende kan få sin legitimitet inom en människa. Alla handlar i varje situation så ”förnuftigt” han eller hon kan, måste.
  Många mord begås utifrån samma resonemang: ”Jag var tvungen” Och är man tvungen gör man väl alltid ”rätt”?!
  Vad man är tvungen till varierar från individ till individ. Vissa är tvungna att hjälpa någon, vissa att skjuta någon, vissa att lura någon, vissa att skratta åt någon, vissa att le mot någon, vissa att likgiltigt titta på när andra människor agerar… välkommen till livet…


  Mæ råkes

söndag 23 oktober 2016

Ett aggressivt tåg eller en björn som spårar ur

Du sitter där på en bänk på perrongen och ska resa till Stockholm. Det är höst och luften är klar och lite kylig. Men den är frisk, som vore den helt ren och helt ofarlig att andas in.
  Du ska hälsa på en gammal bekant, som du inte träffat på femton år. En barndomskamrat.
  Ni växte upp tillsammans; lekte, busade, gick i samma klass från årskurs ett på lågstadiet till trean i gymnasiet, dejtade till och med samma kille en gång, grät och skrattade, ni var som ler och långhalm.
  Ända tills hon flyttade. Femton år sedan. I början höll ni kontakten men… olika vardagar tog över. Det blev alltmer sällan.
  Du har ofta tänkt på henne, hur kul ni hade tillsammans.
  En dag får du plötsligt ett mail från henne. Ni måste träffas! Återuppta kontakten. Visst vore det…?
  Du blir himlastormande glad. Tillbaka till den gamla goda tiden. Ni ska äntligen styra upp allt, så det känns bra igen. Som det en gång gjorde.
  Men kommer det verkligen att bli så bra, ni kanske inte alls kommer överens längre. Kanske blir vistelsen i Stockholm bara en lång och plågsam historia, där ni bland folk, affärer och restauranger går runt och famlar efter er tidigare relation utan att den dyker upp. Era minnen, era fantastiska uppväxtminnen, solkas av det avstånd som era olika vardagar skapat.
  Vore det inte bättre att låta allting bara vara vackra minnen och kärleksfullt vårda dem, för att på ålderns höst plocka fram dem när andan faller på?
  Du tvekar. Ditt ärende känns inte alls lika angeläget längre, som då du beställde biljetten. Men, nu när du då gjorde det så…
  Nä, du kan ju faktiskt strunta i resan trots att du var snål och köpte den billigaste biljetten, den som man inte får pengarna tillbaka på. För tänk om resan leder till att du förstör alla härliga minnen som du i din ungdom fick tillsammans med henne?
  Det känns inte bra?
  Klart att det blir kul att ses! Ni har inte pratat, men ni känner, eller kände ju varandra så bra. Varför skulle inte det gå bra?
  Okej, du kan strunta i resan och åka ut i skogen för att plocka svamp, en av dina favoritsysselsättningar.  Det ska bli fint väder hela helgen.
  Tänk att bara få gå där alldeles ensam och inte tänka på någonting utan bara leta svamp, sedan hitta dem, plocka, fylla korgen till bredden. Nöjd bege dig hemåt och sitta ute på balkongen och rensa alla Karl-Johan till tonerna av dina ungdomsfavoriter, som hon och du älskade…?
  Men du vill ju lyssna på just de låtarna tillsammans med henne, som ni gjorde en gång … uppleva samma känsla, den där som fanns när hela livet låg som en oskriven böljande blomsteräng framför er.
  Och snart ska tåget avgå. Om sex minuter.
  Du börjar gräva efter liknande händelser.
  Men du har ju aldrig varit med om något liknande förut. Ingen gammal kär ungdomskamrat har någonsin tagit kontakt med dig. Förresten du hade ju bara en som verkligen var din absolut bästa barn- och ungdomsvän. Hon.
  Du trevar efter ledtrådar i ditt förflutna. Hur var det då när…? Hur var det den gången…
när ni hade den där ganska avslagna klassträffen, den som hon inte hörde av sig om. Varför gjorde hon inte det? Då kunde ni ju verkligen ha träffats, men hon verkade ju fullkomligt ointresserad.
  Och nu ska det bli så bra att träffa henne?
  En ny tvekan. Bara två minuter tills tåget går. 
  Frågan som kommer är:
  Ska du chansa och åka och riskera att få en ansträngd helg med din gamla ungdomsvän och då kanske förstöra de vackra minnen som du har av er vänskap från ungdomen, eller ska du satsa på att gå ut i hösten alla färger och likt en ekorre samla svamp i din frys inför vintern?
  Tänk om du stöter på en aggressiv björn? Tänk om tåget spårar ur?

  Mæ råkes