Pages

söndag 18 september 2016

Mitt möte med TED – från 6 3 1 via en dansk restaurang till en dresserad ren

Storsjöteatern 2016-09-17.
Möts 08.35 i foajén av idel volontärer som överräcker den blå konferenskittpåsen samtidigt som de visar var man kan hitta sin namnskylt. Den ligger på det vänstra bordet.
  Efter förnamn – mera personligt så.
  Sedan kaffe. Gott kaffe.
  Inser snabbt att jag inte direkt sänker medelåldern hos deltagarskaran. Inte heller bidrar jag med någon hipp, ny och oprövad outfit.
  Jaså, man har blivit gammal, far det genom min gamla skalle.
  Hm? Hm, hm?
  Förresten, vad fanns det nu i kittpåsen?
  En presentationsfolder av #gamechangingeventet, vilket tydligen är eventets namn, en svart MERI-keps, en dito pennhållare, en Toréns-penna, en svart TEDxÖstersundsmugg, en dito löskrage, fyra vita, tio-gånger-femton-centimeterstora, lappar, ett värdebevis på 400:- till Ramundbergets skidanläggning och en värdekupong på 25% som kan användas i Woolpowers nätbutik.
  Inte illa.
  Precis sådant som jag saknat, ”tänkte han sarkastiskt där han stod i foajén och försökte känna in stämningen.”
  Nåväl, ibland behöver man en present och då kan… nä, kanske inte.
  Lite mingel.
  Inte en djävel jag känner. Ingen människa heller. Fast det var ju inte därför som jag anmälde mig, jag ville ju kolla in hur TED skulle vara på riktigt, om det var som i filmklippen jag sett: superbt upplagt, inga långbänkar, tempo.
  Sitter så där på fjärde raden i salongen.
  Härjedalingen Stefan Hallgren kommer in och kör lite förhållningsregler: av med mobilen, etcetera.
  Värdinna, missar hennes namn, kommer in och kör lite sitt.
  Riktigt vad hon säger kan jag inte ta in. Lite Hallgren på Hallgren, överinformation. I alla fall för mig.
  På det en kvinna, missar också hennes namn, som ska få oss in the right mood, TED-mood: avspända och kreativa.
  Vi får rita av varandra utan att se ner på de för ändamålet avsedda lapparna och sticka en tumme i en lerklump och knåda den med de andra fyra fingrarna.
  Det blir något mitt emellan mindfullnessavkoppling och kreativitetsövning. Det ska handla om flow och hur man uppnår det. Bilden jag ritat blir förstås bedrövlig och min själ fastnar i den kyliga leran.
  Det slår mig att jag alltid kommer att minnas just den här lerklumpen. Ska den bli mitt kommande livs degklump, den som hindrar mig från att vara kreativ? Ska jag så fort jag släpper lös mina tankar för att nå flowet fastna i minnet av denna kalla lerklump? Och kan jag nu bli en ny Picasso? Knappast. Huu!
  Nu den första ”riktiga” TED:aren: 6 3 1 av Rasmus Nutzhorn
  Om hur det krävs sex misslyckanden och tre halvlyckanden och en succé innan man är nöjd, och att man måste inse att det dåliga och det halvdana är det vanliga och att succén bara är ett ögonblick innan man åter står där i uppförsbacken.
  Sammanfattningsvis skulle jag säga att detta är den gamla sanningen som säger att det tar tid att lära sig något och bli bra på det. Är det vägen som är målet… Eller? Tvärtom?
  Sedan danskan Mette Hellbæk som drivit en speciell restaurang i Köpenhamn. Alla råvaror har varit lokalt och giftfritt producerade. Hennes idé är att man inte ska ta mer än man ger till naturen och att detta även gäller i umgänget med andra människor.
  Det finns en liten religiös överton i hennes ”renlevnadsnit”. Hennes mycket stela och kontrollerade inträde och utträde från scenen förstärker det. Mår hon riktigt bra egentligen, tänker jag.  Men hennes idéer och koncept är tilltalande. Intressanta.
  Frihet ger lycka, verkar vara hennes huvudspår, men hur är det med hennes fri … nä, nu ska jag inte vara en sådan.
  Nästa inslag är en videoföreläsning från Syrien.
  En kvinnlig arkitekt lägger ut texten om hur arkitektur är helt avgörande för såväl integration som splittring i ett samhälle och kontentan verkar vara att man ska låta rätt arkitekter ”härja fritt” så löser man de flesta samhällsproblem. Kriget i Syrien är till stor del orsakat av segregeringen i städerna. De socioekonomiska orsakerna till detta lämnar hon därhän. Jag tycker hennes resonemang haltar en del.
  Nummer tre är amerikanen Robert Morris som visar att amerikanarnas historielöshet riskerar att rasera det amerikanska samhällets fundamentala institutioner, något som i sin tur skulle kunna bädda för en totalitär era. Detta hände i Romarriket och nu riskerar samma sak att hända i USA.
  Amerikanarna måste slå upp sina historieböcker i stället för att springa till Mcdonalds och bli feta och sedan dela en bild på Facebook på det som gjorde dem feta.
  Kunskap är bra. Historisk kunskap ännu bättre.
  Låter övertygande. Med tanke på Trumps väljarkårs historielöshet verkar hans linje mycket sannolik.
  Femte framförandet, efter en kort pianopaus under vilken en kvinna mycket inlevelsefullt framför en, som jag tycker, vacker låt men med alltför banal text, kommer en ren tillsammans med en rentämjerskan Ulrika Andreasson in på scenen.
  Hon berättar om hur man dresserar djur med morotsbelöningar och helt utan den traditionella piskbestraffningen. Tålamod och konsekvens är hennes linje.
  Vilket självförtroende! Jag blir nästan avundsjuk. Nä, förresten inte bara nästan. Så tveklöst!
  Hon övertygar och vi får hoppas att så många djurhållare som möjligt i världen vill och kan ta efter hennes koncept.
  Lunch, under vilken vi får testa de för mig nya glashållarna som man trär på tallrikskanten för att ersätta den tredje hand som de flesta deltagarna inte har. Några kras i mattan hörs, men med tanke på att vi är några hundra torde resultatet av testet vara acceptabelt. 
  Efter den är jag tvungen att avvika. Tyvärr.
  Det finns något mycket spännande och nyskapande över TED. To be continued, hoppas jag.

  Mæ råkes


fredag 16 september 2016

Skrapa på och drömma om nästa oförbrukade sommar

Hösten kämpar.
  Mot värmen. Mot högtrycken. Mot det gröna.
  Famlar desperat efter sina färger. Ropar på rönnarnas och lönnarnas röda crescendon. Skriker efter sälgbrunt och björkgult. Vrålar på nordanvinden:
­  – Oh, du Nordanvind, kom!
  Kom fukta min strupe med dina iskalla regn. Kom, kyl ner min värmeskadade själ med dina ishavsvindar. Kom, lägg ditt dimtäcke över min mark, de morgnar då du hämtar andan, innan du åter ska ryta och hytta med din frostnäve åt den kvardröjande och envisa sommaren.
  Men metrologerna är envisa.
  Varje kväll i rutan står de jublande framför sina kartor och pratar om rekordvärme och sydliga varmvindar ända från Afrika.
  Som om tittarna skulle kräva det. Som om hela Nordens köldtåliga befolkning förväntar sig det. Som om det vanliga, det väder vi är vana vid, inte vore nog.
  De förstår inte att en del av oss redan drömmer dimdrömmar, pratar snöspråk och sjunger frostsånger. Förstår inte att några av oss i smyg redan tagit fram och vallat skidorna, rengjort sparkmedarna från deras sommarrost och tränar snöskyffelrörelser på gymmet.
  Likt en besvärjelse om att vit snö åtminstone ska komma senast Allhelgona.
  Snö som ska ge oss de nedtonade körförbibilmotorljuden, köldknarret under däck och skosulor och lapphandskar som fördövar hela världen.
– Vi vill skotta! Vi vill ploga! Vi vill sopa!
Och stå där och drömma om vår nästa oförbrukade sommar, medan vi skrapar vår ruta…
som det heter i min visa med samma namn. Mycket nöje           

Medan vi skrapar vår ruta

Vit ligger marken allting är vitt
Bore, han spelar sin luta
snö ner i kragen, handen blir kall
medan vi skrapar vår ruta

Plötslig blev hösten, packa och drog
omöjlig var han att muta
längtan till värme och värmande sol
medan vi skrapar vår ruta
Än bara puder men drivor vi minns
snart kommer kylan att tjuta
Djävlar! om däcken som borde ha bytts
medan vi skrapar vår ruta

Nog kan det skrapas, men imma ändå
huka sig, chansa och tuta
planer på stolpe och varmt i kupén
medan vi skrapar vår ruta

Ja, du kan skrapa av faten i jakten på mat
så att kniven blir glödgad och blå
du kan skrapa din lott, för att sedan bli flat
du vet, vinnarnas antal är få
och du kan skrapa med foten i ilska och hat
men snön ligger kvar här ändå

Långt är till våren och långt till april
innan all skrapning kan sluta
drömmar om emigration söderut
medan vi skrapar vår ruta


  Mæ råkes 

torsdag 15 september 2016

Fred Åkerström var biljetten till Bellmans värld

Bellman, ständigt denne Bellman.
  Nä, nu tog jag väl i. Hans musik och texter fick jag plåga mig igenom när jag läste svenska i gymnasiet.
  Han var svår, tyckte jag, använde gamla franskaimporterade uttryck som paulun och salopp. Svängde sig med grekiska mytologiska figurer som Baccus och Charon, gudar som ingen av oss klasskamrater hört talas om.
  Sedan de högstämda visarrangemangen. Bellman skulle framföras på ett fint och nobelt sätt. Inget bullrande, rapande och hojtande där inte. Sirligt.
  Nä, Tvi för tåkke!
  Sedan, när gymnasietiden var förbi, kom så Fred Åkerström och styrde upp honom och hans värld. Injicerade liv. Fyllde persongalleriets medlemmar med rött hett blod och blå ågren, blues.
  Helt plötsligt levde Mollberg, Moberg och de andra grabbarna. Man fick äntligen chansen att lära känna dem, lära känna deras villor och våndor. Fick ligga där tillsammans med dem i rännstenen, ta morgonsupen för att skingra fyllångesten, höra stråkarna fara gnällande över fiolsträngarna, se fjärilarna på Haga, segla ut i den stockholmska skärgården, till och med lägra Ulla Winblad i den obäddade sängen.
  Medan Fred frustade, flåsade, svor, skrek, sjöng och knäppte på sin gitarr.
  Utan Fred tror jag aldrig att mina jamska tolkningar kommit till. Det var han som var förutsättningen och själva fundamentet för mina transkriptioner
  Gissa om jag lyssnad. Och lyssnade igen.
  Hur lät han? Vilken stämning rådde i hans tolkningar. Var fanns betoningarna, pauserna, utbrotten?
  Inte för att plagiera, men för att inspireras.    
  Inte för att få till mina versioner lika bra utan åtminstone komma en bit på väg och slippa skämmas för tolkningarna. Fred är det ingen(!) som slår på fingrarna när det gäller att tolka Sveriges första nationalskald.
  Inte för att förhäva mig, men känna mig någorlunda nöjd.
  Cd:n blev ingen storsäljare.
  Det finns för många i Jämtland som mött Bellman bland den uppklädda noblessen på hovet istället för sittande trumpen och berusad på trappan in till krogen Tre Byttor. För många som inte känt igen sig i hans 1700-tals värld.
  Som när de hört de högstämda tolkningarna av hans visor bara gått förbi och in på en pub för att höra Credens- och andra rockcovers.
  Nåväl. Jag stannar där.
  Här kommer i alla fall min jamska transkription av Drick ur ditt glas, se döden på dig väntar…
Ta de n sup! blev min titel.
  Jag sjunger och Lars Ericsson spelar en formidabel Bas. Inga andra instrumeter. Sparsmakat!
  För den som vill lyssna finns den givetvis på Spotify. Leta rätt på Lars Persa och cd:n Så hæl mæ på:s sista spår. Mycket nöje.

Ta de  n sup!

Ta de n sup! Snært ligg du heri kisten
sir du int vem som står vänt mæ dörn?
kom då ihaug att du inte e sisten
å han som står der, han ha vö mæ för
krämpan å åra dom tar de ti grava
… snært får du sava
pass på, än finns e de du sir å hör ://:

Skinne e slockt, å mån e tom ta tänner
krafta e klein når de ske bæra sta
auga, dom sir bære ein sak i sänner
meste ta håran, de ha dötte ta
mæn væ int ampen, än kan du håll glase
… tänk på kalase!
Ta de ein te, væ fejen, drick, væ gla! ://:

Visst ske du döy, ja, döy som all de ænnran
glåm ini mulla, ahllten å mæett
man væ int ampen, peran heri lænnan
flockes ta ænner, ha når ænner sätt
vägan vål ploge, de kan je de lava
… då ske du sava
man de e då, så fyll på glase dett ://:

Ja, ta ein te, än håll du de på stola
Än vill du fell int bære væ ifre?!
än kan du längt de som finns pyne kjola
längt de du får når de ske bæra te
än kan du minnes: all nättran, all stårsan
… bry de’int ti korsan! 
innan du fer hinn du fell ta ein te! ://:



Mæ råkes

måndag 12 september 2016

Från Bellman i Gamla Stan till Mammas Nya Killes nya kvinna

På väg. Mot Östersund. Efter en helg bland Stockholmare. I huvudstaden.
  Bodde för första gången i Gamla Stan. Stockholms absoluta hjärta och ursprung. Själva navet runt vilket hela Sverige snurrar. Där Bellman och de andra suputerna drog från krog till krog på 1700-talet.
  Om han nu var någon suput förstås. Han kanske bara skrev om dem? Var en betraktare, en vinets och berusningens voyeur? En som ville skildra utan att riktigt delta?
Lägenheten i Gamla Stan vittnar med sina tjocka stenväggar och smala ingångsprång om Bellman och hans tid.
  Det sägs att den blev byggd redan på 1600-talet, alltså hundra år innan den store skalden såg Stockholms vinglas och ölbägare för första gången. Alltså är det möjligt att Carl Michael besökte den lägenhet där jag de senaste två nätterna sovit. Till och med där delade säng med någon älskarinna.
  Delade frukostbordet, delade samtalet, delade vinet, delade toaletten… svindlande.
  Men vänta nu… hur var det med den, då? Var de boende på den tiden inte tvungna att besöka någon toalett nere på den lilla gården som man måste passera, när man tar sig till den trappa som leder upp till lägenheten? Inte fanns det avloppsledningar på den tiden? Det sägs att de boende tömde sina urinstinna pottor rakt ut genom fönstren.
  Hoppas de såg sig för så pass mycket att ingen passerande fick sig en ovälkommen ”dusch” av pottinnehållet.
  Sedan lukten, för att inte säga stanken, hur var det med den? Gick den att stå ut med i dessa trånga gränder. Tänk allt avskräde, alla matrester och annat som den som gick här fram fick kryssa emellan. Ögonblicklig recycling.
  Håll upp kjolen min sköna så att den inte släpar i och…!”
”På med parfymen.” ”Döva luktsinnet med något dryckjom, vet jag.” ”Franskt så det förslår. ”Som man dagligen och nattligen(!) göra vid hovet. ”Som kungar och drottningar pläga.”
  Vi lämnar hovskalden där, låter honom vara ifred. Vad hade han att välja på?
  Tar oss istället till Mosebacke, via Katarinahissen och upp till Södra Teatern, där Mammas Nya Kille-gänget, Klungan har äntrat scenen, för att gestalta sin senaste skapelse: Ett kunskapslyft. En föreställning som både roterar i och utanför skolans värld.          Där finns vikarien och rastvakten… men också deras sedan tidigare föreställningar välkända och älskade karaktärer, som Thunder, Job Andersson, Lacken & Tråden, Katla, Mangan och Agneta Fagervall.
  Föreställningen är tät, vältajmad och intensiv: ”never a dull moment” är ett uttryck som man skulle kunna sammanfatta den med. Alla är på tå och lyckas. Var och en på sitt speciella sätt.
  Den jag tycker lite synd om är Sofia Wretling som bland andra gestaltar karaktären Jessica från Sunne, en för publiken ny karaktär. Hon gör bra ifrån sig, men i de andra väl etablerade karaktärsgiganternas skugga har hon det inte lätt. Att både gestalta och presentera en ny karaktär och få den rolig gör sig inte själv. Att det ska göras med hjälp av ganska korta inhopp gör inte uppgiften lättare. Att det dessutom är en kvinnlig karaktär som ska gestaltas försvårar det ytterligare.
  För hur ska en kvinna kunna gestalta en kvinnlig karaktär på ett roligt sätt? Hur driver man med en kvinna, utan att hamna i ”sparka på den som redan befinner sig i underläge”? 
  Äkta medkännande humor bygger alltid på att man driver med makten och uppblåstheten och ger den missförstådda losern någon form av upprättelse.
  Nu känner jag att jag börjar fastna i mitt resonemang.
  Kvinnor kan alltså inte vara kul på scen eller duk? Är det mitt konstaterande?
  Nä, men det är tio gånger svårare för en kvinna att driva med en kvinnlig karaktär eftersom kvinnor sällan eller aldrig innehar maktpositioner på grund av födsel, mygel och/eller ohejdad vana.
  För en man går det lättare att driva med en kvinnlig karaktär. Det är bara för honom att ta på sig kvinnokläder, så är hälften av publiken fångad. Börjar han sedan härma den kvinnliga karaktärens språk, rörelser och gester på ett igenkännande sätt så är karaktären i hamn.
  Men det roliga ligger inte så mycket i att mannen förlöjligar en kvinnlig maktmänniska utan i att han förlöjligar sig själv genom att vara kvinna. Genom att han ”sänker sig till kvinnornas låga nivå”, fast han är man. Han leker kvinna, på sin egen, och alla kvinnors, bekostnad.                 
  Men se på Klungans karaktär Agneta Fagervall. Träffsäkert. Och Agneta är en kvinna i maktposition. Där får den kvinnliga makten sig en känga. Av en man. Varför fick inte Sofia Wretling gestalta den typ av roll?  
  Det är sådana kvinnor man ska karikera. Eller för att vara mera brutal: ”ska dra ner byxorna på”. Då slår man inte ”på dem som redan ligger”.
  Men vilka kvinnor kan man göra det med?
  Tänk dig att någon skulle driva med Gudrun Schyman? Göra en karikatyr av hennes engagemang, utan att man angriper allt vad som kvinnokampen åstadkommit under de senaste 200 åren?
  Eller driva med karaktären drottning Silvia? För att hon genom giftermål fått en liten, men i alla fall, medial maktposition. Skulle alltså ingen kvinna få gifta sig till rikedom?
  Jag stannar där. Måste fundera. Det finns säkert en bugg i det jag tänkt. Ett feltänk, ett…?

  Mæ råkes

fredag 9 september 2016

Efter regnet ordnar det sig till slut och solen bryter igenom

Höst. Trött. fredag. Molnen vill inte ge sig. Trots värmen.
  Kreativiteten är på minussidan. Till och med att komma med något putslustigt är omöjligt. Som att allting ordnar sig till slut. En sedan årtusenden utsliten sanning.
  Klart att allting ordnar sig till slut. Men hur ordnar det sig. För vem blir det bättre och för vem blir det sämre?
  Eller innebär ordnar sig att det blir bättre för alla till slut? Men när infaller detta slut? I morgon, i övermorgon eller om hundra år?
  För afrikaner som transporterades fastkedjade under vidriga förhållanden i överfulla skepp på väg till en godtycklig tillvaro som slav i Amerika ordnade det sig inte till slut. Många överlevde inte resan utan deras slut blev att förvandlas till hajmat. Många dog efter bara några år av omänskligt slit i gruvor eller på socker- eller bomullsplantage. De behandlades som boskap. Eller sämre än boskap. De köptes som varor och behandlades som sådana. Och en vara gör ägaren som han vill med.
  Men till slut fick de dö och slippa eländet. Det ordnade sig till slut. Men det ordnandet och det slutet fick de inte vara med om.
  Jag åker tåg. Just nu. Jag kommer fram, Till slut. Ordnar det sig då?
  Det är en viss ordning på tåget. Räcker inte den? Den är visserligen begränsad, men den borde duga.
  Jag har tillsammans med min bäste vän, med bara uppehåll för matpauser, en gång åkt 88 timmar på Greyhoundbussar för att ta mig från Los Angeles till New York.
  88 timmar. Det ordnade sig till slut. Vi kom fram. Snacka om gamnacke. Och svettiga kläder. Och leda. Men det…
  Efter regn kommer sol, är en annan sliten devis. Visst, det kan inte regna i all evighet. Som i en av den sydamerikanska författaren och Nobelpristagarens Márquez böcker, där det regnade i hur många dagar som helst.
  Till slut kommer en vändning och allt blir bättre, soligare. Men en del hinner dö innan den vändningen inträffar. Då är trösten i uttrycket inte mycket att ha.
  Fast kanske. 
  Människan måste ha ett hopp, en tröst, något positivt att se fram emot, annars… Ja, vad händer annars. Då blir livet ett fängelse. Den enda flykten ur detta fängelse är döden.
  Istället finns hoppet, ljuset i tunneln, bojorna som sprängs, gallret som faller. Den friska luften som slår mot ansiktet när portarna har öppnats. Det där klara ljuset från gryningen. Handen som sträcks mot den som inte själv förmår krypa upp ur sin grop.
  Friheten är att se möjligheterna. Att kunna tro att man kan bestämma över sitt liv, över det liv man deltar i. Och samtidigt låta de medmänniskor som man reser med också få frihet att delta. Demokrati. Delaktighet.
 Järvsö om fem minuter, meddelar konduktören. Lill-Babs ursprung.
  Är du kär i mig ännu Klas-Göran? Stickan Anderssons dunderhit. Som hon sjöng. Han berättade att han tjänade 80.000:- i STIM-pengar på den. Mycket pengar på den tiden. 1958.
  När en bil kanske kunde fås för 5000:-. 16 stycken Volvo 544. Tänk 16 nya bilar idag. Klart att Stickan sa upp sig från sin folkskollärartjänst. Blev textförfattare på heltid. Siktade mot ABBA och Polarpriset. Blev herre över sitt liv.
  Men Lill-Babs hon uppträdde i Skucku utanför Svenstavik för någon vecka sedan.
  Fast hon är närmare åttio. Antar att hon måste. Har kanske inte sparat så mycket i pensionsförsäkringar. Hon kanske också gillar det. Eller måste gilla det. Bita ihop. Stickan behövde knappast bita ihop.
  Allting ordnar sig till slut. Men kommer solen efter regnet?

  Mæ råkes