John Holm – när form och innehåll når fulländning på Storsjöteaterns scen

21.45 ska han börja spela på Storsjöteaterns scen.

  John Holm. Den gamle 70-talsartisten. Han som alltför obemärkt fick göra sin romantiska och vemodiga seglats i svallvågorna av Ulf Lundells atlantångare.

  John Holm spelade på 70-talet in tre legendariska LP:n men sedan begav han sig. Till Kalifornien. Tror jag. Blev tyst.

  På 90-talet gjorde han visst någon skiva till. Men ingen som fick någon större uppmärksamhet.

  Men nu är ju klockan 21.46.

  Vad är detta? Har han ställt in. Jag har ju läst om hans nervositet, men var det inte förr?

  Men så äntligen öppnas dörren och lokalen fylls av idel John Holm-fans.

  Under föreställningens gång, när jag gång på gång hör publiken stillsamt sjunga med i John Holms alla texter, förstår jag att deltagarna i denna publik inte är några blåbär vad gäller John Holm-lyssnade.

  De är proffs.

  Inte ett ord, inte en betoning, inte en stavelse, inte ett solo, inte en enda gitarrslinga, inte en enda ton har de undgått att lära sig när de outtröttligt nött sönder John Holm-vinylen.

  De är sådana de är.

  Och så är det även för mig, ända sedan jag 1972 köpte hans vemodshärliga debutalbum Sordin. En titel som för övrigt sammanfattar den mesta musik som John Holm levererat.

  Ödsligt Dan Anderssonskt. Men utan kolmilor och fattigdom.
  Även han en sökare som Kjell Höglund. 

  Men John Holm har inte sökt i våningen ovanför, på sin egen begravning eller på Genesarets vatten, utan bland stjärnorna, på de skymningstyngda ängarna, på den övergivna stranden, i den förlorade barndomen och hos ensamheten.

  Föreställningen blir också därför helt olik den jag för någon timme sedan bevittnat i Badhusparken. Där var det fest, gamman och glädje. Artister som ville hylla Höglund. En sprakande final.

  Här.

  Först en blyg gitarr- och munspelsspelande kille som utan att se publiken i ögonen en enda gång inleder med en amerikansk låt.

  Texten är brutalt tung och jag gissar att Springsteen eller Dylan måste vara upphovsman. Men det kan vara någon annan, kanske John Holm, men den liknar inte någon av hans engelska…?

  Riktigt varför den framförs i detta sammanhang förstår jag inte. Inte för att den stör, men…? Killens framförande är exakt avvägt.

  Så kommer John Holm och hans elgitarrist in på scenen. Man kan nästan höra hur deras nerver vibrerar av uppdämd oro och ängslan.

  Och de levererar till publikens förtjusning och jubel klassiker på klassiker: Den öde stranden… Maria, många år och mil från här… osv. Alla i publiken låter dessa låtar för första gången live skölja över sig och in i sina själar.           

  John Holm regerar.

  Men hela tiden nerverna, deras darr.

  Som han sliter med text och självförtroende.     

  Gitarristen som oroligt hela tiden studerar honom och hans gitarrspel för att inte tappa kontakten och kanske klanta till det. Den unga munspelaren som ibland gör ängsliga inhopp och kompletterar med några sparsamma väl avvägda fraser.

  Ingen av dem tittar en enda gång ut över publiken.

  Det har de inte tid med. Det de gör just nu är för viktigt för publikfrieri, fjäsk och yviga åtbörder. Detta är på fullaste allvar.

  Och det är det som blir det sköna.

  Hela framträdandet är en magisk illustration av John Holms hela väsen, en bekräftelse på vad vi skulle kunna förvänta oss efter all dessa år vi väntat på att få höra honom livs levande.

  Form och innehåll i total förening.

  Tack John Holm.

  Mæ  råkes

Hemma, här och hinsides tillsammans med några artister och filosofen Kjell Höglund

Kommer någon minut för sent ner till Badhusparken där några just sprungna ur artistmyllan och några mera rutinerade scenhjältar tänkt sig Kjellsortera.

  Känner igen några i kompbandet: gitarristen Johan Arveli, trummisen Björn Höglund och Per Wiklander på keyboard och dragspel. Basistens är jag mera osäker på.

  Annika Norlin har just inlett med att leverera Kjells otäcka tendens, en lite krypande betraktelse över att allt kanske inte är som det borde vara, ett tema som ofta återkommer i och mellan raderna i hans texter.

  Självaste Lars Winnerbäck träder in på scenen och tar oss med till Genesarets sjö. Tillbakalutad utan att ens ha tagit av sig jackan seglar han sjövant över låtens vatten.

  Ellen Sundberg, den redan så scensäkra och självklart närvarande Bjärmetjejen, hjälper filosofen Höglund att än en gång vänja sig vid tristessen med hjälp av låten med den snarlika titeln. Vilken kraftfull och vacker röst hon har.

  Maritza Horns välkända dotter, Melissa, tar oss med på Kjells första begravning, en vågad text för olyckskorpar men inte för Rossösonen, som väl aldrig ryggat för att utmana ödet i sin jakt på livets och dödens hemligheter.

  Stefan Sundström tar sig an en häxprocess som aldrig vill ta slut. Vers efter vers, likt en profan pastor, redogör han, med hjälp av Höglunds proppfulla text, för fenomenen hackkyckling, mobbning och häxprocess, människans alltid återkommande tendens att förenkla livet i, vi och de, vem som är god och vem som är ond, vilka som ska få finnas och vilka som ska bort. Människans tyngsta ok om man så vill.

  Johan Johansson, som sköter mellansnacket uppe på scenen och Kjells spelkompis från förr, öppnar och visar oss innehållet i Höglunds egen Pandoras ask och med Melissas mamma Maritza får vi följa med till Provence, en soldränkt, valsgungande och kärleksfylld resa.

  Det böljar, det river, det skaver, det smeker – och det är skönt.

  Sedan finns det bara ett sätt att toppa föreställningen. Och så blir det.

  Kjell Höglund himself kommer tillsammans med alla deltagande artister in på scenen för att tillsammans med kompbandet berätta om hur det låter när de ligger med varandra i våningen ovanför.

  Som det spelas och sjungs, som det svänger, som det spritter.

  Förunderligt.

  Efteråt, när denna vackra och träffsäkra hyllning av Kjell Höglunds livsverk är över, känns det som om man skulle velat vara med där uppe på scenen. Varit med mitt i avslutningen. Vilken känsla det måste ha varit.

  Mæ råkes

En jämtländsk hyllning till Irland och George Ivan Morrison

Igår spelade Van Morrison på stora scenen på Stortorget. Många bilder av honom på Fejan blev det.  Förståss.

  Jag såg honom på Stockholm music and arts-festivalen i fjol. Mycket kompetent skulle jag vilja säga. Han vet vad han gör. Och bandet. Som ett finjusterat urverk. Perfekt ljud.

  Som sjunde låt framförde bandet Vans dunderhit Brown eyed girl i en lite jazzigare version. Groovy!

  Men jag hade tyvärr inte möjlighet att höra klart hela låten, eftersom det just när Morrison kom till raden ”…and then when the rain came…” faktiskt började regna och efter trettiotre sekunder vräkte det ner. Vinden som plötsligt tilltagit blåste vädervattnet in över musikerna och tillspringande roadies fick snabbt täcka över utrustningen med plastskynken. Men Morrison och hans musiker vek inte ner sig utan öste:) på.

  Jag och mitt sällskap rusade som galningar och sökte skydd i en busskur alldeles utanför området. Där stod vi resten av giget. Hörde avslutningen på avstånd.

  Man ska ha regnkläder när man besöker en festival. Varför hade jag glömt detta elementära? Vilken dumskalle är man inte?! I alla fall jag.

  Som väl alla vet kommer Van Morrison från Irland, ett intressant land som jag besökte strax före midsommar i år.

  Där spelas det musik på pubarna. Varje kväll. Öl finns det gott om. Svart Guinness och andra ljusare sorter. Gemyt och folk som trivs. Lokals så väl som tillresta.

  Givetvis spelade många av banden jag och mitt sällskap hörde den klassiska traditionella låten Whiskey in the jar. Den låt som jag handlöst föll för en gång vid ett besök i Köpenhamn, när jag i bakgrunden från en radio i hotellreceptionen råkade höra en modern version av den.

  Vilken vacker melodi! Kärlek vid första ögonkastet! Den skulle vara kul att göra en svensk version av, tänkte jag.

  Och så blev det. Nästan. 2006 när jag gav ut cd:n Håkke de nu e fanns en jämtländsk version av just Whiskey in the jar med.

  Min tolkning är väldigt fri men i princip handlar den, liksom originalet, om hur en man bittert blir bedragen av sin älskade.

  För den intresserade finns den att lyssna på bland mina övriga alster på Spotyfi. Under artist Lars Persa. Här finns en länk: https://open.spotify.com/track/6Ib5FZ2Q0fskCiWijX9DXI

  Nedan finns texten.

  Mycke’ nöje, mæ råkes.

Nu tar mæ oss n kask

Jamsk text: Lars Persa

Je såt å kördd n afta å je komme bortat Moom

der kuntene e rådjur in på ein ta Moanfloom

de gjol n sväng hoppe in på vein starx framma bila

å je försto att de hella va för sent än huskut tila

De e sænt å int bære nå fjask

slåh ti n kaffetår, slåh ti n kaffetår

nu tar mæ oss n kask

De small ti kylarplåta, hårt, å rådjurslive slute

je stane för å konstater hur rådjure hadd kute

je tyckt de låg i väja så je lan’e bakki skuffen

je tyckt, de gjær fell ittnå, att de int kan tack för skjussen

De e sænt å int bære nå fjask… osv

När je komme heim feck a Gun, nyfjälla mi, sin e

å dæ må tro hu vårte feijen, bære sto å fline

hu sa att hu skull styck e, å att ja skull gå å sava

att hu skull bjö på rådjursteik dan ett, de kunn a lava

De e sænt å int bære nå fjask… osv

Om måran när je vakne var e tyst som oppå vinna

å nyfjälla mi, hu va bort, je leite, kunn int finn a

på gåla der låg rådjursskålln å biln han va försvönnen

å je försto att de va myckju fjälla mi hadd hönne

De e sænt å int bære nå fjask… osv

Då svängt e in n blåvitbil å je känne me bra lure

å snært nog såt je sinnu heri baksetan å tjure

je vårte dömd för rådjuran, dom sa att je hadd jaga

å läng sæn var e som je hadd vö mæ om tökker taga

De e sænt å int bære nå fjask… osv

Vå du kan ler ta tökke e att de finns ömse sångan

å att de’int e så sekurt man ske håll se heim all gången

att styckinga ta rådjurom, de ske man helst væ tvo om

å att du kör försektut när du når ner Moanfloom

De e sænt å int bære nå fjask… osv

Je såt åkörddars Persa)

Det tar mer än en stråkkväll för att bli som Fantomen

Ja, hur gick det då, på stråket?

  Jag kan tro att ni undrar.

  Men istället för att besvara den frågan började jag i morse att helt från mina sinnens fulla bruk svamla om hur de jämtländska lövträden ser på den ovanligt varma sommaren.

  Vad var det för stil? Nä, nu fick jag väl ändå skärpa mig. Ge svar på tal, så att säga.

  Här kommer svaret:

  Inte som väntat.

  Ingen blåsorkester, Ingen välkomstkommitté. Inga hysteriska ovationer från horder av imponerade kvinnor.

  Behövde inte ens tillgripa de trix som jag nämnde i mitt förra stråkinlägg: stryka längs tältväggarna, titta ner, bete mig eljest.

  Gissa om jag blev förvånad: nästan 400 spänn för en superb klippning, störtsnygg, om jag får säga det, och…

  Gråten var inte långt borta. Tankar om rep som pallade för minst 78 kilo, hårt trafikerade järnvägsspår och höga livsfarliga berg och branter dök upp i min mörkare del av hjärnan.

  Jag fick lust att bara gå fram till alla, hur nu det skulle gå till, och skrika:

  Här är jag nu, nyklippt och allt! Fatta!

  Fatta!

  Men det kändes meningslöst att ens försöka. Vilka puckon som inget förstod. Puckon all over the place.

  Vad var det för stråk jag hamnat på? Var det ens värt namnet stråket? Var detta så kallade stråk inte en enda stor förolämpning mot begreppet Stråk.

  Men så slog det mig. Ganska hårt och brutalt. Ett sol gick upp i min molntyngda hjärna.

  De känner kanske inte igen mig? Det är därför!

  De inser inte att jag är jag, utan tror att jag är någon ny tillrest från Sydsudan, Burkina Faso eller Mongoliet.

  En helt vanlig Östersundsbesökare som råkat klippa sig, utan att det gjort någon större skillnad. En dussinmänniska helt enkelt. Och utländsk dessutom.

  Eller också var stårkbesökarna så överraskade av mitt utseende att de helt enkelt inte kunde ta in min nya look. De kunde inte förlika sig med att jag efter klippningen genomgått en sensationell metamorfos, som på sikt kanske skulle kunna ge mig Nobelpriset i förklädnad. När nu det kommer att instiftas.

  Aha, det är så det måste vara. Phu, skönt.

  Givetvis är det de som missuppfattat mig och hela tillvaron och jag som förstår hur det egentligen ligger till.

  Då kunde jag alltså släppa det där med serbiska sånger och att muttra tigrinja och i stället beställa en öl och en kötträtt med mystiska namnet Whaini eller nå’t sånt, slå mig ner vid ett bord i glada vänner lag och känna hur det var att bara finnas till som en vanlig enkel människa.

  När jag då tillsammans med de vanliga människorna i mitt sällskap sitter där och mumsar kött och klunkar öl inser jag med ens också hur Mr Walker måste känna sig när han går omkring iförd hatt, solglasögon och rutig överrock på gatorna i Morristown eller någon annan stad.

  Hur enkelt hans liv då måste vara. När han slipper sin hund, häst och de onödigt hårt åtsittande trikåerna.

  Och det är nästan på vippen att jag går fram till bardisken för att göra det Mr Walker alltid brukar göra i det tillståndet: beställa ett glas närproducerad näringsrik mjölk.

  Men när jag sedan verkligen försöker göra det är det som om tungan slinter när jag ska uttala ordet mjölk och ut ur min mun kommer för mig helt överraskande frasen: ”jag tar en öl till.”

  Det är utifrån denna situation som ordspråket: ”Det tar mer än en stråkkväll för att bli som Fantomen” emanerar.

  Mæ råkes