I en V70 och med saknade visdomständer rakt in i tandvårdskliniken (22)

Nu ligger jag på stranden. Båten är uppdragen och i säkerhet. Det behövdes nästan inte, nu när vattnet bara krusas av små obetydliga vågor. Men jag drog upp den en bra bit ändå. Det är skönt att känna sig mer än säker.

  Toksäker. För, som man säger, man vet ju aldrig… och så vidare.

  Trygghetsnarkomani.

  Jag tänker på pandakopparna, de dyra pandakopparna, 80 kronor styck. Jag känner mig nästan, men bara nästan, kränkt.
  Koppar som man kan få för femtio kronor dussinet på IKEA.

  Okej, de har inga pandor kladdade på sig, men kvalitén är densamma.

  Lurad, står det skrivet i min smått sargade själ.

  Det krävs revansch! Jag kräver det! Min 33:e tand måste marknadsföras och slå hål på den mediala tystnad som just nu omger den.

  Glöm fjanten Claes, hans onödigt vackra fröken Andersson, den namnlöse irakiern, den självupptagna Louise på kontoret, mediokra Börje och sanerarbluffen Peter.

  Rent bord, ny giv, nya insatser.

  Okej, att Claes hade låtit hotfull i sitt sista mail, men jag måste gå vidare.

  Mot berömmelsen. Mot rikedomen, Mot…

  Var börjar jag? På nätet förstås. Jag googlar.

  Kommer in på svammelsajten Flashback och får ta del av diverse gissningar. Någon påstår att man bara kan ha 32 tänder. Någon skriver att hon har en extra, som jag, men att den inte kommit fram. Troligen ljuger hon.

  Alltså är jag och min tand unik. Bara den kommer fram lite mera.

  Men mitt googlande har sått ett frö av tvivel. Det antyder att det kan finnas flera med en unik 33:e tand.

  Och helt uppenbart finns det människor med för få tänder.

  Människor helt utan visdomständer.

  Som år efter år går där och otåligt väntar på att de ska dyka upp längst inne innanför de andra tänderna, som år efter år besvikna firar sin nyårsafton med den bittra eftersmak som okomna visdomständer säkert framkallar, som år efter år desperata googlar efter hur många år man kan uppnå utan att visdomständerna gör sig påminda.

  Och som till slut, bedrövade går ut från den tandvårdsklinik där de fått det definitiva och brutala, för att inte säga livsavgörande, beskedet från de röntgenplåtar, den ödesdigra tandläkaren denna osaliga morgon tagit, som visar att – det fanns inga visdomständer att få!

  Kan ni känna besvikelsen? Bedrövelsen? Tårarna som väter ned tandvårdspatientens både kinder och nyinköpta jacka?

  Kan ni se honom eller henne sitta där i sin nyinköpta Volvo V70 och förbanna livet, döden, sin nyinköpta Volvo och allt som finns där emellan?

  I samma stund, likt den snyftande Disney-askungens besvikna suck, när hon insett att balbesöket inte är för henne, helt uppgiven och halvt galen skrika rakt ut i bilens inkapslade tystnad:

  ”Vad är väl ett långt och rikt liv, en skön och stillsam död, en nyinköpt Volvo V70 och allt  som finns där emellan mot fyra… mot bara tre… mot bara två… mot kanske bara en vackert glänsande och välsignad visdomstand?!”

  Och sedan efter en halvtimmes hulkande, som en osalig ande starta bilen och i ett töcken av tårar och bittra tankar köra rakt in i den tandvårdsklinik där hon, för det är en hon som heter Mona, fick sin hatade insikt.

  To be continued…

  Mæ råkes

En sjunkande förhoppningsbåt ros iland (21)

Jag rycker överraskad till av signalen, och med tanke på mitt paranoida tillstånd har jag full förståelse för min reaktion.

  Hur är det de nu gör i gangsterfilmerna?

  Går fram till dörren, tittar i kikhålet och riskerar att genom den usla dörren bli ett såll av en kpistsalva. Inte bra.

  Nä, jag måste vara smartare än så, eftersom jag varken vill dö eller åka blödande in på akuten, för att där slösa bort en massa blodtransfusioner, som säkert andra sjuka är mer i behov av än jag. 

  Jag har ju trots allt levt ett tag så valet mellan att ge mig eller en sextonårig tjej med blodförgiftning blod, torde vara bra mycket enklare än att välja mellan den berömda pesten och den nästan lika berömda koleran.

  Nu hör jag att det ringer på hos grannen.

  Är det ett trick?

  Eller är det så illa att någon är på väg att meddela någon i huset att, den som först öppnar för representanten för Resia, kommer att bjudas på en gratis tvåveckors semester i Karibien.

  Jag störtar till dörren, tittar genom kikhålet och får se en tioårig oskyldig flicka, för att inte säga näpen tös, på väg att vilken sekund som helst ringa på hos min andra granne. Flickan har definitivt ingen Resiakeps på sig, men jag vågar inte ta chansen och vänta på att den andra grannen ska öppna och få den aktuella resan, utan kastar brutalt upp min dörr och nästan vrålar:

  – Hej, är du från Resia!

  Den tioåriga oskyldiga och näpna jäntan blir helt förskräckt, ryggar tillbaka och är så när på väg att ta ett steg bakåt och ramla baklänges nerför trappan. Med stirrande och förskräckta ögon ser hon ut som om hennes sista stund var, om inte kommen, så nära förestående. Sedan kommer ett darrande:

Va… (kort skräckpaus) Resia …?

  I samma ögonblick öppnar grannen, som hon ringt på hos, dörren och tösabiten blir ännu mera förskräckt och tar ett steg ner i trappan.

  Grannen, Eva Bengtsson, en snål och tråkig mellanstadielärare, tittar först på mig och sedan på den nu helt paralyserade tjejen och frågar förvånat:

­  – Vad är det här? Vad händer?

  Snabbt tar jag tag i den väna jäntan, drar upp henne till min sida på lägenhetsavsatsen i det jag så självklart som möjligt avspisar Eva med:

  – Det är min systerdotter, hon kommer på besök i dag. Det är första gången hon är här, så hon ringde väl på fel dörr. Det är lugnt ...

  Och försiktigt, men bestämt föser jag in mellanstadiefröken i hennes lägenhet och stänger dörren om henne. Sedan lägger jag min ena hand på Resiatjejens ena axel och ser med den mildaste blick jag då kan åstadkomma in i hennes ögon och förklarar lite viskande:

  – Du förstår, hon är inte riktigt som hon ska, hon, min granne. Jag var tvungen att säga så där för att rädda dig från henne, annars vet man inte vad som hade hänt. Men kom in…

  Och med mild hand för jag in den helt vettskrämda flickan i min hall och stänger dörren:

  – Så du kommer från Resia? Är det den där resan? Delar ni ut resor?

  Förvånad ser flickan på mig, rynkar lite på pannan:

  – Nä, jag säljer grejer för Världsnaturfonden. Vi ska samla pengar till en klassresa.

  Förbannade Resia! Djävla Resia! Usla Resia! tänker jag, innan jag uppgivet tar tag i årorna för att ro den sjunkande båten iland.

­  – Jaha, men va’ kul, när jag var i din ålder… vi gjorde också en resa, vi skulle åka med Resia, men som tur var åkte vi inte med dem. De var, och är(!) ju så snåla. Men vad är det du säljer då?

  Tösabiten tar fram en trettiotvåsidig broschyr och börjar bläddra:

  Framför mina ögon passerar ljuslyktor, köttbulletänger, silikonpenslar, skålar, kryddor, badlakan, handdukar, koppar, muggar, sockar, tomtar, och förstås ­– pandor i alla möjliga och omöjliga storlekar.

  Samtidigt som jag någonstans i bakgrunden hör den tioåriga, men nu driva och giriga försäljerskan Jenny Anderssons utläggning om produkternas förträfflighet. Allt i syfte att ge mig dåligt samvete, öppna min plånbok och mina konton för att inom kort bil huvudrollsinnehavare och offer i programmet Skuldfällan.

­  – Jag kan köpa en pandamugg, säger jag så vänligt som jag, i mitt snärjda tillstånd, kan.

  Jenny tittar lite skeptiskt på mig.

­  – Om du köper två kostar de bara åttio kronor styck. Det tjänar du på och sedan går det ju mera pengar till djuren. De flesta köper två. Du kanske får besök och…

  Jag avbryter:

  – Okej, jag tar två. Men sedan är det bra, jag har ju inte hur mycket pengar som helst… två blir bra.

  Sedan följer ifyllande av lista, tugg om leveransdatum och goodby.

  I dörren, när Jenny går, kan jag inte låta bli att upplysa henne om att:

  – Resia ska ni inte anlita, de är inte att lita på. Och är jag inte hemma kan du stoppa in muggarna genom brevinkastet.

  Äntligen kan jag dra in årorna och höra skrapet från fören när min båt når den befriande stranden.

  To be contiued…

  Mæ råkes

Fiffel med falska plomber och livsfarligt bedövningsmedel (20)

– Hallå, Emma, har det lugnat ner sig?

  – Ja, nu är det lugnare.

  – Men hur var det nu med selfisarna som du skulle ta?

  – Ja, det var inte så lätt med det.

  Först stegade en man in till bordet och bara tog ryggsäcken och drog. Jag hann inte ens reagera.

  En minut senare kom en kvinna in, gick fram till bordet där ryggsäcken stått, kände under bordskivan, tog loss något under den och bara försvann.  Jag hade inte en chans att ta några selfis.

  – En kvinna? Hur såg hon ut? Var hon runt tjugosju, ganska snygg och blond?

  – Nä, hon var säkert runt fyrtio och hade glasögon. Hon såg lite förmer ut, lite elegant.

  – Elegant? Och hårfärg? Blond?

  – Nä, absolut inte blond, mörkbrunt hår. Hon kanske hade peruk, det kunde jag inte se.

  – Jaha. Hum. Ja, då är det inte mera orda om. Du ska ha mången tack för hjälpen. Jag ska ge dig en biobiljett för besväret. Jag kommer in med den nästa gång jag har vägarna förbi eller när jag kanske kommer in för att fika. Tack än en gång, Emma. Du har varit till stor hjälp. Vi ses. Avslutar jag och lägger på.

  Den där biobiljetten får hon se sig om i himmelen efter om jag känner mig själv och vad jag kan lova i vissa situationer. Men hon förlåter mig säkert: jag hade glömt… lätt hänt… jag förstår… det gör inget… och några fler tomma fraser nästa gång vi stöter ihop. Om tre år eller något sådant.

  Men vem var kvinnan som hämtat den fasttejpade nyckeln?

  Definitivt inte fröken Andersson. Kanske Claes fru, fru Svensson?

  Man kanske skulle googla på det.

  Jag öppnar Mac-en och går in på hitta.se.

  Claes Svensson, leg tandl?

  Han har samma adress som Louise Svensson, alltså måste det varit hon. Eller?

  Är det verkligen möjligt att han har dragit in sin fru i sina skumraskaffärer? Eller skumrask, snarare gangster-affärer.

  Kanske är hon lika hårdhudad och samvetslös som han?

  Ett kriminellt par helt enkelt. Sveriges svar på Bonnie and Clyde. Kända av polisen i hela Sverige. Fällda för brott mot tandvårdslagen. Fiffel med falska plomber och livsfarligt, men svinbilligt, bedövningsmedel. Bedrägeri mot Försäkringskassan med hjälp av falska fakturor och patientjournaler. Redan straffade. Gamla kåkfarare. Som på grund av sitt dåliga rykte bytt namn och flyttat upp till Östersund och Jämtland för att börja ett nytt och mera hederligt liv.

  Men som av en händelse stötte på mig, i min jakt på den 33: tandens lycka, och då åter drogs ner i sitt gamla träsk av utpressningar, bedrägerier och svartabörsaffärer. Och som nu insett att spelet är förlorat och sätter allt på ett kort för att oskadliggöra mig…

  Jag ryser till…

  Är det så illa? Att jag nästan varit på väg att utplånas av detta gangsterpar, och att de inte kommer att ge sig förrän de lyckas.

  Planer på att byta identitet, flytta till hemlig adress, skaffa lösskägg och lösmustasch, byta identitet med någon omkommen man, gå under den så kallade jorden eller spårlöst försvinna, dyker upp i min hjärna. Kalla kårar går längs min ryggrad.

  Vilken prekär situation har jag inte försatt mig i?! Och hur är fortsättningen?

  Desolation Row?

  High Way to Hell?

  Min dörrklocka ger ifrån sig sin hesa signal.

  To be continued…

  Mæ råkes  

Berusade indianer som just missat tåget till Wounded Knee (19)

Claes?

  Vad i hel… hur är det möjligt? Inte … var han i maskopi med irakiern? Och den vackra tandvårdspatienten, fröken Andersson? Vad hade hänt med henne? Hade det hänt något med henne? I så fall vad?  Hade hon något med det hela att göra?

  Frågorna ställer sig i en kilometerlång kö i min hjärna och ingen av dem är beredd att släppa förbi någon av de andra. Till slut blir de tysta och står bara och glor i väntan på mina svar.

  Varför sms:ar inte Emma?

  Jag letar rätt på hennes nummer i mobilen och ringer:

­  – Emma. Jag har det lite snärjigt just nu, kan du…

  – Men du skulle ju selfia honom, och skicka till mig?

  – Ja, men, jag hinner inte förklara nu, det kommer kunder hela tiden…

  Sedan hör jag henne säga till någon i fikakön, ”nä, de slut, men det finns en marsipan kvar” innan hon återvänder till samtalet:

  – Du, jag ringer dig senare, när det blivit lugnare, chefen blir … hej då.

  Åååh, dessa kunder!

  Hade de inget annat för sig än att hålla Emma upptagen med en massa löjliga frågor om tårtor, wienerbröd och andra ointressanta bakverk, nu när jag måste få reda på min belägenhet.

  Står jag fortfarande under något livsfarligt hot? Lurar ännu fula fiskar i vassen för att vid ett obevakat ögonblick hugga sina vassa tänder i mina slanka vader, eller…

  Ja, eller vad då?

  ”Frustration är min arvedel, mitt hjärtas skri, min … ” men sedan kommer jag inte ihåg mera av Lagerkvists berömda dikt.

  Jag kastar mobilen i fåtöljen och går ut och ställer mig på balkongen. Jag blir i situationen nästan röksugen, men inser att en cigarett nu, snarare skulle göra det mentala töcknet tjockare än skingra det. Förresten har jag inga cigaretter hemma, och åka ner till ICA och…

  Sluta Lars! Fasthet! Fasthet! Vik inte ner dig, för en legitimerad tandläkare och hans anhang. Du vet att du kan besegra dem en gång till.

  Bilarna kör som vanligt förbi i en jämn ström nere på gatan.

  Jag roar mig med att försöka beräkna hur många av dem som, med mig som jublande åskådare, skulle fastna i en fartkontroll en dag som denna.

  Några av Shenker-lastbilarna skulle definitivt få smaka böternas beska sötma, för de kör uppskattningsvis minst sextio kilometer i timmen. Tjugo kilometer för fort.

  Det skulle kunna ge statskassan åtskilliga tusen. Sedan är säkert en del av deras, säkert polska, chaufförer berusade, vilket skulle göra en fartkontroll på Genvägen denna dag ännu mera lukrativ.

  Men inte syns några polisbilar till inte. När såg man en sådan sist?

  Ja, förstås när ÖFK spelar någon fotbollsmatch mot något annat b-lag i Allsvenskan, då är de på plats.

  Bilar med blåljus som hetsar fram och tillbaka i minst åttio kilometer, helikoptrar som hovrar ovanför arenan. På det ordningsvakter an mass.

  Under en sådan tillställningen drar de inte in en enda krona till det allmännas bästa, utan slösar bort hundratusentals.

  Bara för att tjugotvå bollkåta förväxta barn ska leka med en boll inför en publik vars vokabulär, som bäst, innehåller ord och fraser som: domardjävel, djävla käringspel och som sämst: Solnaluder och bögfasoner, och vars beteende i övrigt likar en försupen, vilsen, hästlös indianstam som just missat tåget till Wounded Knee.

  Plötsligt avbryts mina tankar av en mobilsignal från fåtöljens värme inne i vardagsrummet.

  To be continued...

  Mæ råkes