Tandsnusk med Lalla och tandpasta al dente 33 ... (3)

Som ni kanske minns från mitt förra inlägg betraktade jag uppnående av berömmelse med hjälp av min unika extratand i det närmaste som en simpel promenadseger.

  Det krävdes bara några odontologiska certifikat som intygade tandens äkthet, låta sig inbjudas till diverse morgon- lunch- och kvällspratprogram i TV och i dessa svamla om det unika med tanden, för att slutligen åka land och rike kring i syfte att på alla offentliga torg, så stort gapande som möjligt, mot väl tilltagen betalning förstås, stolt förevisa den knappt synliga emaljen på den då världsberyktade 33:e tanden.

  Förevisningen skulle givetvis föregås av en spektakulär show där en orkester vars medlemmar iförda tandfärgade kläder på en tandköttsfärgad scen framförde sånger med anknytning till tänder och deras status.     

  Paradnummer skulle förstås vara Bornemarks Är du vaken Lars, Elvis Presley’s Lav me tänder och egenkomponerade och fram till då helt okända klämkäcka sånger, som den Colgatesponsrade En extratand kräver mera kräm, den dokumentärbaserade och romantiska Jag tänder på din tand, Lars samt den lite ekivoka och vågade Tandsnusk me’ Lalla.

  Efter denna orgie i egenkomponerat med tillhörande STIM-provision skulle kvällen gå över i en halvtimmes tandgymnastik under vilken deltagarna fick utföra diverse tand-yogaövningar, som tugg- och bett-yoga, borst- och slip-yoga och den svåraste formen av ilnings-yoga.

  Efter avslutat pass skulle alla intresserade erbjudas min nyutgivna tand-yoga-bok:

Våga yoga dina tänder, även om du bara har 32, till ett måttligt reducerat pris.

  I förväg signerade exemplar skulle givetvis vara extremt dyra och exklusiva.

  De skulle vara numrerade, försedda med pärmar av svindyrt grisläder och skrivna med kariesbeständig färg på bambupapper, vars råvara skulle vara söndertuggad av inga mindre än de utrotningshotade pandorna som lever gömda i de kinesiska bergen.

  Sedan skulle det vara dags för själva höjdpunkten på kvällen: tandförevisningen.

  Riktigt hur den skulle arrangeras hade jag svårt att avgöra.

  Jag vacklade mellan intim privat person till personvisning och storbildsshow med obligatoriskt mastodontfyrverkeri tillsammans med hysterisk allsång till ackompanjemang av fräna hårdrocksriff à la något namnkunnigt hårdrocksband.

  Idéer om att travestera någon känd Queen-hit med en ny text med anknytning till den unika tilldragelsen dök upp. Kanske sno ihop en på Another one bites the dust. Den skulle ju, så att säga, ligga perfekt i munnen för den uppgiften.

  Brian Adams megahit Summer of 69 skulle man kunna transponera till Tooth number 33, Beatleslåten When I’m 64 till When I have 33 och Stoneslåten Let’s spend the night together skulle kunna bli Let’s watch the tooth together. Och så vidare.

  Jag fick också idéer om att projicera enorma röntgenbilder på den knappt synliga tanden på storbildsskärmarna för att haussa upp mina fans förväntningar på kommande förevisningar, när tanden trängt fram ytterligare och blivit mera synlig för det vanliga ögat.

  Tandgodis i stil med Ahlgrens bilar dök upp i min hjärna.

  Tandpölsa och tandgröt, skonsam mat för dina tänder.

  Tandpasta al dente 33.

  En tandbank med tandkonton där man kunde sätta in sina tappade tänder.  

  Och kanske byta med andras tappade. En tandpantbank?

  Tandikrundan?

  Tandvårdsanläggningar där man som i automatiska biltvättar tvättade tänderna och för en slant kunde välja till både underspolning och extra shine.

  Som synes saknades det inte idéer, snarare tvärtom.

  Problemet var för mig att bestämma mig för vilka av alla dessa geniala idéer jag ekonomiskt, kulturellt och praktiskt skulle orka genomföra.

  Klockan hade nu nått midnatt under dessa framtidsfunderingar och jag bestämde mig för att gå i säng och sova på saken.

  Nästa morgon, när dagen randades skulle det ske, vid nästa gryning skulle en ny tandtillvaro öppna sig för mig och jordens övrig befolkning, vid nästa soluppgång skulle en ny tandera i världen inledas.   

  Hur det gick med det får ni veta i nästa avsnitt av den 33:e tanden, alltså: to be contingued …

  Mæ råkes

Extra, extra, read all about it: Lars Persa's extra tooth … (2)

Här fortsätter jag berättelsen om min 33:e tand, var existens såväl förvånat och skrämt som fascinerat och berusat mig. 

  När den en kulen morgon för ett antal år sedan dök upp, nä, snarare dök ner, nä, inte dök, utan snarare spräckte huden längst in innanför visdomstanden i överkäken på min vänstra sida, visste jag inte vad jag skulle tro.

  Min första reaktion var förundran och lite rädsla:

  Vad är nu detta? En … extratand? En … tumör?

  För några ögonblick stod världen tillsammans med mig stilla. Jag tror till och med att jordens lutning fick sig en törn, för det var inte för utan att jag kände mig lite, så kallat, yr.

  Men så trevade jag än en gång med tungan över det hårda som uppenbarat sig och … jag insåg att jag troligtvis tillhörde ett av de större medicinska undren som världen nu skulle få skåda.

  För vem hade tidigare kunnat presentera en extratand? En extratand som absolut inte skulle finnas där och som bäst var på väg ut för att få världen att häpna?

  Inom mig växte en enorm stolthet och förhoppningar om att nu jävlar var det Lars Persas tur att kunna göra sig märkvärdig!

  Lars Persa, den enda nu levande människan med en extratand!

  Jag kunde redan då se affischerna braskande skrika ut sensationen.

  Jag kunde höra, som i en storfilm med Ingrid och Humphrey i huvudrollerna, tidningspojkarnas gälla skrik på New York och San Fransiscos gator när de upphetsat meddelade:

  ”Extra, extra, read all about it! The sensational swede, Lars Persa, with his extra tooth, will arrive at Kennedy Airport Monday! Extra, Extra, read all about it!”

  Hur folk då formligen slet tidningarna ur deras händer, läste om miraklet, förundrades och lovprisade mig:

  ”Halleluja! Ära vare Lars i Sweden!”

  För att sedan brådstörtat boka bästa ståplats på Kennedy Airport för att kunna stå längst fram och på nära håll få bevittna min bejublade ankomst till det stora landet i väst.

  Mina tankar gick också till storheter som Beatles och Rolling Stones, för nu skulle jag äntligen få vara med om det som de så många gånger upplevt: Folkets ohämmade jubel.

  Men de bara för låtar som någon med lite röta kunde åstadkomma.

  Medan jag däremot, medan svensken däremot, medan Lars Persa däremot!

  Inte hade någon varelse av något slag någon gång kunnat visa upp, presentera eller sensationellt chockera världen med något så märkvärdigt och unikt som en extratand!

  Och det längst in i överkäken på vänster sida!

  När den första euforin hade lagt sig, gick jag med bestämda tangenttryckningar in på internet för att där planera min framtid som kändis.

  Jag googlade på de största och dyraste husen som fanns till salu i Holly Wood. Funderade på vilka som jag då skulle tillåta att bli mina grannar. Skulle jag kunna tänka mig Beckham? Julia Roberts?   Nja.

  Den femton rum stora våningen i New York. Hur många fanns det att välja mellan?

  Gick det kanske att få en liten ateljé uppe i Frihetsgudinnan? Skulle man kunna komplettera den med en helikopterplattform?

  Funderingarna var många och kanske lite överdrivna, men ska man bli berömd måste man bli det med värdighet.

  Men så slog det plötsligt mig, när jag som bäst försökte nå New Yorks största fastighetsmäklare.

Ingen visste ju än om sensationen!

  Jag hade gått händelserna, som man säger, i förväg.

  Först, före mitt luxuösa utsvävande liv tog sin början, måste jag ju få världen att veta det sensationella! Hur skulle berömmelsen annars vara möjlig? De hörde ju liksom ihop: sensationen och berömmelsen.

  Jag måste alltså skaffa och publicera bilder, intyg och medicinska bevis som kunde styrka min unika ställning i världen

  Professorer och experter måste kontaktas, marknadsföringsföretag måste kontrakteras, extratandsförfalskare måste listigt undgås och/eller avslöjas. Med mera!

  Phu!

  Men hur det gick med detta får ni veta i nästa avsnitt av berättelsen om den 33:e tanden, alltså: to be continued …

  Mæ råkes

Tänk att bli kallad mjölk-Lars eller mjölk-Stina (1)

Jag föddes med 33 tänder. Utan att veta om det.

  Jag trodde att jag som alla andra så småningom skulle få se 32 tänder växa fram i min breda uppkäftiga trut, men så blev det inte.

  Fast till en början såg allt lugn ut.

  Först kom det mjölktänder som sedan med tiden ersattes av riktiga tänder.

  Mjölktänder förresten, vem har hittat på det uttrycket? Jag tycker det låter lite förnedrande för en kroppsdel att koppla ihop den med begreppet mjölk.

  Tänk dig själv att någon skulle kallat dig för mjölkgrabben eller mjölkflickan, mjölkmannen eller mjölkkvinnan?! Hur skulle det ha känts?

  Inte bra, va?

  Nä, jag skulle upplevt begreppet mjölk som oerhört förminskande. Man hade fått gå där och känt sig liten och ynklig, medan alla i byn bakom ens rygg tisslat och tasslat om att:

  ”Där går mjölk-Lars, ni vet han som det aldrig blir något av”.

  Eller:

  ”Se till att mjölk-Lars inte får reda på att vi ska ut på dans i kväll, för följer han med blir det svårt att få tag på någon vacker jänta.”

  Men då kanske någon skulle ha fått den briljanta idén, att mjölk-Lars i början av kvällen kunde tussas ihop med mjölk-Stina, så skulle bägge dessa misshagliga individer vara desarmerade inför kvällens partnerjakt.

  Men mjölktänderna, de får stå ut med att bli förminskade, var sig det vill eller inte.

  Ända fram till den dag då deras rötter börjar upplösas och de trillar eller på olika sofistikerade sätt dras ut och ersätts av riktiga tänder.

  De får heta riktiga de. Rekorderliga tänder. Inget fusk där inte.

  Och tankarna går till forna tiders riktiga karlar och rekorderliga fruntimmer; män och kvinnor som stod pall för det mesta och som man kunde lita på även när åskan gick och den kalla nordanvinden, som mest låg på från väst.

  Nåväl. Tiden gick.

  Och fyra visdomständer trängde sig fram längst inne i munnens fyra hörn. Det tog sin tid men till slut var de framme.

  Men inte kände man sig visare för det.

  Vem gav dem då epitetet, vis? Även här en helt felaktig benämning på dessa stackars tänder. Nog för att vissa av dem brukar stå ut, men att alla gång på gång ska behöva stå ut med felaktiga epitet, det är för mig en gåta. 

  Det om detta, jag ska vid tillfälle ta upp tandepiteten med svenska språknämnden, men nu tar vi berättelsen om den 33:e tanden, den som borde gjort mig till en både omtalad och mytomspunnen legendar.

  Men om den får ni läsa om i mitt nästa inlägg, d v s … to be continued.

  Mæ råkes

En fin blus eller en planerad månlandning

– Vilken fin blus! Var har du köpt den?

­– På HM. Den liknar ju din, den där blåa, och när jag såg den här, då slog jag till.

– Men gud så fränt, vilken häftig frisyr! Och du som alltid haft rakt hår.

– Ja, jag tänkte bli lite fränare, som du. Du gör ju någonting med ditt hår, men jag. Men nu ska det bli andra tider.

– Va’ smal du har blivit!

– Ja, jag har slutat med socker, precis som du sa. Det är lite trist ibland, men det är det värt. Eller hur?!

  Tre inledningar på samtal när två kvinnor träffas.

  Man recenserar varandra och blir överens om relationen och att man är utseendemässigt okej inför varandra. Det skapar trygghet, Och närhet.

  Och inget fel med det.

  Men.

  Man understryker samtidigt för varandra att utseendet är viktigt. Att alla reklambilder och bilder i övrig media ger rätt signal: utseendet är viktigt, det viktigaste för kvinnor.

  När sedan någon man lägger märke till en kvinnas utseende och slänger ur sig repliker som:

– Jag gillar din stil!

– Du är ganska lik (skådespelerska som betraktas som ”snygg”)

– Du är alltid så vacker.

  Då stelnar den stereotyparmerade utseendebetongen definitivt. Kvinnan är inmurad i sin spegelbild. Och där befinner hon sig, vare sig hon vill det eller inte

  Män inleder sina samtal med helt andra fraser:

– Vilken schysst Audi du har köpt. Jag gillar färgen. Vad sa du att den hette? Djupblå?

– Nä, Metallicablå! Ja, den är tung.

– Tja, vad gjorde du igår, är du klar med bastun än?

­­– Nä, jag var tvungen och åka ut med ungarna i helgen, de har ju tjatat om att få åka till fjällen. Men det ska bli.

­– Vilken nice skjorta.

– Fan, har du gått och blivit bög eller?! Ska du med på lördag? Vi ska ut och spana in några ställen, brorsan och jag.

  Inledningskonversationer som understryker att prestationen ligger i fokus och att tjafs om utseendet ligger, om ens där, långt bak i pipeline. Dessa fraser skapar också närhet och trygghet. Man blir överens om att man tänker lika, att man värdesätter prestationen.

  Man målar in sig i ett annat hörn än i det där kvinnorna sitter.

  När sedan kvinnor med beundran recenserar det som mannen åstadkommit med repliker som:

­– Vilken händig man du har, Lena. Jag skulle önska att Peter också kunde åstadkomma något sådant någon gång, men han hänger bara framför TV:n och sporten eller V75.

– Inte visste jag att Micke var så händig?!

­– Är det du som grillat, som vanligt, Anders? Du är för suverän på det!

  Då har prestationsfällan definitivt slagit igen, och nästa ”svåra” projekt skriker på sin manliga hjälte att sätta igång, vilt påhejad av arga snickar’n och Äntligen hemma-Timell.

  Ingen ”riktig” man kommer undan genom att bara hålla för öronen. För det krävs planerad Mount Everest-bestigning, ensamvärldsomsegling eller eventuellt deltagande i kommande månlandning.

  Vi behöver krossa kvinnornas utseendebetong och lägga ner männens prestationsprojekt.

  Låt oss sätta igång… några har redan börjat.

  Mæ råkes