Jag frågar om han
kan komma i morgon och han säger:
– Givetvis, jag kommer klockan sju, eller
kvart över, så fixar vi, min kompanjon och jag det där. Inga problem.
Bra! Säger jag och känner mig nöjd.
Nästa dag står jag nere vid källaringången
klockan kvart över sju och väntar, i fem minuter, i tio, i tjugo. Vad har hänt?
Varför kommer de inte och fixar vår tvättmaskin?
Jag ringer honom, men inget svar. Har han inte
mobilen på?
Jag ringer flera gånger, utan resultat.
På eftermiddagen, när jag kommer hem kollar
jag om någon varit där och fixat tvättmaskinen. Men inte. Jag ringer. Och nu
svarar han, och förklarar att de varit tvungna att åka på ett annat jobb, akut.
Jag undrar varför han inte svarat, han bara
mumlar något om dålig täckning. Det låter inte trovärdigt.
– Men i morgon då, hur blir det då? Kommer ni
då? Jag måste veta, vi vill få det här klart så snabbt som möjligt.
– Jo, i morgon är vi där, klockan halv åtta,
upplyser han.
Men det händer inte den gången heller, och gång
på gång möts jag bara av en person som blåljuger mig rakt i ansikte eller rakt
i örat.
Då tänker jag: Han gör så gott han kan. Han
kan inte göra annorlunda även om han ville.
Eller, det är inte fråga om vilja, han är
fångad i ett beteendemönster som just då säger honom att det är bäst att bara
dra till med en lögn.
Så är det med alla människor. De gör så gott
de kan eller så ont som de måste. Vissa kan inte göra så mycket bra och vissa
måste göra ont.
De som åker till Syrien och ansluter sig till
IS, de som åker till Nepal och hjälper fattiga människor, de som rånar en bank,
de som sparar så mycket som möjligt i en bank, de som hjälper en kompis att
flytta, de som inte hjälper en kompis att flytta, och så vidare.
Varje individ gör
det som den individen tycker, känner, att den måste göra i just den speciella
situationen. Och sedan det är gjort går det inte att göra ogjort. Så grymt är
livet. Att ångra sig
hjälper föga. Det är väl därför som de flesta bara går vidare, sedan de gjort
något dumt, utan att känna speciellt mycket ånger, de hade ju varit tvungna.
Ett exempel: om någon funderar på att gå ut i
skogen och plocka bär, eller gå ner på staden för att prova kläder, eller åka
till en möbelaffär för att kolla på möbler, då är valet ganska enkelt eftersom
inget av alternativen hindras av yttre omständigheter.
Alla tre alternativen är alltså lika enkla att
välja.
Men någonting hos den individ som står inför
detta enkla val kommer att avgöra vilket alternativ som han eller hon väljer.
Hans eller hennes erfarenheter av liknande val, hans eller hennes trötthet just
den dagen, vad han eller hon varit med om under de första timmarna av den
dagen… o s v.
Så egentligen gör man aldrig några fria val,
man gör alltid det som man innerst inne vill just i valögonblicket, och oftast
är det den diffusa känslan som slutligen avgör, man gör det man känner för.
Man gör så gott man vill och kan eller så ont
man måste.
Tänk bara på den aga som förr fanns i alla
hem, nästan alla föräldrar slog eller på annat sätt misshandlade sina barn. Det
var ju egentligen ingen som var tvungen. Men man trodde att agan var
nödvändighet för att det skulle gå bra för ett barn. ”Lite stryk har väl aldrig
någon unge tagit skada av” lät det. Och man agade för den agades skull, tyckte
man, agan var en välgärning. Så här i efterhand vet vi att vissa tog stor skada
av agan medan de flesta klarade sig ganska bra, trots agan.
Nu agar väldigt få sina barn. Men de som gör
det känner att de måste, för att de inte kan se ett annat vettigt alternativ.
Agan utförs kanske för att den som agar inte ska tappa kontrollen, inte ska
känna sig underlägsen eller för att han eller hon faktiskt tycker att är bra
för barn att agas…
Allt vidrigt beteende kan få sin legitimitet
inom en människa. Alla handlar i varje situation så ”förnuftigt” han eller hon
kan, måste.
Många mord begås utifrån samma resonemang:
”Jag var tvungen” Och är man tvungen gör man väl alltid ”rätt”?!
Vad man är tvungen till varierar från individ
till individ. Vissa är tvungna att hjälpa någon, vissa att skjuta någon, vissa
att lura någon, vissa att skratta åt någon, vissa att le mot någon, vissa att
likgiltigt titta på när andra människor agerar… välkommen till livet…
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar