Du sitter där på en
bänk på perrongen och ska resa till Stockholm. Det är höst och luften är klar
och lite kylig. Men den är frisk, som vore den helt ren och helt ofarlig att
andas in.
Du ska hälsa på en gammal bekant, som du inte
träffat på femton år. En barndomskamrat.
Ni växte upp tillsammans; lekte, busade, gick
i samma klass från årskurs ett på lågstadiet till trean i gymnasiet, dejtade
till och med samma kille en gång, grät och skrattade, ni var som ler och långhalm.
Ända tills hon flyttade. Femton år sedan. I
början höll ni kontakten men… olika vardagar tog över. Det blev alltmer sällan.
Du har ofta tänkt på henne, hur kul ni hade
tillsammans.
En dag får du plötsligt ett mail från henne.
Ni måste träffas! Återuppta kontakten. Visst vore det…?
Du blir himlastormande glad. Tillbaka till den
gamla goda tiden. Ni ska äntligen styra upp allt, så det känns bra igen. Som
det en gång gjorde.
Men kommer det verkligen att bli så bra, ni
kanske inte alls kommer överens längre. Kanske
blir vistelsen i Stockholm bara en lång och plågsam historia, där ni bland folk,
affärer och restauranger går runt och famlar efter er tidigare relation utan
att den dyker upp. Era minnen, era fantastiska uppväxtminnen, solkas av det
avstånd som era olika vardagar skapat.
Vore det inte bättre att låta allting bara vara
vackra minnen och kärleksfullt vårda dem, för att på ålderns höst plocka fram
dem när andan faller på?
Du tvekar. Ditt ärende känns inte alls lika angeläget
längre, som då du beställde biljetten. Men, nu när du då gjorde det så…
Nä, du kan ju faktiskt strunta i resan trots
att du var snål och köpte den billigaste biljetten, den som man inte får pengarna
tillbaka på. För tänk om resan leder till att du förstör
alla härliga minnen som du i din ungdom fick tillsammans med henne?
Det känns inte bra?
Klart att det blir kul att ses! Ni har inte
pratat, men ni känner, eller kände ju varandra så bra. Varför skulle inte det
gå bra?
Okej, du kan strunta i resan och åka ut i
skogen för att plocka svamp, en av dina favoritsysselsättningar. Det ska bli fint väder hela helgen.
Tänk att bara få gå där alldeles ensam och
inte tänka på någonting utan bara leta svamp, sedan hitta dem, plocka, fylla
korgen till bredden. Nöjd bege dig hemåt och sitta ute på balkongen och rensa
alla Karl-Johan till tonerna av dina ungdomsfavoriter, som hon och du älskade…?
Men du vill ju lyssna på just de låtarna tillsammans
med henne, som ni gjorde en gång … uppleva samma känsla, den där som fanns när
hela livet låg som en oskriven böljande blomsteräng framför er.
Och snart ska tåget avgå. Om sex minuter.
Du börjar gräva efter liknande händelser.
Men du har ju aldrig varit med om något
liknande förut. Ingen gammal kär ungdomskamrat har någonsin tagit kontakt med
dig. Förresten du hade ju bara en som verkligen var din absolut bästa barn- och
ungdomsvän. Hon.
Du trevar efter ledtrådar i ditt förflutna.
Hur var det då när…? Hur var det den gången…
när ni hade den där
ganska avslagna klassträffen, den som hon inte hörde av sig om. Varför gjorde hon inte det? Då kunde ni ju
verkligen ha träffats, men hon verkade ju fullkomligt ointresserad.
Och nu ska det bli så bra att träffa henne?
En ny tvekan. Bara två minuter tills tåget
går.
Frågan som kommer är:
Ska du chansa och åka och riskera att få en
ansträngd helg med din gamla ungdomsvän och då kanske förstöra de vackra minnen
som du har av er vänskap från ungdomen, eller ska du satsa på att gå ut i
hösten alla färger och likt en ekorre samla svamp i din frys inför vintern?
Tänk om du stöter på en aggressiv björn? Tänk
om tåget spårar ur?
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar