Dagens och framtidens absolut nödvändiga grisar

Den sista grisen, så heter den, Horace Engdahls senaste bok.

  Kunde han inte ha hittat en mera ironisk titel? Knappast. 

  Titeln gränsar till vulgär och anger att du här i din hand har en bok där författaren tar sig själv på fullaste allvar. Och inte skäms han heller över det.

  Tvärtom. Han är stolt och ett av syftena med boken är att bevisa just detta faktum, att han är den sista grisen.

  Men vänta nu. Sista? Kommer det inga flera i den, som Engdahl antyder, utdöende arten manliga grisar? Är han verkligen den sista?

  Ironin i uttrycket den sista, antyder att den sista mansgrisen alltid har funnits och alltid kommer att finnas. Det finns alltså ingen sista, det kommer alltid nya.

  Så länge som det finns kvinnor som tänker annorlunda än män och tvärtom. Män som vägrar att bli som kvinnor. Bägge könen fångade i sina fortplantningsroller sedan urminnes tider och – forever?

  Kanske har han rätt? Kanske finns det ingen möjlighet för könen att företräda samma maktposition i alla sammanhang?

  De kan låtsas, men när det, så att säga, kommer till den berömda kritan, står mannen där och tar besluten som försvarar, medan kvinnan fattar besluten som skyddar avkomman, barnen.

  Hur stark är egentligen evolutionens makt i förhållande till socialisationens?

  Nog om detta, om titeln. Nu till innehållet i boken.

  Engdahl inleder med en aforistisk proklamation om det som alla författare under sin strävan att bli just författare vet, nämligen att han eller hon för att bli en nöjd och kanske bra författare måste finna det språk som sjunger ärligaste mellan de rader som han eller hon producerar. Allt annat är otänkbart. På sidan åtta skriver han:

”Om du vill övertyga människor, måste du på något

sätt låta som om du gav dem en sista chans att an-

sluta sig till en segrande och självklart förnuftig

ståndpunkt. Vill du däremot vara ensam om din

ståndpunkt, har du friheten att låta hur du vill. Hur

kan någon tro att litteratur låter sig skapas utifrån

avsikten att övertala? En författare måste vara be-

redd att svika allt och alla för att finna sin ton.”

  Att skriva är alltså ingen övertygelseakt utan hårt arbete där man med hjälp av sin ordspade, gräver sig ner i sin egen jord och skottar upp och inför välden blottlägger den verklighet som ligger allra längst ner. Oavsett om högen som bildas luktar exkrementer eller rutten säl, oavsett om den liknar ett lemlästat barn eller en krigsskadad häst som, när den försöker gå, trasslar in sig i sina från den öppna magen hängande tarmar, oavsett de avgrundsvrål eller böneutrop som den kan framkalla och avsett vad betraktaren tycker om den. Punkt slut.

  Jag kunde inte skriva annorlunda, jag var med hundra procents nödvändighet tvungen att skriva just dessa ord och rader.

  Den absoluta nödvändigheten är författarens, konstnärens och den ärliga människans enda alternativ.

  Nog.

  Jag ska fundera lite mera över detta till nästa gång. Om den absoluta nödvändigheten. Gäller den kanske för alla? Inte bara de ärliga? Är kanske alla människor alltid så ärliga som de kan? Även när de är oärliga.

  Mæ råkes