Sitter åter i
tandläkarstolen. Inte hos gangstern Claes utan hos Marie Gustavsson,
privatpraktiserande tandläkare vars praktik, passande nog, ligger på Citanestvägen 46.
Nog av tvivel och tvekan. Nog av grämelse och
grottande ner sig i vad som är sämre och bättre. Nog av en extra eller en unik.
Nu ska denna 53-åriga stabila och erfarna
tandläkare en gång för alla ge mig ett besked om min 33:e tands status, besked om
den ska kunna försörja mig resten av mitt liv och ge mig ett sådant i sus och
dus, eller om den ska bli en tragisk och misslyckad förhoppningsparantes, vars
existens jag i fortsättningen inte kommer att nämna och än mindre berätta om.
Jag ligger i stolen, hon justerar
tandläkarstrålkastaren och börjar undersökningen.
Hon tar tänderna nere,
tänderna uppe. Det går snabbt.
– Ja, det här ser ju bra ut. Jag tar några
bilder också.
– Ahhhah, svarar jag.
Ja, vad ska man säga i den situation jag
befinner mig i, om inte ”ahhhaa.”
Det skulle vara ”oahoaah” då, men det förra
får duga. Hon förstår säkert vad jag menar; hon har ju erfarenhet av de flesta
gutturala läten som tandvårdspatienter kan gurgla ur sig.
In med plåtarna till vänster, hon ut, det
knappt förnimbara surret, tillbaka. In med plåtarna till höger, hon ut, det
knappt förnimbara surret, hon tillbaka.
Hon tittar på resultatet.
– Det här ser bra ut, inga dolda hål eller
sprickor. Du kan väl beställa en tid om ett halvår hos min tandhygienist. Det
är bra om du håller regelbunden koll. Och försök att använda tandtråden ofta, i
alla fall en gång per dag.
Hon svänger bort det lilla instrumentbordet
och kör upp mig i sittande ställning.
Jag blir helt kall:
– Var allt som det skulle med alla tänderna? Var det inget ovanligt?
Det verkar som om det är något som tränger fram uppe på höger sida. Men jag har
ju redan fått mina visdomständer. Kan det vara något farligt? Eller kanske
något unikt och väldigt ovanligt. En smärre sensation
kanske? undrar jag försiktigt.
Klockorna har stannat, mitt hjärta likaså, jag
befinner mig mitt i en avbruten inandning och från min hjärna hör jag mantrat:
hoppas, hoppas, hoppas… Jag vet att hela min framtid kommer att avgöras
i detta ögonblick …
– Du menar extratanden till höger som är på
väg ut? Nej, sådana är inte alls ovanliga,
Igår hade jag en
som hade en extra på båda sidorna i överkäken. Men bara de kommer fram
ordentligt är det bara att dra ut dem, annars kan de bli rätt besvärliga,
avfärdar hop mina förhoppningar med.
Världen förvinner under mig, kyrkklockor
börjar dåna, bilder av ruinerna i Homs och Aleppo kommer farande.
Händelser i Hiroshima, Nagasaki, Tjernobyl,
Harrisburg, och Fukushima känns helt plötsligt som bagateller i sammanhanget.
Mina tankar går till arken och Noa och jag
känner en övertygelse om att det behövs en ny färd över vattnet med den för att
rädda vad som räddas kan sedan jag fått mitt fasansfulla utbrott:
– Ahhhhaah, hörs mitt vrål eka genom Marie
Gustavssons tandläkarmottagning.
Vrålet är så starkt och så skärande att borren
i rummet bredvid, där hennes kollega, Inga Larsson, just börjat laga
journalisten Morgan Lidbäcks extratand stannar, så starkt och skärande att den
i väntrummet väntande Lena Backmans korsordspenna klyvs itu och Backman själv
tappar sina nya men inte riktigt inpassade tandproteser ur sin mun, så starkt
och skärande att den i väntrumsradion väderleksuppläsande Radio Jämtlands-reportern
Krister Lagman tystnar, just när han är i färd med att avslöja att temperaturen
redan nästa morgon ska stiga till hela 12 grader.
Vad som händer med Marie Gustavsson?
Jo, hon ramlar först baklänges, kravlar sig
sedan upp, kastar sig på telefonen och ringer Komvux för att om möjligt, redan
samma dag, kunna påbörja en treårig omskolning till lantbrevbärare i
företrädesvis tandläkartomma regioner.
Själv river jag av mig tandläkarhaklappen och
stegar totalt desillusionerad ut från byggnaden i förvissningen om att jag,
inte ens i tandvårdssammanhang, aldrig mera ska föra den 33:e tanden på tal.
The
end
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar