En extratand är flera än fyra icke-tänder

Helt plötsligt känner jag svettpärlorna i pannan komma. Pulsen accelererar och når 250. Hjärnan överhettas. Tankarna löper amok. Funderingarna springer in i väggen. Argumenten rusar in i en labyrint. Frågorna ställer sig i kö:

  Är en tand för mycket mera värd än fyra för lite? I så fall, hur mycket mera värd?

  Eller ska man ställa tand mot tand? Och det primitiva och förlegade medeltidsordspråket ”öga för öga, tand för tand” rusar in på min tankearena.

  Är en för mycket jämförbart med en för lite?

  Men en för lite, är ju en brist, och en för mycket, en rikedom, något extra.

  Något som kommer väl till pass när de övriga 32 slitits ner av decenniers tuggande.

En saknad tand kan inte användas till det. Tvärtom.

En saknad tand får ses som ett handikapp. Fyra saknade som ett handikapp gånger fyra. Man har helt enkelt färre tänder att slita på. Man måste hushålla med tuggandet. Speciellt när det gäller tuggandet av jordiga rotsaker, seg kola och knäck, ourkärnade frukter och hårdtuggad mat som kan ha en plötslig och oanad negativ inverkan på ens tandstatus.

  Alltså är en tand för mycket vida överlägsen fyra tänder för lite.

  Det är heller ingen idé att gå omkring med fyra saknade tänder, de finns ju liksom inte.

Vem vill gå omkring och visa upp något som inte finns?

  ”Hej, kolla! Jag har fyra tänder som fattas, de skulle ha suttit längst inne i munnen.”
  ”Hur vet du att det bara är fyra?” blir den skeptiska kommentaren på detta påstående.   ”Jag känner en som har en extratand, och skulle du haft potentialen att ha det är det ju fem icke-tänder du skulle kunnat visa upp om du nu haft den magiska förmågan att göra det. Men nu har du varken det tidigare eller det senare. Stick och brinn!”

  Alltså är en extratand mycket mera värd än icke-tänder.

  Men om någon bara får några få tänder då, en eller två?

  Du blir ju han eller hon ganska unik. Tänk att kunna skryta med en ensam tand, kanske mitt i gommen. En riktigt stor bamse!

  Då skulle det bli problem med extratanden, den skulle liksom försvinna i mängden, jämfört med en bamse-ensamtand.

  Den senare skulle säkert dra mera publik än den förra, och jag skulle stå där…

  Svettpärlorna återkommer.

  Skulle det vara bättre att kunna visa upp 31 icke-tänder och en bamse-ensling i sin mun än att visa upp 33 reella tänder, och därmed en tand fler än de flesta?

  Jag måste erkänna att jag själv hellre skulle betala pengar för att se en bamsetand än för att se 33 stycken vanliga. Alltså att jag hellre uppskattar en stor brist än ett litet överflöd.

  Hur tar jag mig ur detta svåra dilemma, så att jag, med gott samvete och till hundra procent övertygad, kan springa ut i den stekande solen på en av normaltandade människor överfylld sandstrand och vråla:

  ”En tand för mycket i munnen är mera unikt än en enda i gommen! Hör ni det!”

  Hur var det barnprogrammet hette?

  ”Fem myror är fler än fyra elefanter”

  Just det, där har vi det, många små är bättre än färre större. Ett argument som talar för mig och min 33:e tand.

  Men, det sägs ju också:

  ”Bättre en fågel i handen än tio i skogen”.

  Analogt skulle det bli: ”Bättre en tand i gommen än 33 i käkarna”, Den analogin talar för den ensamma tanden.

  Det står oavgjort, 1–1.

  Hum, hum, hum…

  Men går det att likställa fåglar med tänder och skogar med munnar? Är jämförelsen adekvat analog? Flygande tänder? Skogsmunnar?

  De buddhistiska munkarna i Thailand är unika för att de bara får äga, och därför bara äger, fem ynka saker: en matta att sova på, en skål i vilken de lägger det lekmännen ger dem, en saffransfärgad dräkt, en nål för att laga denna dräkt med och en rakkniv som de ser till att hålla sig absolut flintskalliga med.

  Många miljardärer i Holly Wood är unika för att de äger hur många prylar som helst: en Rolls Roys, en lyxjakt, en helikopter, ett jetplan, en månraket… (den intresserade kan googla på resten)

  Vad är svårast att uppnå?

  Det är som på två vis.

  Avslutningsvis: Jaså!

  To be continued

  Mæ råkes