Butikernas kundkorgsförnedring rullar på

Är det någon som ser mig?

  Jag sneglar lite diskret omkring mig för att se om någon upptäckt mig och min situation. Nä, det verkar det inte vara, de andra verkar ha fullt upp. Skönt.

  Dessutom befinner de sig ju i samma situation som jag. Att då börja peka finger åt mig och gapflabba skulle väl ändå vara att ta i.

  Då skulle jag ju bara kunna svara med att peka finger åt dem, samtidigt som jag lägger på fetaste tokskrattet och utbrister:

  – Ja, men titta dig själv i spegeln, så inser du att du ser ännu löjligare ut! Fåntratt!

  Men skulle jag verkligen säga det, om de nu började peka finger och allt det där?

  Skulle jag inte skamset bara snabbt vända på klacken och försvinna in i en annan gång? Att riva upp himmel och jord för en sådan skitsak. Nä!

  Men faktum kvarstår.

  Jag kommer aldrig, i hela mitt liv, kunna förlika mig med att jag numera, varje gång jag besöker en matbutik, känner mig totalt förnedrad.

  Ibland har jag faktiskt tänkt anmäla mataffärerna för kränkande behandling. Rasism helt enkelt, den rasism som de varje dag och hela tiden utsätter många av sina kunder för, och detta trots att dessa är mer än villiga att, för vilken gång i ordningen, inte bara bidra till butikernas överlevnad – utan till deras vinst!

  – Kom nu, mumlar jag knappt hörbart, och drar iväg med min rullande kundkorg.

  Vem i helvete uppfann den?! Vilken jävla idiot?!

  Förstod han inte, för det måste väl ha varit en han, vilken förnedring han med detta missfoster skulle utsätta alla matbutikskunder för. All den skam som skulle samlas i dessa stackars vanliga, trogna, lojala, matinköpares själar, när de, mer eller mindre tvingade, skulle behöva släpa på denna bastard till uppfinning.

  Nä, jag vill inte förnedra det ansedda ordet uppfinning med att förknippa det med denna tingest, utan jag betecknar detta missfoster som en nerfinning: ett av de största stegen tillbaka i människans utveckling, en total degenerering av mänskligt beteende och en total förnekelse av att mänskligheten ändå kommit längre än den encelliga amöba som vi ursprungligen emanerade ur.

  Sug på den du, du som nu är orsaken till katastrofen.

  Men det är inte bara nerfinnaren som ska klandras, det finns medlöpare.

  Kostymklädda, kafferapande och säkert korrupta inköpschefer som fattat beslut om inköp, transportfirmor som aningslösa förmedlat denna missbildade bastard, butikspersonal som orerat över dess förträfflighet och ställt fram den, och den absoluta roten till att denna nerfinning nått ut till butikerna ­– de kinesiska tillverkarna.

  De som i dag nöjda, och troligen av rysk kaviar och dyr fransk gåslever bukstinna, gnuggar sina feta händer i glädje över att de lyckats lura på världen detta äckel till tingest.

  Att den blivit ett av de största hoten mot allt vad västerländsk civilisation heter, att den riskerar att totalt upplösa den västerländska subtila känslan för estetik, etik och moral och att den kan bli början till världens och deras egen undergång, verkar de totalt skita i. Nä, ren, skär och urbota dum girighet är deras signum.

  Sedan måste jag ju erkänna att den förnedring som jag beskriver gäller framför allt oss män. Jag tror att kvinnor har mycket lättare att acceptera dragandet av detta felaktigt utvecklade varutransportmedel.

  Men för en man, och nu talar jag om en riktig man, en som aldrig haft den ringaste tanke på att, och aldrig ens under dödshot skulle, använda begreppet hen, för honom är denna mänskliga katastrof något så tragiskt och obeskrivbart förnedrande, så att … jag hittar inte ord.

  Och skulle detta komma på tal, i bastun eller annorstädes där män tillåts vara män, skulle ryska revolutionens repris inte vara långt borta, skulle grymheterna under folkmorden i Rwanda riskera att förblekna, skulle Hitlers och Pol Pots utrensningsaktioner mot misshagliga individer riskera att bara bli en pittoresk parantes i våra historieböcker. 

  Den rullande kundkorgen är ett grundskott mot Mannen med stort M, mot essensen av testosteronet och mot själva hjärtat av y-kromosomen!

  Allt är över.

  Jag har med kraft och uppdämt ursinne, så våldsamt som jag tordes, tryckt ner den löjliga rullande kundkorgen i stapeln av de redan använda, jag har betalat med mina surt förvärvade pengar, jag har befriad passerat de förnedrande kundvagnarnas uppställningsplats vid ingången, jag har skänkt dem de mest mordiska tankar jag kunnat komma på och jag står i kassan på Systembolaget med en gammal hederlig kundkorg fylld av de alkoholhaltiga drycker som förhoppningsvis ska få mig att glömma den senaste timmens kundkorgsförnedring.

  Systembolaget skulle bara våga byta ut sina hederliga kundkorgar mot, ja, ni vet vad. Då vore ett samtal från mig till IOGT inte längre så främmande.

  Jag hoppas Systembolagets inköpschefer är medvetna om det.

  Mæ råkes

Katthataren och den otrogne

En man i sina bästa år. En kvinna i sina bästa år. Vilka år är de bästa? För honom? För henne?

  Bäst före - jättefräscht. Eller bäst efter – moget.

  Sedan finns det ju mitt emellan – och ruttet.  På väg att upplösas. Ombildas till något annat. ”Av jord är du …” och så vidare.

  Allt för livets skull. För att finnas, blomma, mogna och sedan ge plats för nästa liv.

  Inte dröja sig kvar, inte vara bångstyrigt tjurig. Inte spjärna emot i dörrkarmen när de kommer för att hämta.

  Bara följa med, som när en brottsling lugnt förs iväg av två stadiga konstaplar. En på var sida.    

Handfängsel runt handlederna.

  Och hur är det med kvinnan? Har hon också handfängsel?

  Eller lämnar hon rummet i en diskret grå klänning? Helt tyst. Värdigt.

  Hon har gjort sitt. Fött barn. Förverkligat sig själv.

  Är det så? Olika?

  Nu hörs en hund skälla inne i en gränd. En finsk lapphund.

  Varför? Är det den där randiga katten som bor hos grannen bredvid som fått hunden att tappa besinningen så här mitt i natten.

  Inte undra på att Gonzales, som bor ett kvarter bort, blir förbannad. Hur många gånger har inte den hunden väckt honom ur hans sköna och djupa sömn.

  Men i dag hade han redan vaknat innan. Han vaknade av att blåsan trängde på och just när han var färdig med sitt vattenkastande började hunden, den förbannade hunden, skälla. Som vanligt.

  Gonzales har ett gevär, och licens på det. Dessutom har han en gammal tysk Luger från andra världskriget.

  En pistol som han i sin ungdom fick av en engelsk pensionerad flygare.

  Flygaren, Jimmy, hade hittat den i ett dike 1944 i Bretagne en mörk natt när han nyss nedskjuten och nedfallen i en fallskärm gömde sig för de tyska soldater som var ute för att se vart den där fallskärmshoppande engelska piloten tog vägen. De upptäckte aldrig honom, men han hittade vapnet.

  35 år senare, när Jimmy var på semester i Venezuela gav han Gonzales Lugern. Han tyckte synd om
Gonzales som berättat att han hade svårt att sova sedan hans fru lämnat honom. Han kände sig inte trygg.

  Jimmy, som aldrig riktigt förstått vad han skulle ha pistolen till, gav Gonzales den. Då skulle den ju bli till någon nytta. En trygghet.

  Nu funderar Gonzales på om han ska hämta Lugern, som han alltid har laddad under sin huvudkudde, och en gång för alla skjuta den där förbannade hunden.

  Men just då kommer den vackra Rosita förbicyklande på väg till sin älskare Romário. Han i det stora vita huset, med den vackra stora balkongen.

  Hur många gånger har inte Gonzales hört eller sett henne i lönndom cykla förbi i natten. Till och från deras kärleksnäste. Och hur många gånger har han inte tänkt att han borde berätta för Romários hustru Maria, att Romário bedrar henne varje natt hon har sin nattliga barnmorskejour på det lilla sjukhuset.

  Men vad har han för skyldighet att göra det? Hon får väl cykla förbi där varje natt om hon vill.    

  Romário får väl bedra Maria varje natt om han vill.

  Gonzales är ingen, och vill inte vara, någon gud som dömer människor och försöker ställa allting till rätta. 

  Förresten: Vad är att ställa allting till rätta? Vad är det rätta? Kanske är själva otroheten det rätta, det mest rätta. Skulle då han, Gonzales, förstöra det rätta?

  Men det går ett styng av svartsjuka genom den ensamboende och efter kärlek längtande Gonzales, när han hör Marias cykel skramla iväg till det stora vita vackra huset. Om han ändå … han kan tänka sig. Hur …

  Hon är så vacker, Maria.

  Romário är inte värd henne. Dessutom har han redan en kvinna. Inte så vacker, men ändå. Ska han ha två, medan Gonzales inte har någon?

  Gonzales kramar sin nyss hämtade Luger.

  Vilken av hundarna ska han avliva? Katthataren eller den otrogne?

  Mæ råkes

Kvinnan som lärde sig cykla

Jag mötte kvinnan när jag var när på väg till jobbet. Flera dagar.

  Hon gick och ledde sin cykel. Fats det var nästan tjugo grader varmt, vindstilla och molnfritt. Och hon hade inte punktering.

  Hon såg lite ängslig ut. Men ändå glad. Glad och positiv. Och lite mullig.

  Vad var då problemet? Varför gick hon?

  Hon hade alla möjligheter i världen att bara hoppa upp på sin cykel, trampa iväg och låta morgonens ljumma fartvind strömma igenom sitt långa bruna hår. Känna sig så fri, som man nästan bara gör när man susar fram på en cykel en tidig vår- eller sommarmorgon.

  Det fanns något krampaktigt över henne. Som om hon inte riktigt litade på att det skulle gå bra om hon skulle göra det jag just beskrivit. Någonstans i hennes inre fanns en tvekan, en oro.

  Vad berodde den på?

  En diagnos? Ett mentalt handikapp? En traumatisk cykelupplevelse?

  Fördomarna löpte amok i min hjärna.

  Skulle jag fråga henne?

  Nä. Det vore väl ändå att ta i.

  Kanske var det bara så enkelt att det var något fel på hennes cykel. Ett fel som inte syntes, som jag inte såg.

  Men varför drog hon på den? Vad var syftet? Vore det inte lättare att gå där utan den? Behövde hon den som stöd? Det såg inte ut som så.

  Hon stödde sig inte på den, hon ledde den. Den ledde inte henne. Hur skulle det förresten ha sett ut? Det skulle ju kunnat se ut som om den gjorde det. Jag kunde föreställa mig hur det skulle kunnat se ut

  Hade hon cykeln för att ha något, någon, att hålla sig i, för att känna sig trygg?

  Inget ont i eller märkligt med det.

  Var och en håller sig väl i vad man vill när man går till jobbet. Och varför då inte i en cykel?

  Det finns sämre saker att hålla sig i, som … kommer inte på något direkt … men kanske en tom barnvagn. Då skulle nog folk, sådana som jag, verkligen undra. Gå omkring med en tom barnvagn?!

  Var fanns barnet? 

  I all hast lämnat på farstukvisten till ett hus som ägdes av ett sedan många år barnlöst och barnlängtande par?

  Slarvigt slängd i ett dike?

  Eller, än värre, nedstoppat i en säck tillsammans med en mängd stenar som slängts i det ännu kalla försommarvattnet i den djupaste delen av sjön?

  Förresten, jobbade hon? Kanske gick hon bara till någon typ av sysselsättning, en så kallad dagverksamhet för mindre mentalt bemedlade.

  Men hon såg inte mindre mentalt bemedlad ut. Hon s  te den där lite flackande tomma efterbliven blickenon typ av sysselsättning, en så kallad dagverksamhet för mindre mentalt bemåg glad och öppen ut, hade inte den där lite flackande tomma efterblivenhetsblicken.

  Mina fördomar stod och stampade och trängdes i hjärnfarstun, för att försöka komma fram till något vackert – och fördomsfritt.

  Förgäves.

  Femte gången jag mötte henne cyklade hon! Bara så där. På cykelsidan av gång- och cykelbanan. Inte tvärtom.

  Hon kunde alltså tänka bättre och mera rätt än mina fördomar hade försökt lura mig till att tro. Jag blev både förvånad och glad när jag insåg hennes oväntade kapacitet.

  Så hände det sig att jag besökte en släkting på ett äldreboende. Det var inte ofta jag besökte honom, men nu blev det av. Och vem ser jag inte i köket på äldreboendet om inte kvinnan som lärt sig cykla och som jag första gången såg leda sin cykel.

  Hon arbetade alltså där.

  Jag hade haft rätt. Hon var en kapabel människa, som dessutom hade ett jobb.

  Jag blev ännu gladare än den gången jag för första gången såg henne cykla. Hon hade ett liv, hon betydde något för dem som bodde på detta äldreboende, hon gjorde skillnad.

  Jag möter henne ibland när jag går till mitt jobb. Ofta cyklande. Det går inte fort men hon cyklar.

  Men det händer också att hon leder sin cykel. När det har snöat och kan vara halkigt. Hon verkar vara förnuftig.

  Inte en sådan som utan hjälm vräker på i trettio kilometer och riskerar att sladda omkull och bli ett vårdpaket, den dag som första snön och kylan lägger ut sin förrädiska is på cykelbanorna.

  Varje gång jag ser henne blir jag glad.

  För hennes skull, för min skull – och för allas skull.

  Mæ råkes

Nysvenskarna tar sig vilka friheter som helst

En händelse kom plötsligt en dag i förra veckan över mig. Så här var det:

  Året var 2007. Tror jag.

  Satt där på Captain Cook i Östersund och skulle signera min åttonde cd: Håkke de nu e.

Patrik, ägaren, hade gjort i ordning ett litet bord med en skylt, på vilken det stod något i stil med: ”Lars Persa signerar sin senaste cd.”

  Där satt jag och intog väl en eller annan öl medan jag signerade.

  Några intresserade kom utan knussel direkt fram till mig, slängde upp en hunka och gick lyckliga direkt tillbaka till sina bord med en signerad Lars Persa.

  Några ville surra lite om hur bra den eller den låten, som jag skrivit, var. Hur de känt igen sig och så vidare.

  Vissa undrade en del över människor som förekom i olika låtar. Om ’n Arne var någon Arne som de kände, eller om jag bara hade hittat på alltihop. En som hette Arne upplyste mig om att han hade två bröder vars namn överensstämde med två personers namn i en låt där en viss Arne fanns med.

  Jag svarade lite olika på frågan om den eller den verkliga personen fanns med i olika låtar.

  Ibland sa jag: Javisst, det är säkert han.

  Ibland sa jag: Nä, det där är en annan med samma namn.

  Ibland sa jag att jag inte visste vilka som var med i mina låtar, men att det inte kunde uteslutas att det var han eller hon som de frågade om, som utan min vetskap smugit sig in bland textraderna.

  Jag ville ju inte göra någon besviken genom att avfärda alla rykten eller spekulationer om att den eller den personen fanns med i mina olika låtar.

  Plötsligt kom det fram en väldigt mörkhyad, totalt svart, man fram till mig och sa på klingande svenska:
  – Jag har suttit här och funderat på om jag ändå inte skulle köpa din senaste. Jag har ju några av dina tidigare, och nu har jag bestämt mig.

  Min hjärnas första reaktion var:

  Va? En n…,  jag menar mörkhyad, som pratar klockren svenska?

  Hur är det möjligt? Det måste vara något skumt med den här killen.

  Är han månne uppväxt i Kongo eller Mali, men ändå gått i en svensk skola där?

  Eller har han i lönndom smygstuderat svenska i sitt hemland innan han kom till Sverige och Jämtland?

  Varför kan han perfekt svenska?

  Okej, för att jag kan en del engelska, men vilken infödd amerikan eller engelsman som helst kan direkt på min brytning höra att jag ursprungligen kommer från Skandinavien.

  Men här går en totalt svart människa och pratar felfri svenska. Lite brytning skulle han väl ändå kunna visa upp.

  Dessutom vill han ha ursvenskt klingande låtar med texter på jämtländska. Han som har den afrikanska rytmen i blodet och allt det där. Eller i alla fall borde ha det.

  Om jag sjungit afrikanska sånger på swahili, hade jag kunnat förstå hans intresse för min musik, men att denna 20 år yngre svarta man skulle visa intresse för en gammal jämtländsk stöts musik blev helt obegripligt.

  Men jag sa inget om detta till den mörkhyade mannen, utan signerade min cd och sa bara att jag tyckte det var kul att han gillade min musik. Och jag tror han förstod vartenda ord jag sa, fast jag i princip pratade felfri svenska.

  Sedan dess har jag varken förr eller senare stött på honom:

  Men visst har jag ibland undrat över vart han tog vägen. Om han återvände till sitt hemland och där glömde sin klingande svenska och började prata klingande swahili.

  Eller om han lever kvar i detta land och åtminstone lagt sig till med en klädsam afrikansk brytning, så att han, såväl som alla riktiga svenskar i det blågula Sverige, ska kunna förstå att han inte är tvättäkta?

  Eller är han så fräck att han fortfarande går omkring och låtsas att han skulle vara precis som vi riktiga svenskar. Och det utan brytning.

  Och det där med att gilla låtar med jämtsk text, det är väl ändå att ta i.

  Komma från Afrika, för att inte säga mörkaste Afrika, och gilla en nästan utdöd svensk dialekt.
  Okej, för integration, men någon måtta för det väl ändå vara på de friheter som nysvenskarna tar sig?  

  Mæ råkes

Hen löser de flesta jämställdhetsproblem

Arbetsgivarna måste ha jublat, när begreppet hen för första gången kom på tal. Vilken problemlösare(!), tänkte nog många av dem då.

  De väntar säkert också med spänning på att begreppet ska vinna större terräng, så att det till slut blir det dominerande.

  För då kan de äntligen, enkelt och billigt, se till att det blir jämställt på alla arbetsplatser.  De behöver bara se till att alla anställda går under benämningen hen och förbjuda alla på företagen att använda han och hon. Vips har de ingen ojämställdhet längre, för alla hen har ju samma snittlön, arbetsvillkor och karriärmöjligheter. Skönt!

  Och att sedan börja tramsa om att det ska vara fifty-fifty könsfördelning i bolagsstyrelserna blir ju omöjligt.

  De kommer att lägga sig platt inför fackets krav på att det ska vara 100 % hen i styrelserna. De kan till och med gå i bräschen för att det ska införas, och på så sätt bli först med att avskaffa ojämställdheten.

  Kristdemokraterna får väl en mindre orgasm när det införs hen-dagar som ska tas ut i stället för mamma- och pappadagar. Det blir upp till varje familj att välja om en hen eller en annan hen tar ut föräldradagarna. Ett till problem har alltså lösts. Vilken som diskar, städar och lagar mat hemma behöver inte längre diskuteras, för då kommer det alltid att vara hen som gör det. Det finns ju inga andra att tillgå.

  Så kan man fortsätta med att lösa problem inom alla områden där det råder ojämställdhet. Kalla alla hen. Genialt!

  Tipsa nobelkommittén, så att den hen som en dag drivit igenom hen-användningen och därmed löst alla ojämställdhetsproblem, kan tilldelas nobelpriset.

  I … litteratur?

  Det är ju ändå en fråga om magisk språkanvändning.

  Eller i … ekonomi?

  Ingenstans behöver man ju längre slösa pengar, på dyrbara utredningar och åtgärder för att komma tillrätta med ojämställdheten. 

  Kanske kan man tilldela hen ett kombinerat pris, ett som inbegriper både litteratur och ekonomi.

  Att avskaffa han och hon fungerar väl ungefär som att ta bort begrepp som fattig och rik. Alla är väl medborgare?! Det är dem vi ska bry oss om, det är dem vi ska beskatta, det är dem vi ska se till att det råder jämlikhet och jämställdhet mellan.

  Alla medborgare har lika hög, eller lika låg, snittlön.

  Inför man sedan begreppet världsmedborgare blir snittlönen lika i hela världen.

  Sedan kan man fortsätta med att ta bort ord som slaveri, svält, och krig. Vips får vi då slut på slaveriet, svälten och krigen. Att ingen har kommit på det här tidigare?

  Här har man under sekler jobbat för att avskaffa slaveriet, skickat bistånd till svältande människor och förhandlat om fred, när man bara behövt avskaffat orden. Då hade det ju varit klart. Hur dum får man vara? Vilket slöseri!

  Likadant med ordet diktatur. Hur ska man kunna införa eller upprätthålla en diktatur om inte ordet diktatur finns? Sedan om länderna blir demokratier få vi väl se. Det finns ju fortfarande begrepp som teokrati, teknokrati, med flera, som ligger på lur och vill användas. Men de orden får vi väl ta tag i då.

  Förresten, såg just att det skulle vara tjejkväll i en butik i staden.

  Henkväll?

  Mæ råkes