Pages

tisdag 30 september 2014

N-kungen är död – länge leve Pippi

Ja, så var då Pippi Långstrumps n-kung borta. Skönt.
  För vilken skada har inte han hittills åsamkat och i framtiden kunnat åsamka våra minsta? Dessa minsta som ensamma i höstmörkret sitter framför skärmarna och tar del av äldre filmers skadliga ord och uttryck. För någon vuxen att diskutera det de ser och hör med finns tydligen inte till hands. Då återstår väl bara retuschering?
  Men hur är det med resten som serveras i Pippiböckerna?
  Förnedringen av poliserna Kling och Klang. En förnedring som måste kännas ända i in benmärgen på medlemmarna av vår stolta poliskår. Är sådant bra för våra skyddslösa barn att se? Riskerar inte det att bli ett hot mot hela vårt demokratiska samhällsbygge, när barnen får se dylikt förakt mot ordningsmakten?
  För att inte tala om våra vanliga hederliga brottslingar som hon å det grövsta förnedrar genom att kasta upp dem på ett skåp.
  Inget barn som sett detta torde väl hemfalla åt ordinär kriminalitet. Bättre då att börja med försäkrings- eller fakturabedrägerier. Sår Pippi här inte fröet till dagens alltmer växande ekonomiska brottslighet?
  Och när man ser Pippis totala avvisade av samhällets utbildningsinsatser kan man inte annat än slå sig för pannan.
  Ska våra telningar verkligen oskyddade bibringas idéer om att utbildning bara är något som osjälvständiga människor som Annika och Tommy behöver?
  En misstanke smyger sig på:
  Är det kanske så att Sveriges dåliga Pisa-resultat delvis beror på att vårt uppväxande släkte i över två generationer lärt sig av Pippis agerande, att utbildning inte är något att stå efter?
  Sedan har vi hennes totala sågning av socialtjänsten, något som säkert får en och annan socialsekreterare att ompröva sitt yrkesval. För vad är det inte om inte en total förnedring, som prussiluskan får utstå när hon vill ta han om Pippi och placera henne på barnhem? 
  Vad ska de filmtittande barnen tänka om alla ensamkommande flyktingbarn och ungdomar som ibland svårt traumatiserade anländer till Sverige, när de ser hur Pippi alldeles galant klarar sig utan sina föräldrar? De som inte klarar sig utan och gnäller om att de saknar dem kan väl inte ”vara mycket att ha”?
  Man ska vara en totalt självständig och ogift Hollywoodfru i miniatyr, det är idealet som genomsyrar Pippiböckerna.
  Vänner som Tommy och Annika kan man roa sig med ibland, men i övrigt ska man gå eller rida omkring och njuta av sina aldrig sinande tillgångar och fördriva tiden med diverse pseudoverksamheter.
  Sedan ska man vara omåttligt stark också – som Stålmannen.

  Mæ råkes




söndag 28 september 2014

Taube och Fristorp – två omaka sångmatroser på Gamla Teatern


Sven-Bertil Taube och Göran Fristorp har mönstrat på. 
  De lägger ut från scenen på Gamla Teatern klockan nitton på fredagskvällen.
  De två matroserna ska komplettera varandra. Men förutsättningarna är väl inte riktigt de bästa; den förste är en van seglare medan den andra har relativt liten erfarenhet av böljorna de blå.
  Och visst, de vill åt samma håll.
  Men det är bara en som håller i rodret och berättar om vart det bär av. Den andre har fullt upp med att beklaga sin hamnlöshet och lyssna på hur vinden blåser.
  Skutan seglar så länge den seglar, det här går nog bra, jag litar på min kompis, verkar Fristorp tänka, medan Taube har fullt upp med att undvika blindskär och kastvindar.
  Dock seglar skutan.
  Sven-Bertil tolkar sin fars texter på ett briljant sätt; han betonar, tar i, gestikulerar, ler, ser bekymrad ut, dröjer någon tiondel, ökar; han både framför och är visan. Och skam vore kanske annat, med tanke på hans rutin och påbrå.
  Göran Fristorp är ingen utpräglad vissångare. Däremot är han en utmärkt gitarrist och det är i sina instrumentala framföranden han kommer till sin rätt. Det är också då han njuter av scenen. Se på mig!   Visst kan jag spela gitarr! Ja! Stadig kurs!
  När det kommer till hans sång känns den inte alls lika naturlig som Taubs och det är definitivt inte visor han gestaltar, det är i stället text han med hjälp av skönsång framför.
Inte alls en dum skönsång, men den står i bjärt kontrast till Sven-Bertils frejdiga, exakt inlyssnande och saltstänkta tolkningar.
  Och skönsång av visor leder ofta till att publiken får svårt att uppfatta texten, så att visornas viktigaste essens, texten, går på grund och drunknar i tonerna.
  Även Fristorps egna texter skummar lite för lätt i jämförelse med giganten Evert Taubs och ibland verkar rimmen i dem hämtade från kobbar inomskärs.
  Göran Fristorp är och har aldrig varit någon avancerad rimmarmatros. Jag skulle tro det beror på att antalet texter han kapat varit alltför få och de timmar hans kämpat med deras gäckande natur inte varit tillräckligt många. Bidevind, kryss och öppet hav ger färdighet, som det brukar heta på sjömansspråk.
  Fristorp har övat gitarr i stället. Den har varit hans ocean. Och på scenen takterar han sitt instrument avslappnat, säkert och med bravur så att skummet yr!
  Seglatsen håller ändå på något sätt ihop. Låtarna häver sig, sänker sig, böljar.
  Fristorps framföranden får vindarna att tillfälligtvis mojna bland måsar och skär, publiken kan hämta andan för en stund, innan Sven-Bertil, ibland med hjälp av Fristorp, låter dem friska i över Everts krumma sjöar och landskap.
  Och människorna i konsertsalen blir lyckliga när de än en gång, med hjälp av de två matroserna, får  besöka pappa Everts alla klassiska människor och miljöer: Sunnanö, bagaren i San Remo, tatueraren,  Kalle Scheven, Fritjof i Arkadien m fl.
  Än seglar Everts skuta, om än med lite slagsida av den förskjutna skönsången i barlasten.

  Mæ råkes

torsdag 25 september 2014

Glädjen och våndan över min varma rumpa

Det är höst. Cykelsadeln dryper av morgondimma. Man skulle ha ett sadelskydd.
  Så tänkte jag i flera år, men jag köpte aldrig ett. Det blev liksom aldrig av.
Istället förbannade jag varje höstmorgon mig själv och tillvaron, satte mig på den dåligt avtorkade sadeln, kände fukten tränga in ända till grenen och skinkorna, frös till och tänkte: Man skulle ha haft ett sadelskydd.
  Men så. En dag. Nere på staden. Vid övergångsstället utanför Länsbibblan låg det där.
Ett svart, fårskinnsförstärkt cykelsadelskydd.
  Snabbt, innan någon annan skulle få samma idé, stannade jag cykeln, hoppade av och beslagtog girigt det åtråvärda skyddet. En eufori, som bara uppstår när man plötsligt och utan förvarning blir förälskad, störtade över mig. Äntligen hade min dröm gått i uppfyllelse. Min lycka var gjord. Och så vidare.
  Trodde jag.
  För det dröjde inte länge, kanske bara två minuter, innan en fadd smak uppenbarade sig i min mun och jag började starkt tvivla på det jag nyss gjort.
  Följande frågor dök upp i min skalle:
  Skulle jag gått till polisen med sadelskyddet i stället? Hade jag verkligen gjort mig förtjänt av den lycka som skyddet innebar? Fanns det verkligen ingen annan som behövde sadelskyddet mer än jag?
 Och:  
  Vilken stackars cyklist hade, säkert med sorg i hjärtat, en kulen kväll tappat det sadelskydd jag nu bryskt erövrat?
  Klumpen i magen växte, samtidigt som jag framför mig såg hur den romska kvinnan, som jag fick för mig hade ägt det, gråtande och irrande i timmar förgäves letade sitt sadelskydd, innan hon bedrövad och sadelskyddslös cyklade mot sitt hem som bestod av en gammal grön hålig presenning och en uttjänt masonitskiva.
  Hade jag, när jag konfiskerade detta sadelskydd, berövat denna kvinna hennes enda glädje här i livet: att ett par gånger per dag få värma sin kalla rumpa med detta, som jag nu insåg, rent ut sagt formidabelt utmärkta sadelskydd?
  En röst inom mig formligen skrek:
  Hur kan du, Lars, så där bara utan vidare, utan att skämmas, ta denna fattiga kvinnas käraste ägodel.
Lars, du är en dålig människa.
  Jag stannade cykeln och skämdes så till den milda grad att hälften hade varit nog. Mitt beslut var fattat: Lägg tillbaka, lägg tillbaka!
  Jag gjorde en u-sväng och påbörjade färden tillbaka.
Men jag hade väl inte mer än tagit tre tramptag innan en annan tanke dök upp och jag hejdade mig.
  När hade jag sett en romsk kvinna, eller man för den delen, cykla?
  Aldrig.
  De brukade ju sitta utanför ingången till olika butiker och tigga. Och av det jag sett verkade de inte sakna varmt under rumpan, eftersom de oberoende av temperatur kunde sitta där veckovis. Att de skulle kunna göra det utan ordentligt isolerande material under sig måste vara otänkbart. Dessutom skulle ett litet cykelsadelskydd i det sammanhanget inte förslå långt. Alltså var skyddet inte en utfattig romsk kvinnas. Eller mans. Förresten, hur skulle en fattig rom någonsin få råd att köpa sig en cykel?
  Lättad vände jag min cykel, lovade i lätt eufori mig själv att skänka en extra slant till nästa tiggande rom och styrde därefter cykeln mot min hemadress.
  Phu. Vad skönt! En cyklande rom. Inte en chans. Vad löjligt!
  Sadelskyddet tillhörde säkert en vanlig ursvensk kvinna som definitivt tålde åtskilliga minusgrader under sin bastanta stjärt. Skyddet var för henne bara en pittoresk detalj som hon köpt för att imponera på sina väninnor. Det var för henne också bara en anledning till att skrattande berätta ”Anekdoten om det borttappade sadelskyddet” vid morgonfikat på jobbet.
Inte skulle hennes skyddslösa sadel kunna leda till något annat än … ?
  Skulle den kunna leda till att hon förkrossad berättade ”Anekdoten om urinvägsinfektionens förbannelse”? En berättelse som tog sin avstamp i en olycksalig förlust av ett sadelskydd och slutade med …?
  Ja, vad?
  Eller kanske hade sadelskyddet ägts av en man som använt det till att undvika prostatabesvär men som, nu efter förlusten, sextioen gånger per natt, var tvungen att gå upp för att förgäves försöka kissa, som varje kväll efter jobbet i timmar satt framför datorn och googlade för att hitta det ultimata naturmedlet mot prostatabesvär, och som efter många om och men, minst en kvart varje morgon, i ångest satt vid hemtelefonen för att förmå sig till att, som hustrun tjatat på honom om, ringa för att få en tid på hälsocentralen.
  Mitt dåliga samvete inte bara knackade på utan slog med bägge knutna nävarna frenetiskt och med all kraft på min moral- och anständighetsport.
  Kallsvettig stannade jag cykeln.
  Vem är du, Lars, som kan beröva infektionskänsliga kvinnor eller prostatabesvärsmän deras enda skydd mot långvariga underlivsproblem? Skäms!!! Lägg tillbaka, lägg tillbaka!
  Men hur skulle denna kvinna eller man hitta sadelskyddet? Om jag lade tillbaka det skulle det kanske bara efter några veckor täckas av nyfallen snö och sedan under hela vintern inte vara till nytta för vare sig mig, den olyckliga kvinnan eller den ångestfyllda mannen. Och sedan när våren kom och skyddet en vacker aprildag smälte fram, skulle det säkert inte längre vara till gagn för någon.
  Jag måste alltså, trots den minimala chansen att den drabbade förloraren skulle se annonsen, annonsera, för att om möjligt kunna lindra nöden i den värld som vi alla är födda till.
  Fortfarande har jag dock inte fått tummen ur och satt in den annons som jag med hundra procents säkerhet i det ögonblicket bestämde mig för att sätta in.
  Jag njuter nästan varje morgon av cykelsadelskyddets stjärtvärme när jag, lyrisk, cyklar till jobbet.
  Man, eller närmare bestämt jag, är ju också, som de flesta andra, en skröplig varelse.
  Men, som den uppmärksamme läsaren kanske lade märke till, skrev jag ”nästan varje morgon”, vilket berättar att jag inte använder det varje morgon.
  Ibland låter jag det under min cykelfärd ligga fastspänt och sysslolöst på pakethållaren, så att min rumpa nästan till oigenkännlighet fuktas av den rikliga morgondaggen. Detta bara för att jag inte ska glömma, att skyddet borde tillhört någon helt annan man eller kvinna, någon som i den stunden precis som jag, känner en omåttlig saknad efter detta formidabelt utmärkta cykelsadelskydd.
  Och kanske kommer ni, trots min skröplighet, en trött morgon att se den här annonsen i tidningen:
  ”Rejält, underlivsbefrämjade cykelsadelskydd återfås mot beskrivning och angivande av förlustplats. Förlustplatsangivelsen får inte fallera på mer än 50 meter.
Svar till signaturen: Varm rumpa, när den är som bäst”


  Mæ råkes

söndag 21 september 2014

Går jag rätt, går jag fel?

Ibland känns det som om man går på fel sätt.
  Som om man borde gå lite snabbare, lite långsammare, lite frejdigare, lite mera avslappnat och framförallt lite coolare.
  För det gäller att vara cool. Cool är helt enkelt bra. Bara ordets ursprung skriker ju om det: 
  Jag är ordet Cool och kommer från USA!
Jag brukar tänka:
  Vad då USA? Skulle det vara bättre än att vara från Rötviken, Kvitsle eller Lövsjön?
  Sedan när jag tänkt efter en stund inser jag att det är det.
  För hur många Hollywoodfilmer har man spelat in i Lövsjön? Hur många filmstjärnor bor i Rötviken? Och i Kvitsle finns det väl inget college, där alla elever håller på med allt annat än studier.
  Det är ju sådant som ska finnas där man ska bo, om man vill vara cool.
  Men gå kan man ju göra på vilket sätt som helst oavsett var man bor på jorden. Det måste väl också vara möjligt att gå på rätt sätt även om man är från Lövsjön?
  Förebilder finns det ju gott om.
  Kolla bara på alla stjärnor från Hollywood: Leonardo DiCaprio, Angelina Jolie, Beyoncé, Brad Pitt, Jordan Bratman och Tom Cruise.
  De går väl aldrig på fel sätt? Är det någon som någonsin, när den sett Tom Cruise gå omkring i en film, tänkt:
 Men hur fan går han? Hans gångstil passar verkligen inte in i den här filmen och absolut inte till den här rollen.
  Nä, i Hollywood går de alltid rätt.
  Jag skulle också vilja gå så där coolt som de gör.
  Visst börjar jag närma mig ibland, men jag når aldrig riktigt ända fram. Och ibland är det riktigt svårt.
  Speciellt i situationer där jag närmar mig en grupp människor som förväntansfullt bara tittar, ja, nästan stirrar, på mig och jag då, helst på något coolt sätt, ska ta mig fram till dem.
  Redan efter tre steg känns allt fel.
  Jag söker förtvivlat efter förebilder.
  Hur var det nu Jack Nicholson gick i Gökboet? Hur var det DiCaprio ibland frenetiskt, lite desperat, tog sig från en plats till en annan i The Departed? Hur skulle Bruce Willis göra i en situation som den här?
  Frågorna finns där, men svaren?
  Bilden av en kypare dyker upp. En som belevat och vant går fram till sina gäster för att ta emot beställningen. Bilden av en byggjobbare som, i full byggjobbarmundering och med en spikpistol i högsta hugg, går fram till gruppen och frågar:
– Var det här som det skulle skjutas i lite spik?
Bilden av en taxichaufför som går fram till sällskapet och lite stressad frågar:
­– Vem av er är Stefan Andersson, som ville åka till flygplatsen?
  Men jag är ju varken Nicholson, DiCaprio, Willis, en belevad och van kypare, en tuff byggjobbare med spikpistol eller en taxichaufför på väg till flygplatsen.
  Och jag ger upp. Skit samma. De får tycka vad de vill om min gångstil.
  Jag vet att de kommer att tycka att jag går som en nyligen stelopererad fyra tum sex-planka.
  Man skulle varit filmstjärna i Hollywood.


  Mæ råkes


lördag 20 september 2014

Varje granatträff finns dokumenterad, jag var där

Gamla Dubrovnik. En ointaglig stad. Metertjocka murar.
  Som stupar rakt ner i Adriatiska havet fyrtio till femtio meter nedanför. Vars ingångar kan stängas och blockeras av vindbryggor.
  Vem kan ta sig in här? Det ska vara Batman då. Med sina häftmasselinor som kletar sig fast överallt.
  Men inte vanliga soldater.
  Försvararna hällde flytande bly på anfallarna förr. Det är därför det heter ”hett om öronen”. Det blev det, när hett flytande bly rann över deras huvuden och ner in under kragen. Hett flytande bly är det inte många som klarar. I alla fall inte någon längre stund.
  Till och med Serberna gick bet, när de försökte inta den gamla staden under det Jugoslaviska inbördeskriget 1991-92. Men de fick möta andra former av bly än hett flytande från murens torn.    
  Hårda blykulor.
  På en stor plansch vid en av entréerna finns en förteckning över alla granater, som serberna träffade det gamla Dubrovnik med.
  Träffar överallt. Och nya tak överallt. Nya takpannor som ersatt de sönderskjutna och sönderbombade. Planschen bevisar kroaternas heroiska insats.
  Skulle inte planschen räcka till för att minnas derass mod och offervilja, har de takpannorna.
  En ständig och strid ström av turister går motsols uppe på den tjocka muren. Uppför trappor, upp i torn, nedför trappor, ner från torn och till slut ner till huvudgatan i den gamla staden.
Kroater, italienare, japaner, spanjorer, fransmän, koreaner, norrmän, nordamerikaner danskar, serber och några enstaka svenskar.
  På huvudgatan fortsätter visningen.
  En ändlös ström av grupper med röda blue tooth-uppkopplade mottagare med tillhörande röda öronsnäckor, väller förbi. Längst fram i grupperna käcka guider som berättar om Dubrovniks fornstora da’r.
  Väller förbi pampiga kyrkobyggnader, väller förbi restauranger, väller förbi de mest pittoreska gränder världen kan uppvisa och givetvis, väller förbi den obligatoriska bronsfärgade levande statyn, som förföriskt blinkar åt de förbipasserande damerna, som lite skrattande och leende hjälper till att fylla statyns kassaskrin.
  Vad säger guiden? När hände var och hur? Var det femtonhundrasextiosju eller var det trehundra år tidigare.
  Hur ska man minnas allt?
  Mobilbilderna anger inga datum för när det som avbildas hände; när kyrkan togs i bruk, när trappan byggdes, när muren anfölls. Bara datum på när bilderna togs. Det var ju nyss. Men det som hände, det var då, för länge sedan.
  Kanske finns det snart en app som kan ange olika datum på bilderna: När en kyrka byggdes, när det hände konstiga saker i den, när den förstördes, när den restaurerades, och så vidare. Vilken sensation.   Som en film. Fast på bild. En stillbildsfilm.
  Grupperna väller på. Förbi allt det i sten byggda.
  Sedan ut ur den gamla staden. Och hem.
  Allt är dokumenterat.
  Jag har varit till Dubrovnik. Det finns bevis. Bilder. Jag har nästan hört allt som behövs för att kunna säga att jag vet en del. Som jag knappast minns. Men det var intressant.
  Och en bra guide. Trevlig. Pratade lite snabbt ibland kanske. Uttalade Dubrovnik väldigt konstigt.
Han kanske var från Paris. Men han såg engelsk ut. Nästan skotsk. Det var bara kilten som fattades. Och så säckpipan förstås.
  Skottarna ska rösta om utträde ur Storbritannien snart. De kan inte vara riktigt kloka.
  Vilka då? Serberna?
  Nä, skottarna. Bara lämna the Queen och riket. Hur tror de det ska gå?
  Nu går de här i ett land som lämnade Jugoslavien. Se hur det gick. Krig och elände. Förstörde nästan   
  Dubrovnik. Den gamla staden. Som var och är så vacker.
  Och de fick vara med om massakrer.
  Nu blir det säkert så i Skottland.
  Va? Inte alls!
  De har ju sin whiskey som de kan exportera.
  Och dricka. För att lugna ner sig.
  Skål för det.