Pages

lördag 30 augusti 2014

Passa er för dikeskörningar och spritspetsarmaffian

En bilförare kör av vägen. Mitt på en raksträcka. Pang bara. Utan till synes någon anledning.
  Men det där gick lite väl vingligt till? Där på slutet. Kan det vara så att föraren inte var riktigt nykter?
  En polispatrull blir av en bilist, som mött det nu dikeskörda fordonet, uppmärksammad på att så kan ha varit fallet och beger sig skyndsamt till olycksplatsen.
  Där möts den av en mot en tall dikeskörd bil och när de öppnar förardörren slår en välkänd och stark doft av alkohol emot dem.
  Föraren sitter vid ratten och halsar ur en kvarting Explorer och bilens golv är nästan täckt av ett antal tomma burkar sjuprocentigt Mariestadsöl. Man kan även skymta en tom rödvinsflaska bland burkarna.
  De ber föraren blåsa i en ballong, vilken visar ett av de kraftigare utslag poliserna sett under året, och efter detta kör de den misstänkta rattfylleristen direkt till en sjukvårdskunnig för att konfirmera den exakta promillehalten i hans blod.
  Men hur var det egentligen med omständigheterna runt denna rattonykterhet? När hade alkoholen egentligen inmundigats? Och hur gick detta inmundigande till?
  Jo, enligt den, i den inblandade bilen i det aktuella diket, sluddrande bilföraren hade han av dikeskörningen blivit så chockad att han, mol allena, innan bilen riktigt ens hade stannat mot den tall där den nu står, minst hela sju minuter innan polisen hunnit anlända, inte på stående fot, men väl på sittande rumpa på bilens förarplats, fått tag på åtta i baksätet liggande Matriestads sjuprocentiga, som han så snabbt som möjligt bälgat i sig, innan han skyndsamt fortsatt med en flaska argentinskt rödtjut av märket Maipo för att slutligen halsa en kvarting Explorer. Allt endast i syfta att lugna sina, av olyckan, upprivna nerver. Han var just i färd med att tömma kvartingen på dess sista droppar när poliserna kom och störde.
  Det är därför, enligt den därefter knappt gåbara bilisten, helt uppenbart att den kraftiga berusningen, och tro inget annat, som både kan påvisas och styrkas, kommer sig av denna sena, och rent ut sagt, traumatiska alkoholkonsumtion.
  Den aktuella föraren hade, betygar han, ”cross his heart”, fram till dess varit, inte bara spik, utan tolvtumsspik nykter.
  Ja, den som råkat ut för en avkörning och då haft alkoholhaltiga drycker inom räckhåll känner igen sig. För vad längtar man inte till, när man sitter i ett dike strax efter en avkörning, om inte en rejäl rackabajsare, stänkare eller dragnagel toppad med åtta till nio sjuprocentiga Mariestads och en spansk eller argentinsk rödvinare?!
  Den som inte kan förstå det, har aldrig kört av vägen och än mindre i den situationen haft alkoholhaltiga drycker inom räckhåll.
  Och det är ju därför som så många, för att inte säga de flesta, trafikoffer kommer drängfulla in till akutmottagningen när de ska tas om hand för omplåstring.
  En annan anledning, som dykt upp på senare tid, till att bilförare ertappas berusade är att de bjudits på läskedrycker som spetsats med sprit. Sprit som i lönndom och enbart för att de ska köra berusade från den aktuella festen, smusslats ner i de intet ont anande förarnas oskyldiga läskedryck. Nu pratar vi illdåd utförda av medlemmar ur den beryktade och mytomspunna spritspetsarmaffian.
  Otaliga är de spetsarincidenter som rapporterats från olika födelsedagsfester.
  Det kan vittnas om hur mystiska men välklädda personer med underfundiga leenden på sina läppar, under den obligatoriska underhållningen, eller under den lika så obligatoriska paketöppningen, lömskt ”råkat spilla alkohol” i de bilkörande gästers alkoholfria alternativ, och hur de även ”råkat upprepa detta” när de intet ont anande offren begett sig för att fylla på sina glas.
  Det mest märkliga med denna dolda spetsning av läsken, är att den alkohol som använts inte alls upplevts som berusande av de lurade personerna, vilket leder till att de ytterst förvånade, förtörnade och i sten, nekar till den berusning som trafikpolisens ballongblåsning och efterföljande provtagning visar. Spetsningen är alltså dubbelt försåtlig: märks inte och åstadkommer en icke märkbar berusning.
  Även där känns situationen igen.
  Få är de bilkörande festbesökare som inte upplevt eller varit i närheten av att uppleva detta nesliga tilltag från spritspetsarmaffians utsända. Om man nu kan säga att oupplevd berusning verkligen kan betraktas som upplevd?
  Konstateras kan dock, att man verkligen får passa sig om man ska kunna hålla sig nykter under en hel kväll på fester där det både serveras alkohol och smyger omkring mystiska men välklädda personer med underfundiga leenden på sina läppar.

  Mæ råkes


onsdag 27 augusti 2014

Ett ödesdigert samtal från vår store ledare ...

Josef Stalin, ni vet Sovjetunionens diktator under nästan 30 år, hade en förmåga att hålla människor på halster. Det var hans sätt att behålla och stärka sin makt.
  Om han, eller någon av hans tusentals rapportörer, misstänkte att någon intellektuell, som befann sig i det offentliga ljuset, hade dubier om sovjetsystemets förträfflighet, kunde han personligen helt plötsligt och utan förvarning ringa upp personen i fråga för ett litet snack.
  Samtalet kunde i princip komma vilken tid som helst på dygnet och det handlade inte om det han och säkerhetsapparaten misstänkte, utan det kunde röra sig om vardagliga trivialiteter, personens kommande eller avslutade projekt eller kanske om någon allmän filosofisk fundering som pappa Josef själv förde på tal.
  Metoden var ytterst effektiv.
  Tänk dig själv att en tidig morgon, kanske redan halv fem, bli uppringd av Reinfeldt eller någon annan i regeringen, för att denne eller denna ville veta vad du hade för planer för dagen. Skulle du då inte bli lite skakis och undra vad det var frågan om?
  Varför en av landets mäktigaste personer intresserar sig för vad just du gör?
  Frågorna skulle stå som spön i din hjärna:
  Har jag gjort något fel? I så fall vad? Eller har jag gjort något alldeles förträffligt? Ska jag erbjudas en post i regeringen?
  Och i bakgrunden skulle den svåraste frågan av dem alla lura, den som nästan alla Sovjetmedborgare ibland nog ställde sig:
  Kommer jag att vara en av passagerarna på nästa tåg till Gulag eller någon av de andra sibiriska straffkolonierna?
  Det behövdes bara det samtalet från den store ledaren, för att du skulle börja tänka över din situation och bli väldigt försiktig.
  Ligga lågt skulle bara vara förnamnet på de tankar som skulle ockupera ditt medvetande, när du beställde tid hos den mest erfarna traumapsykolog som landet kunde uppbringa. En psykolog som du dessutom inte skulle veta om han eller hon, mot en ansenlig summa pengar och tomma löften om att aldrig riskera att behöva ta plast på något tåg till Sibirien, hade daglig kontakt med den som ringt dig 04.30 samma morgon.
  Men vad du än företog dig skulle det inte kunna hjälpa dig från att undgå ditt öde. Pappa Josef hade redan planen klar.
  Samtalet såg till att du började ligga lågt och därmed blev mindre offentlig. Din publik började mer och mer glömma dig. De kanske började tro att du tappat stinget eller drabbats av någon sjukdom.
Så småningom börjar du tillhöra kategorin före detta; före detta intressant, före detta i hetluften, före detta att räkna med. En kategori som ligger väldigt nära en av de mindre åtråvärda kategorier man kan tillhöra, nämligen kategorin persona non grata (en icke önskvärd person).
  Och då kommer inte något nytt gemytligt samtal från diktatorn.
  Istället får du en sen kväll möta ditt öde, när du som vanligt helt aningslöst rastar din hund i parken bredvid där du bor.
  Du ska just avsluta promenaden och har plockat upp bajset i den medhavda svarta påsen, när tre svartklädda säkerhetspoliser, som nyss hoppat ur en falskskyltad större svart bil, dyker upp.
  De är väldigt fåordiga och utan att fråga föser de burdust och utan pardon in dig och din brutalt knockade pudel i den svarta bilen för en sista färd till stadens krematorium, där du inte bara kommer att få det hett om öronen, utan också om resten av din skalle och om din ännu relativt välvårdade och spänstiga lekamen.
  När du sitter där i den främmande bilen med en saftig hejduk på var sin sida om dig inser du att du i den stunden lever farligare än du någonsin gjort tidigare i ditt liv.
  Innan bilen riktigt startat sin färd tänker du att det kanske vore värt att försöka med det klassiska bajstricket, som går ut på att göra de bägge grymtande männen uppmärksamma på, att du inte hunnit göra dig av med hundbajspåsen i den bajslatrin som kommunen satt upp för ändamålet, och då när de irriterade stannat, nonchalant kliva ur, kasta påsen, lägga på den berömda remmen, några ögonblick senare störta in hos din närmaste granne, 73-åriga Magda, för att där gömma dig i hennes inte alltför välfyllda klädkammare och på så sätt komma undan dina banemän.
  Vid närmare eftertanke inser du att det nog vore lönlöst att pröva tricket, eftersom chansen att männen skulle gå på det på sin höjd är en på miljonen, vilket med all sannolikhet skulle resultera i att du nästa dag hittas genomborrad av ett dussintal kulor under någon av de buskar som inom några månader ska möta höstens och vinterns prövningar där i parken.
  Istället för hundbajstricket, sjunker du tillbaka i baksätet mellan de två torpederna och försöker analyser din belägenhet. Försöker komma fram till hur denna minst sagt penibla situation uppstått.
  Kan det ha att göra med något du sa under ditt samtal med Josef? Kan din inte helt oproblematiska uppväxt spelat in? Din uppfostran? Åren på universitetet? Din före detta frus bakgrund?
  Frågorna ställs men det enda svar som du kan komma fram till är att den yttersta orsaken till ditt prekära läge kan sökas i att du över huvud taget blivit född. Utan den tilldragelsen skulle du befinna dig utom räckhåll för såväl hejdukar som krematorieugnar. Men vem eller vad ska du kunna klandra för den händelse.
  Åtrån som uppstod mellan dina föräldrar där i dansvimlet på Horndals Folkets Hus för exakt femtio år, sex månader, två veckor, fyra dagar och tre timmar sedan? En åtrå som förstärktes och blev till ett ödesdigert gift när dansbandet Lill-Ingmars spelade upp till kvällens sista dans med din och deras favoritlåt, Molly.
  Giftet som växte sig så stark att dina föräldrar, Klara och Axel, redan sju minuter efter låtens slut sexuellt förenades i baksätet på Axels nyligen inköpta PV 544 sport? En förening som det skulle visa sig leda till att du nio månader senare föddes på Borlänge BB.
  Utan åtrån, giftet, Horndals Folkets Hus, Lill-Ingmars’ Molly och det för föreningsändamålet relativt lämpliga baksätet i PV:n, skulle du sluppit den situation som du nu befinner dig i. Men vem är att klandra? Knappast någon eller något specifikt. Utan omständigheterna tillsamman.
  Och har man sagt A får man säga B; har man en gång väl fötts, måste man en gång dö. Detta var, insåg du nu, livets mest fundamentala sanning. En sanning som få, om ens någon, kunnat undvika.
  Den skulle vara en snickare från Nasaret då, som för över 2000 år sedan påstås ha lurat döden. Men han sägs också ha varit väldigt speciell.
  Men eftersom du varken är från Nasaret, snickare, väldigt speciell eller lever för över 2000 år sedan inser du att det är ytterst otänkbart att samma sak skulle hända dig, där du sitter mellan dina svartklädda bödlar i det väl tilltagna baksätet i den ganska flotta svarta bilen.
  En av de sista reflektionerna du gör i ditt liv är att konstatera att det finns olika typer av baksäten och att det kan utspela sig diametralt olika händelser i dessa. Samtidigt tycker du dig, som av en händelse, någonstans i fjärran höra ekot av en strof ur Siw Malmkvists dänga Flickor bak i bilen från 1959.
  ”Vi har det bra, vi här bak i bilen … ”
  Hur fel kunde hon inte ha, när hon troskyldigt lät dessa ord komma över sina i rött minutiöst målade läppar.
  Tre timmar senare sopar krematoriepersonalens chef nonchalant upp den lilla askhög som återstår av dig, förpassar den till fikarummets kompostpåse och börjar lugnt vissla på den gamla slagdängan Jag önskar att det alltid vore sommar med Eleanor Bodel från 1969, medan han belåten fröjdas över det ob-tillägg som kvällens extraarbete kommer att rendera.
  I flera av landets större tidningar kan man redan nästa dag läsa om hur du kvällen innan förolyckats i en tragisk trafikolycka, när du försökt rädda din kära pudel Pluto, som smitit ifrån dig under din vanliga kvällspromenad.
  Hunden hade sprungit rakt ut i körbanan och du hade med dödsförakt rusat efter, men bara för att tillsamman med hunden bli mer eller mindre mosad under den 24 meter långa Kievdestinerade och till bredden portionssnusfyllda långtradare, som chanslöst inte hunnit bromsa för att undvika den tragiska olyckan.
  Så ska en diktaturslipsten dras, tänker allas vår stålman* när han förnöjd läser om olyckan i kommunistpartiets partiorgan Pravda**.
  Sedan återgår han till att med spänning granska sin långa dissidentlista i det han tänker:
  Vem står nu näst i tur för ett litet samtal från landets oomstridde stålhårde ledare?

  Mæ råkes

  * Stalin betyder ungefär av stål eller mannen av stål, ett namn som Joseph Vissaryonovich Dzhugashvili använde som revolutionärt täcknamn under den ryska revolutionen.
  Lenin var Vladimir Iljitj Uljanovs revolutionära täcknamn, det betyder ungefär från floden Lena eller mannen från floden Lena
  ** sanningen


söndag 24 augusti 2014

Presentationstrauma

Och så är det dags för presentationen. Rundan. Alla talar om vad de heter och så vidare. Vad då, och så vidare. Redan där börjar paniken.
  Hur mycket ska jag säga? Ska jag bara säga mitt namn eller ska jag göra någon längre utläggning om födelseort, om huruvida jag fick stryk under min uppväxt, om jag hade problem med matte i mellanstadiet, om jag eventuellt har tendens till någon diagnos? Eller?
  Pulsen går upp, och jag känner att jag börjar bli lite rosenröd på mina kinder. Hoppas att det inte märks. Om jag står alldeles stilla och tokstirrar på den som presenterar sig, kanske ingen tänker på det.
  Tur att jag inte är först. Jag får pejla in vad de andra säger. 
  Den första, hon den nya, var väldigt sparsmakad. Sa bara sitt namn och vilken arbetsuppgift hon har. Var det inte lite väl kort och intetsägande. Borde hon ändå inte sagt något personligt också.
  Sen har vi Peter:
  Börjar med ”Ställets alltiallo och alltid positiv”, ganska utförlig beskrivning av tre tidigare anställningar för att avsluta med, ” Gillar utmaningar”.
  Jaha, hur lång tid tror han att vi har på oss. Ska vi inte klara av föreläsningen också innan klockan nått tolv. Om alla brer ut sig på det viset får vi lov att vika eftermiddagen för den föreläsning vi skulle klarat av på förmiddagen.
  Men Maja, hon är saklig:
  ”Jobbar i receptionen, kommer närmast från TeliaSonera och tycker om när det rör på sig”
  Bra! Så ska en presentationsslipsten dras! Inget tjafs! Sakligt! Ändå personligt!
  Sju kvar innan det är min tur. Vad är det som accelererat i mitt bröst. Kan det vara hjärtat. Skulle tagit mina betablockerare. Börjar känna mig obehagligt torr i munnen.
  Varför måste det vara så här varje gång?
  Men det började väl med att jag föddes och att det första min mor sa var:
  – Ja, nu är det din tur att tala om vad du heter och vad du gör här?
  Va? Vad är det här för värld jag anlänt till? Presentation? Jag har ju inte ens gått kursen. Dessutom vet jag ju inte vad jag heter. Och vad jag varit med om de nio föregående månaderna kan väl inte vara så svårt att räkna ut? Hon har ju själv haft bästa kollen på det.
  – Nå, hur blir det? Hur länge ska jag vänta, innan du kan kläcka ur dig en vanlig presentation?
  Den upplevelsen satte sina spår, och det är väl därför jag i hela mitt liv avskytt dessa presentatiosrundor som man i tid och otid alltid kommer dragande med. Varje gång min tur närmar sig tycker jag mig höra min mors barska och nästan befallande stämma:
  ”Nå, hur blir det”
  Min längtan till betablockarna tilltar. Och nu är det min tur:
  – Ja, jag heter … alltså, jag heter … Olle, nä jag menar, Lars, men jag kunde hetat Olle, för min mor sa att de, alltså min far och hon, hade tänkt döpa mig till Olle, men då hade de kommit på att min morfar hade hetat Lars som andra namn, och då tyckte de att jag skulle heta det istället. Som en anknytning till släktens historia och så.
  Ni förstår va?
  Tankarna far genom min hjärna och jag försöker komma på vad det mera var som jag skulle säga. Få se nu?
  Måste alla stirra så där frenetiskt på mig, kan de inte gå och ta en kopp kaffe istället, så fixar jag det här under tiden, tills de kommer tillbaka.
  – Jo, jag har ju jobbat här en hel del, i tretton år faktiskt, Gammal i gamet, som man brukar säga. Fast tretton var väl att ta i, men tre i alla fall. Och vad jag gör här, kanske ni undrar. Och det undrar jag också. Men nu får jag väldigt ont i magen, och hjärtklappning, och jag tror att jag antingen måste gå på toaletten eller också får ni ringa en ambulans. Allt det här har egentligen med min mammas bemötande av mig just när jag föddes att göra. Det är svårt att förklara.
  Måste de stirra så där. Eller generade titta bort? Har de inte sett en vanlig människa förut? En lite nervös människa? Eller mycket nervös?
  – Men nu tar vi och kör igång, va? Vi har inte hela dan på oss, som man säger.
  Jaså du Jennie ska också presentera dig. Ja, men då gör vi det! Eller, jag menar, då gör du det.

  Då.

  Mæ råkes

fredag 22 augusti 2014

Den sorgliga obeveklighetens resa. Om Richard Fords roman: Kanada.

Richard Ford. En författare. En ny bekantskap. Kanske en kommande Nobelpristagare?
Från Mississippi i USA. Född i början av 1944. Alltså fyllda 70 år.
  Pulitzerpristagare 1996 för romanen Självständighetsdagen, (Independence Day), den andra boken i hans Frank Bascombe-trilogi.
  Hans bok Kanada(Canada) ligger läst och skimrande framför mig. Med det eleganta omslaget. Det röda huset, rött av kvällssolen, till hälften dolt i högt gräs mot den klarblå himlen. Så vackert.
  Ger associationer till Edward Hoppers stiliserade landskapsbilder.
  Samma känsla kommer över mig, när jag läser Fords sorgesamma Kanada som när jag ser Hoppers målningar föreställande den amerikanska landsbygdens ensligt belägna hus. Som på tavlorna High Noon, Lighthouse Hill och House by the Railroad, för att nämna några.
  Så brutalt individualistiskt amerikanska, så hjälplösa inför den till slut kommande ödesdigra uppgörelsen, så naket utlämnade åt ödets brutala framfart.
  Men ändå så ömsint framställda.
  Romanen Kanada öppnar sig redan i de två första meningarna brutalt mot det våldsamt ödesmättade:
  ”Först tänkte jag berätta om rånet som våra föräldrar begick. Sedan om morden, som inträffade senare”
  Läsaren har inte en chans att värja sig mot den mödosamma och sorgtyngda väg som Ford stakar ut.
  Obevekligt måste detta ske. Vi måste igenom detta för att du ska förstå. Det finns inga genvägar.   
  Läs, eller du kommer att ha ovissheten malande i din hjärna resten av ditt liv. Som en evig sten i skon.
  Och sedan är resan igång. I ett enormt ångmoln stånkar tåget iväg på den räls som leder fram till det Ford redan i inledningen slår fast. Hela tiden kränger det på den räls som varken går rakt eller är omsorgsfullt utlagd. Det knakar i de gistna sliprarna, det gnäller i syllspikarna. Bromsarna ömsom tjuter, ömsom tappar bromskraften. Allt är utan återvändo. Utan förbarmande. Utan nåd.
  I den främsta vagnen sitter tonårstvillingarna Dell och Berners, i den efterföljande deras föräldrar Bev och Neeva. De sitter tillsammans på samma tåg, men ändå inte. Avstånden dem emellan är, förblir och vidgar sig.
  Ingen av dem har förmågan att påverka lokets fart eller färdens riktning. Eller vem eller vilka som måste byta till ett annat tåg eller som med nödvändighet måste stiga av, lämnas eller glömmas på någon station.
  Obeveklighet heter tågets lokförare. En lokförare som inte tar någon som helst hänsyn till passagerarnas viljor eller önskningar
  När läsaren läst sista raderna frågar han eller hon sig nog:
  Fanns det inget alternativ till det som skedde, var allt detta tvunget att hända? Fanns det inga stickspår att växla in på?
  Fords berättarjag, tvillingbrodern Dell, ger med de sista raderna och den tillika sista repliken besked:
  ”Vi gör vårt bästa, som min systeor (Neeva, min parantes) sa. Vi gör vårt bästa. Allesammans. Vi gör vårt bästa.”
  Om det verkligen förhåller sig så, är det säkert många som ibland undrat över.
  Det är också något man måste fundera på, sedan man läst Richard Fords Kanada.

  Mæ råkes