Från Lady Gaga till Sockiplast

Att gå i andras skor är ett utmärkt sätt för att på djupet undersöka och förstå sina medmänniskors situation:

  Man går i tofflor och inser att det inte alls är svårt att bli en vardagshjälte;

  man prövar Sockiplast och förstår varför någon kan hata Sivert Sturesson* och få obehagliga vibbar när den varma sommaren 1959 kommer på tal;

  man går i absolut täta gummistövlar och inser varför vissa människor inte har några kompisar;

  man prövar skridskor och inser varför skridskoåkare förbannar grus;

  man går i högklackat och förstår varför kvinnor kan förefalla väldigt ståtliga, varför deras framfötter kan se ut som ett V och varför de på väg från festen ibland tar av sig sina skor och går barfota i sommarnatten;

  man stapplar omkring i Lady Gagas enormt höga platåskor och inser varför man aldrig blev artist och fick sjunga duett med Mick Jagger;

  man går, eller smyger omkring, i mockasiner och inser snabbt varför man inte är en fena på, att med hjälp av diverse tjut, skrämma så kallade blekansikten eller med pilbåge skjuta pilar på desamma från en galopperande häst;

  man går i cowboystövlar och inser varför kofösare eller huvudrollsinnehavare i en spagettiwestern inte är jobb som skulle passa;

  man går i Moon Boots och inser varför man aldrig sagt: "That's one small step for a man, one giant leap for mankind";

  man går i praktiskt taget sullösa sneakers och gälds över att man inte är en lättlurad ungdom;

  man prövar mekaniska sjumilastövlar** och förstår varför man inte heter Grimm i efternamn, varför man inte i sin barndom förläste sig på sagor, varför man inte blev uppfinnare och varför mänskligheten helst bör använda förbränningsmotorer till att få fordon att gå snabbare;

  man går i … och så vidare …

  Sedan man prövat att gå i alla möjliga och omöjliga skor, kan man för en stund sitta ner och njuta av den enorma visdom rörande sina medmänniskor man uppnått och då lojt konstatera att man vet varför vissa människor inte blev astronauter, varför vissa inte vrålar som en indian när de kommit upp på hästryggen, varför man mitt i natten kan möta barfota kvinnor med sina skor i ena handen och varför nästa polska tavelskojare som dyker upp och ringer på ens dörr för att sälja en äkta Renoir inte har mycket att hämta.

  *Sivert Stureson uppfann Sockiplasten år 1959

  **Stövlarna, som drivs med var sin förbränningsmotor, är en patenterad sovjetisk uppfinning från 1960 för att underlätta gång.  De är egentligen inga riktiga stövlar utan en mekanisk konstruktion som spänns fast runt till exempel ett par kängor. En stöt med kraften riktad mot marken ger vid varje nedtramp ett energitillskott som gör att hastigheten vid normal gång blir ungefär 17 km/h. Maxhastigheten är hela 35 km/h. Utvecklingen av detta ”fortskaffningsmedel” pågår fortfarande.

 Mæ råkes

Jag ser rött, byxrött

Det är tidig höst.

  Jag ser honom just när han försvinner in på järnvägsstationen.

  En typisk gubbe.

  Ni vet, helskägg, grå löjlig keps med något skrivet på, en grön Fjällrävenjacka, under den, uppe vid halsen, skymtar man en rutig skjorta och en mörkblå halsduk, bruna, grova kängor och knallröda jeans.

  Va? Illröda jeans?

  Nu måste det blivit något fel?

  En gubbe med … nu har han väl ändå missuppfattat en del. Tror han inte att han är en gubbe? Tror han att han kan lura sin omgivning med ett par störtröda jeans? Nä, nä, nä, mig och mitt sällskap lurar han då inte.

  Jag såg honom för ett kort ögonblick, men bilden av hans skrikande röda byxor dröjer sig kvar på min näthinna.

  – Ska jag gå och säga till honom? frågar jag mitt sällskap, som förstrött tittar efter tågtider i sin mobil

  – Vad då? säger hon.

  – Vad då?! Såg du inte gubben? Han med de extremröda byxorna?

  – Nä, jag satt och kollade efter när Stockholmståget skulle gå. Vad var det med honom då?

  – Vad var det med honom, vad var det med honom, vad var det med honom?! Han hade chockröda jeans? Och det fast han var – g u b b e! Minst sextio. I övrigt klädd som en gubbe men så jävligt röda jeans! Det går bara inte ihop. Tror han att han är något? Någon speciell?

  Jag gör en ansats till att öppna dörren, lämna bilen och rusa in på stationen i det jag säger.

  – Jag ska ta me’ fan gå in och säga till honom att han ta me’ fan får ge sig. Komma här med vrålröda jeans. De jeansen är ovärdiga en man i hans ålder.

  – Men hejda dig nu, utbrister mitt sällskap, och tar tag i min högra arm. Han får väl gå klädd hur han vill.

  – Så ta me’ fan heller, och min hjärna fylls av bilder från det gigantiska torget i Pyongyang, fyllt av hysteriskt marscherande nordkoreanska soldater omgivna av en mångtusenhövdad flaggviftande entusiastisk publik. Ordning och reda. Inga röda jeans på 65-åriga gubbar. Disciplin.

  – Han är väl en sån där konstnärstyp, tillägger mitt sällskap.

  – Konstnärstyp? Blir man målarkladd, en Picasso, en Renoir eller en Renault bara för att man tar på sig ett par överdrivet röda byxor? Jag kan garantera att den där lilla konstnärsfjanten aldrig har hållit i en pensel, och än mindre i en plantå.

  – En plantå? Menar du en pannå? undrar mitt sällskap.

  – Plantå eller pannå. Skit samma. Jag slår vad om att den där förbannade kludden inte ens vet vad en tavla är, att han aldrig sett en tavla, att han är uppvuxen i ett laestadianskt hem där gardiner betraktades som djävulens kalsonger, där det var förbjudet att ha tapeter på väggarna och där det var förbjudet att över huvud taget nämna ordet tavla, där man till och med hade strukit över ordet i familjelexikonet.

  Och så tror han att det bara är att ta på sig ett par överdrivet röda byxor för att kunna gå omkring och låtsas vara konstnär.

  – Han kanske håller på med annan typ av konst, han kanske är konsthantverkare, silversmed eller något sådant, föreslår mitt sällskap.

  – Smed? Han? Den där sillmjölken?! Han skulle ju inte ens orka lyfta fem gram av vilket material som helst upp på städet? Det skulle vara lättmetallsmed då?

Nä, han vet ju inte ens vad konst är för något? Kan han stava till ordet, tror du?

  Titta, nu kommer han ut, kolla brallorna!

  – Men är det där inte din gamla kollega, som gick i pension i fjol? Olle Björnlund? Han som du brukade spela schack med?

  – Ja, men kolla, det är ju Olle, utbrister jag förvånat. Jag vevar ner rultan och ropar åt honom:

  Tjenare Olle, hur har du det.

  Olle tittar förvånat upp, får syn på oss, ler och kommer fram till bilen vi sitter i.

  – Tjenare, det var ett tag sedan, vi måste ta tag i det där med schackspelandet igen, inleder han, det var ju trevligt.

  – Ja, absolut. Fräcka brallor du skaffat dig, berömmer jag. Verkligen röda, om man säger så.

  – Ja, tänkte jag skulle chockera omgivningen lite. Man behöver väl inte bara klä sig i grått för att man fyllt gubbe. Eller hur? Jag har ju inget att förlora, så att säga. Vi bor väl för fan inte i Nordkorea eller i något talibankontrollerat område i Afghanistan? Eller vad säger du?

  – Helt rätt. Fränt! Tänk om alla gubbar skulle gå omkring lika klädda, hur kul skulle det va? Jag tror jag också ska skaffa mig lite mera färggranna kläder. Jag fick den idén nu, när jag såg dig. Det ska jag ta me’ fan göra.

  – Nä, nu måste jag dra, jag har en dejt på gång, och då är det bäst att man inte blir för sen. Det är precis som när man var femton. Tjejerna måste man ta varligt. Vi hörs om det där med schacket, avslutar Olle.

  – Ja, absolut, svarar jag, och jag och mitt sällskap ser en lycklig Olle gå iväg mot den väntande bussen på busshållplatsen trettio meter längre bort.

  – Frän kille, konstaterar jag, kul att han för en gång skull sticker ut lite, han har ju alltid varit så anonym.

  – Jag tyckte du sa tvärtom nyss, invänder mitt sällskap.

  – Ja, men då visste jag ju inte att det var Olle, då trodde jag ju att det var någon som försökte spela konstnärsfjant, och det är ju en djävla skillnad.

  Förresten, när gick Stockholmstågen?

  Mæ råkes

En drönare som inte ligger på latsidan

En dag har Visbybördige Bosse Andersson fått nog.

  Trots ett enligt honom superbt vistelseschema för sportstugan och trots att han och hustrun bjuder till för allt vad de är värda, vill det sin inte med de tonåriga barnen.

  Sonen Kalle blir mer och mer introvert och vägrar följa med till strand, skog och hav oavsett vilka aktiviteter farsan och morsan planerar ska kunna muntra upp honom. Inte ens en fiskefärd till den fiskrika Storån lockar längre. Det enda sonen är intresserad av är att i dagar och nätter sitta i ett av sovkrypinnen och spela dataspel och lyssna på rapmusik.

  Dottern Annika vägrar denna sommar i sten att över huvud taget följa med till familjens älskade sportstuga. Hon tillbringar helger och ledig tid i kompisen Marias familjs sommarstuga eller i den egna familjens fyrarumslägenhet i stan. Det har dessutom ryktats om att hon skaffat sig en kille som har en hel del inflytande över henne och därmed hennes geografiska placering.

  Bosse bestämmer sig. Utan att ens rådfråga hustrun. Sportstugan måste bort och ersättas av en mera tidsenlig byggnad.

  För familjen. För framtiden. För att Bo Andersson ska slippa förnedras. Det är detta som darrande ligger i stöpsleven.

  Vinna eller försvinna.

  Förresten, sportstuga, vad är det för fjant, tänker Bosse, innan han slår numret till USA:s flygvapen och meddelar dem att han har ett perfekt övningsmål för deras svensktillverkade och nyligen inköpta drönare: en röd sportstuga med svart plåttak, belägen på den svenska ön Gotland med koordinaterna: latitud N xx, x °, longitud E xx, x °. (stugans koordinater är på CIA:s begäran hemliga, och har därför ersatts av kryptiska x)

  Amerikanska luftförsvaret nappar direkt och omdirigerar en av sina drönare som just är i färd med att avfyra sin dödsbringande last mot ett terroristträningsläger i södra Jemen. Drönaren, som alltså på vippen är på väg att avfyra sina robotar, gör en 180 gradig gir, vänder norrut och påbörjar sin långa resa mot ett helt nytt och ovanligt mål på ön Gotland i kungariket Sverige. 

  Beslutet innebär inte bara att familjen Anderssons sportstugas dagar är räknade utan också att terroristlägrets ledare Omar Jafari kommer att få leva helt oskadd ytterligare en tid.

  Omar lämnar nämligen samma kväll lägret för att bege sig till Afghanistan och där smuggla delar av årets heroinskörd till Västeuropa i syfte att kunna finansiera den två månader senare kommande terroristattacken mot en polisskola i södra Irak.

  Av detta kan man dra slutsatsen att Bosses beslut att radera ut familjen Anderssons sportstuga blev Omars smala lycka, en lycka som hade sin grund i barnens avoga inställning till stugan, som i sin tur troligen berodde på stugans litenhet och erbarmligt dåliga standard, som i sin tur berodde på familjen Anderssons ekonomiska situation när de köpte den, som i sin tur berodde på att Bosses pappa, Hilding, inte hunnit dö och lämna ett betydande arv efter sig så att de hade kunnat köpa en större stuga av typen ”sommar”, något som i sin tur berodde på Hildings utmärkta genetiska arv och hälsosamma leverne, som i sin tur berodde på hans …

  Sammanfattningsvis kan man med fog påstå att Hildings hälsa blev Omars räddning, något som den sistnämnde aldrig skulle hinna förstå, eftersom han tre månader senare mötte sin tragiska död i den denguefeber han ådrog sig när han blev stucken av en aedesmygga vid ett besök hos sin favoritälskarinna i norra Thailand.

  Sedan Bosse fått klartecken från amerikanska flygvapnet, lägger han sig på pass en bit från sin, numera av honom helt föraktade, sportstuga. Han bidar sin tid och får två nätter senare, sedan han förvissat sig om att stugan inte härbärgerar någon av hans närmaste släktingar, i den gotländska sommarnatten se en svensktillverkad drönare på låg höjd flyga in mot stugan, med hjälp av två välriktade robotar utplåna den, för att sedan göra en 180° gir och återgå till sitt ursprungliga uppdrag.

  Det svenska stålet biter än, speciellt med hjälp av amerikanstillverkade robotar, tänker Bosse lyriskt innan han startar sin Opel Astra och nöjd återvänder till familjens fyrarummare i stan.

Mæ råkes

Sportstuga – ett sätt att finnas till

Sportstuga.

  Hur låter det? Märkligt på något vis. Lite nedvärderande, skulle jag vilja påstå.

  Fick ta del av en sådan när jag i förra veckan besökte den historiskt tungt belastade ön Gotland.

Min vän Nike hade köpt en åtta tusen kvadratmeter stor tomt och på den stod också en sportstuga från 70-talet.

  Den var rödmålad, ungefär sex gånger åtta meter, hade svart plåttak, bestod av ett kombinerat kök och allrum och två väldigt små sovrum som bägge knappt rymde två ordinära sängar. Takhöjden i stugan uppskattade jag till 2,20 m.

  Och det är väl när man besökt en äkta sportstuga man förstår var begreppet sport kommer in.

Det är en sport att trivas i en stuga med den planlösningen och den takhöjden.

  Det krävs mera än bara ”kaffe och doppa och radio med Thore Skogman” för att citera några rader ur Owe Törnqvists sextiotalsdänga Wilma, för att stå ut i en sportstuga en hel helg.

  Det krävs en tålmodig fru som utan gny står och svabbar av tallrikarna i några på den minimala diskbänken stående tvättfat, efter att först med stor möda och för hand burit in det vatten som arbetet kräver.

  Det krävs också att man inte har anlag för klaustrofobi och är beredd att backa undan när någon av de övriga inneboende eller någon besökare försöker förflytta sig i eller mellan de minimala rummen.

  Till sist krävs det också att man antingen har kraftigt nedsatt hörsel eller hörselproppar för att slippa ligga sömnlös på grund av de övriga sovandes stön och snarkningar, när väl nattfriden sänkt sig över den nejd där stugan är uppförd.

  För en sportstugas konstruktion utmärks av att all form av isolering i vägarna saknas. Att innerväggarna skulle vara isolerade kan man bara glömma.

  Och för att verkligen trivas i en sportstuga måste man göra det till en sport att vistas i och omkring den.

  Man måste njuta av att organisera de verksamheter som bedrivs i eller i direkt anslutning till stugan.

  Man måste ha ett brinnande intresse för att skapa ett personligt vistelseschema för de inblandade.

  Man, i det här sammanhanget­, är pappa Bosse, som för övrigt jobbar på Svenska Spel i Visby. Här är hans schema:

  Sonen Kalle äter frukost medan dottern Annika går på toaletten, läs: utedasset. Sonen Kalle avslutar sin frukost i och med att dottern Annika återvänder från dasset för att påbörja sin frukost. Pappa Bosse håller sig hela tiden undan och sågar ved medan mamma Ulla tar en promenad med familjens hund, som av nödvändighet är av mindre modell, förslagsvis tibetansk spaniel eller toypudel. Efter frukost lyssnar sonen Kalle på sina favoritlåtar i väl isolerade hörlurar i det ena sovkrypinet medan dottern Annika återgår till att läsa veckans sommardeckare i det andra sovkrypinet. Under tiden hämtar pappa Bosse för ovanlighetens skull diskvatten till mamma Ulla som samtidigt svär över det alltför svåra korsord hon försöker lösa.

  Och så går det på, hela helgen.

  Parallella skeenden, som bara avbryts av mutter eller skrik när någon i familjen missat tidpunkt, plats eller både och för någon aktivitet i det rigoröst planerade vistelseschemat.

  I bilen hem från sportstugan utbrister som vanligt pappa Bosse entusiastiskt:

  – Sportstugan är kittet för vår familj. Eller hur? Vilken tur att jag fick tag i den?!

  – Jag tror jag ska åka och hälsa på Maria i deras sommarstuga nästa helg, svarar dottern Annika lakoniskt.

  Mamma Ulla säger ingenting och inte heller sonen Kalle, som är fullt upptagen med att i sina hörlurar, blundande, lyssna på sina senaste musikfavoriter.

  Mæ råkes

Lett å vinne – lett å finne

Några gotländska ”bondläppar” sitter i klassiska strandstolar på en sandstrand och småpratar:

  – Lätt å vinne, myser en av dem plötsligt till.

  Är det så? På Gotland? Är det ett win-win alternativ, en win-win ö? Man har vunnit redan när man fötts där och kan dessutom peaka med att ”vinne på kejno”?

  Jag såg inte till några lottskrapande infödingar när jag i förra veckan besökte den mytomspunna och historiskt tungt belastade ön.

  Däremot såg jag en mängd nedläggningshotade utskänkningsställen, milslånga och av slit och möda drypande och krypande stengärdsgårdar, en mängd svettdoftande utdikade myrar och ett antal ståtliga men makligt snurrande vindkraftverk.

  Dessutom, och givetvis, en uppsjö av fårskockar som desperata försökte verka lika stora och därmed lika lukrativa som de miljonhövdade nya-zeeländska fårhjordarna.

  – Dette er lett å finne på Gotland, skulle jag vilja säga.

  Och platt, platt, platt. Var på denna ö skulle man, utan GPS eller karta, kunna få en klargörande överblick? En befriande vy? Fasta hållpunkter att ta ut riktningar mot?  

  Ingenstans.

  Inte ens på öns högsta punkt, Lojsta hed(83 m ö h), kunde man höja sig över mängden och blicka ut över vidderna? Gotland är en vyförgäten ö? Ändå bor det över femtiotusen människor där.

  Hur är det möjligt?

  En av öborna upplyste mig om att många emigranter hade valt Gotland i stället för ”Staterna” på den tiden det var populärt för sverigefödda att emigrera. Landskapet hade varit ett alternativ för dem som bara haft råd att lösa halv biljett på Amerikalinjens hoppingivande skepp.

  Man kom i alla fall iväg, en bit bort från eländet, till något nytt. Alternativet till att mönstra av mitt ute på Atlanten blev Gotland? Så varför inte.

  Där fanns sjöar och träskmarker att dika ut och odla upp, massvis av sten att använda till gärdsgårdar och boningshus, och får att hålla. Bättre än att sitta på en mager teg i Småland och långsamt tyna bort.

  På köpet fick man en rafflande historisk bakgrund att vara stolt över.

  På söndagseftermiddagarna, efter gudstjänsten, kunde man inför tillfälligt tillresta från fastlandet, berätta om 1200-talets gotländska dominans över norra Europas handel och sjöfart. Försynt skryta över att Visby och Gotland på den tiden ägde handeln från S.t Petersburg ända till Biscaya.

  Fortsätta med att skildra digerdödens bestialiska härjningar bland gutarna i byar och gårdar runt 1351. 

  Kanske i hjärnsläppseufori dra till med att så mycket som 95 % av befolkningen strök med i vissa delar av landskapet. 

  Berätta om liklukten, de hemska bölderna, sjukdomens snabba förlopp, flagellanternas desperata men fruktlösa självplågeri för att blidka den store guden, för att om möjligt få tillbringa ytterligare några år i den jämmerdal som jorden då säkert sågs som.

  Detta kunde toppas med en bloddrypande och hjärtskärande skildring av Valdemar Atterdags brandskattning av Visby den 27 juli 1361. Man kunde inflika detaljer som att 1800 dåligt tränade och uselt utrustade gotländska bönder plågsamt fick försmäkta när de förgäves försökte försvara Visby mot en armé av välutbildade och välutrustade tyska legoknektar, vars antal i den aktuella drabbningen bara reducerades med 300.

  Avslutningsvis kunde man måleriskt beskriva hur Valdemar himself efter striden ställde ut tre stora silverfat på Visby torg, i vilka de besegrade förnedrande fick lägga allt vad guld, silver och värdeföremål de kunde uppbringa ur sina gömmor.

  Med vidöppna munnar skulle de besökande förundras över det som berättats, innan de brådstörtat seglade hem för att så snabbt som möjligt bekräfta för vänner och bekanta att det som sagts och ryktats om den mytomspunna ön Gotland, inte bara var sant utan överträffades med hästlängder, för att inte säga fårlängder.

  När då nygotlänningarna förstod vilket outplånligt intryck deras berättande gjort på besökarna, skulle de i tacksamhet lovprisa Amerikalinjens alltför dyra biljetter som ju tveklöst var den yttersta orsaken till att de fått möjlighet att imponera på de tillresta.

Mæ råkes