Från kvitto till biljett till servett …

Ett kvitto. Som vinden jagar utefter den snöklädda trottoaren.

  Det stannar för ett ögonblick upp, tänker efter. Undrar kanske om det ska fortsätta denna vindpinade färd tills det slutligen fastnar i en snöplogkant, i en ölandstok eller mot en husvägg. Kanske mot den i somras målade gråa husväggen som tillhör familjen Anderssons tvåfamiljshus. Men där vill man inte fastna, tänker kvittot.

  Vinden tänker ingenting utan blåser kvittot vidare, upp i luften, förbi Anderssons hus, vidare mot det gamla nedlagda slakteriet. Ingen idé för kvittot att spjärna emot.

  Vad står det på kvittot? Hur mycket är det på? 132:37?

  Var det kvittot som Lisa Engström fick när hon köpt Leksands knäckebröd, ekologiskt Bregott, krossade tomater, mjölk, lök, svartpeppar, lasagneplattor och 400 gram köttfärs?

  Ni vet, hon skulle ju bjuda sin nya bekant på middag den här dagen. Hon var nervös, det var så länge sedan hon sist hade en presumtiv älskare i sin lägenhet. Och hur gör man då?

  Provar kläder i en timme. De byxorna, den kjolen? Den blusen, den koftan? Svart eller  blått? Grönt? Måste städa. Bort med tidningshögen. Och soporna. Det vore pinsamt om de började lukta. Eller fortsatte att lukta. Visst luktar de lite redan?

  Men varför inte bara vara sig själv? Han får ta mig som jag är. Eller jag vet ju inte än om det blir något. Skulle aldrig ha gått in på Mötesplatsen. Det är säkert en sådan där idiot, som väninnorna berättat om. En som bara ljuger och låtsas.

  Men nu är det för sent? Gilla läget. Jag får vara mig själv. Men vad har man på sig då? När man är sig själv? Norrlands Guld sipprar in i hennes hjärna.

  Nä, är det en sådan som sitter framför sportlördag och dricker Norrlands varje helg, då får det vara!

  Rött vin till lasagnen. Lägger bort tidningen Land, annars kanske han får fel intryck. Inget fel på tidningen, men den är mest en vana. Från föräldrahemmet. Hon är väl ingen lantlolla för det.

Och han måste ju vara tolerant. Acceptera alla hennes sidor. Och hon hans? Svårt.

  Kanske är det inte ett kvitto ändå, kanske är det en biljett. Till biopremiären av Monica Z.

  Han, Erik Larsson, hade stämt träff med Elin Gustavsson, hon som bor med sin man och två barn i det gråa anderssonska huset, där kvittot, eller som det nu är: biobiljetten, inte ville fastna.

  De hade träffats på jobbet, börjat prata, dagarna hade gått, tycke hade uppstått, de hade träffats på neutrala platser på fritiden ibland, men det skulle inte bli något, men det blev ändå något, som det blir när tiden tillsammans med någon man tycker om tar över, börjar bestämma. Tills slut gav de efter, en kyss, två, hetsigare, och nu bio med en av hans låtsaskompisar Pär. Kul typ, han ville gå, det ska bli kul, sa Erik till sin fru, Anna. Säg god natt till Kristoffer före du går.

  Inga blöjor och nattvak. Inga trötta morgnar på skridskobanan, i skidbacken bakom Nässéns eller i det kalla badhusvattnet. Inget somnade i soffan framför tv:n och Madicken eller någon annan av Astrids.

  Bara de och nu. Och Monica Z.

  Hennes alkoholproblem störde inte alls, var inte alls viktiga. Alltför kort film.

  Men han och Pär tog en öl efteråt, det är ju så sällan som han kan ta sig ut. Visst var det okej, Anna?

  Eller är det inte alls en biobiljett som vinden föser vidare bort mot det nedlagda slakteriet, det kanske bara är en sliten servett som oanvänd legat och blivit alltför skrövlig i Gustav Anderssons jackficka. Ni vet, han som målade sitt tvåfamiljshus grått i somras.

  Han skulle slänga, den för honom obrukbara, servetten i en papperskorg, men vinden ville annat och iväg genom luften blåste den, stannade för en kort sekund två meter bort. Men Gustav brydde sig inte om att börja jaga den för att sedan, som den lojala samhällsmedborgare han trots allt var, med viktiga politiska uppdrag och allt, förpassa den till en papperskorg. Den kommer ju ändå att förmultna under snön innan våren och sedan skulle den vara borta, recyklad, naturen och livets gång, försökte han ljuga för sig själv, innan han gick in till näringslivskommitténs upptaktsmöte i Katasalen i Folkets Hus.

  – Tjänare olle, hur tror du det blir med de där lokalerna som vi pratade om förra gången, frågade       Gustav moderaten Olle Lindgren i det han hängde av sig sin mörkgröna vinterjacka i foajén.

  – Ja, vi måste titta på det där, fick han till svar innan Olle fortsatte med, men visst ska vi ha lite kaffe först. 

  Mæ råkes

Italienska visor från rådhustornet

Det är lite grinigt. Kylan biter och himlen hotar med att bli molnfri och sänka temperaturen ytterligare.

  En smal man, absolut rätt utrustad för stickwalking, d v s klädd i svart tajt skaljacka och svarta skalbyxor, tuff svart mössa, mörka solglasögon och illgröna gympaskor, skyndar förbi med långa snabba steg.

  Han kan vara kusin till spindelmannen.

  Snart får stadens invånare se honom akrobatiskt och utan hjälpmedel bestiga rådhuset, klättra ända upp till tornet för att där ta sig in och sätta igång en helt egenkomponerad klockspelsmelodi. En melodi som för tankarna till de strejkande lantarbetarna på den Italienska Poslätten under trettiotalet, eller till den ensligt belägna pizzerian Quattro på den norr om Sicilien belägna ön Salina.

  Melodin är alltså en blandning av italienska kamplåtar som Avanti popolo och Anna-Lena Löfgrens Lyckliga gatan, den sistnämnda en italiensk låt som under många veckor ockuperade svensktoppen för fyra decennier sedan.

  Hör ni inte vilken klang rådhusets klockor har? Fast ljudet dämpas en dag som denna av den obevekliga kylan, som inte alls verkar längta till Italien eller till någon annan plats än där de råkar befinna sig just nu.

  Kan han inte låta oss sköta det här, verkar det som om klockorna tänker, när de utan framgång försöker förringa ”the stickwalkers italian song”.

  Låt oss spela våra vanliga genuint jämtländska dängor, som Jämtlandssången, Jamtlandstaus och Vår lilla stad. Varför ska du komma här och ställa till oreda.

  Italian song? Vad är det för påhitt i januarikylan? Är det inte dags för dig att dra nu. Din fru väntar med nybryggt kaffe.

  Jaså, du har ingen fru. Men flickvän då? Jaså, ingen sådan heller. Aha, nu börjar vi förstå varför du behöver praktisera stavgång, klänga omkring på rådhuset och spela egenkomponerade italienska visor på oss. Du vill bli av med en del ångest.

  Pröva mindfulness i stället, det sägs vara bra. Eller sätt dig framför TV:n och se sportsöndag med en missande Ferry, ett förlorande handbollslag och vad det nu kan vara. Stick, innan vi börjar vägra klinga.

  Men Örjan, som killen, stickwalkern, heter, hör inte vad klockorna tänker, därför fortsätter han med en av Mozarts klassiska fugor.

  På klockspel. Kan det verkligen passa?

  Plötsligt bryts vintertystnaden av att en nyss uppstigen kvinna ropar upp till klockorna mitt i inledningen av fugan.

  – Vad vackert ni spelar idag. Inga lokalpatriotiska, för att inte säga lokalpatrioidiotiska, visor alls. Skönt. Kan ni spela Beethovens femma sen. Bara för mig. Snälla klockor.

  Kvinnan som förresten heter Belinda, har inte sett att det är Örjan, the stickwalker, som spelar, utan hon tror att klockorna denna kalla januaridag, tagit kommandot över både framförande och repertoar och styrt över den till att innehålla helt nya låtar. Men så får hon syn på Örjan långt däruppe. Hon höjer rösten ett snäpp och nästan vrålar:

  – Jaså, är det du som spelar? Vad duktig du är. Spela på. Fortsätt.

  Örjan som, när han fått syn på Belinda, för några ögonblick tystnat med sitt klockspel blir helt salig av lycka när han hör Belindas uppskattning av hans musik. Det är nästan så att han håller på att ramla ut från rådhustornet. Men i stället för att göra det ropar han tillbaka till Belinda:

   – Tack, tack, tack, you made my day.

  Men Belinda hör inte riktigt vad han ropar:

  – Vad sa du? Vill du hänga med mig? Vart då?

  – To the end of the world, ropar Örjan samtidigt som han skjuter fast ett rep i rådhusfasaden och svingar sig elegant ner för att ett ögonblick senare stå mitt framför en storögt gapande Belinda:

  – Hur gick det där till?

  – Ja, inte vet jag, svarar Örjan, men ner kom jag. Eller hur? Nå, hur blir det med vår resa?

  – Resa?

­­  – Ja, resan till världen ände. Som jag frågade dig om.

  – Hm, var det det du frågade mig om? Ja, vi får väl se. Vi måste väl planera lite först. Kan vi inte gå och ta en kopp kaffe. På Edenbos. Nybryggt. Du ser ut att behöva det. Kan gissa att det inte finns någon därhemma som du kan dela en sådan kopp med. Eller hur?

  Örjan skruvar lite generat på sig:

  – Nja, jag vill inte gå in på det så här snabbt, men visst vore det gott med en kopp kaffe. Nybryggt.

  Och nu är de på väg.

  Sida vid sida går de mot Edenbos. De har redan börjat planera sin resa till världens ände. Ingen av dem har varit där. Det känns spännande.

  Mæ råkes

En välkommen tjuv

En dörr till en trappuppgång. Den har inte riktigt gått i lås efter att den senast öppnades. De boende i bostadsrättsföreningen Lampan har haft problem med den dörren ända sedan fastigheten ombildades till bostadsrättsförening.

  Flera gånger har dörrfirmor tillkallats för att justera den, men bara efter någon vecka har den varit likadan igen.

  Om den som går igenom dörren drar igen den efter sig är det inga problem. Men hur många gånger kommer folk ihåg att göra det?

  Det är väl bara Karl Nilsson som bor ensam i ettan längst upp, som alltid drar eller skjuter igen dörren efter sig så att den går i lås. Men, som han brukar muttra för sig själv:

  – Man vet hur det är med folk, de tar inte ansvar. Annat var det förr, och ju förr dess bättre, förbannade …

  Därför kan vem som helst, nästan när som helst, gå in i trappuppgången. Vem som helst kan smyga sig in och uppför trapporna, stanna och lyssna utanför någon lägenhet, försiktigt trycka ner handtaget för att konstatera om dörren är låst och, om den inte är det och kusten är klar, smyga in i hallen och där förse sig med plånböcker, mobiltelefoner, bilnycklar eller vad det nu kan vara som ligger i de boendes eller besökarnas ytterplaggsfickor.

  Idag händer detta. Klockan är fyra och eftersom det är den tolfte januari har det redan blivit mörkt. Någon har smugit sig in.

  Tjuven, eller den som idag ska vara tjuv, är redan inne i en av lägenheternas hallar. Det kommer att bli en enkel match.

  Det är många besökare i lägenheten, för idag firar lägenhetsinnehavarna Anna och Bo Svelander sin trettioåriga bröllopsdag. Många är bjudna och många har kommit. Festen har pågått i två timmar och alla sitter i det relativt stora vardagsrummet och deltar i presentöppnandet.

  Paret har fram till nu fått en resa till Rom av sina tre vuxna barn, en SPA-vistelse i Storhogna, en rekonditionering av bilen, en surrealistisk tavla av den lokale konstnären Sigvard Larsson samt en del smycken och konsthantverksföremål.

  Nu avbryter Anna paketöppningen, för att hon måste ha en bättre sax för att kunna öppna det sista paketet. Hon måste gå genom hallen och in till köket där resterna av buffén står och där i den översta lådan till vänster hämta en nästan alldeles ny och vass sax. Ute i hallen har just inkräktaren börjat vittja ytterplaggsfickorna.

  Tjuven blir helt överrumplad när Anna helt plötsligt uppenbarar sig i dörröppningen in till vardagsrummet. Han blir ännu mera överrumplad när hon överraskad säger:

  – Men Gustav, kommer du på besök idag. Det var inte igår. Vad kul. Peter är hemma på besök. Då får ni träffas, det måste vara mer än tio år sedan ni sågs.

Hittar du ingen galge till din jacka? Ja, det blir ju lite fullt när man har många gäster, det är ju inte varje dag som man firar trettioårig bröllopsdag. Kom, ska jag hjälpa dig att hitta någon plats åt din jacka. Jaså, du visste att vi flyttat in till stan. Men att vi firade trettioårig bröllopsdag, det tror jag inte du visste, men det gör inget. Du Gustav är alltid välkommen hos oss, det vet du.

  Gustav, som tjuven tydligen heter, står helt förlamad när Anna Svelander, bästa gymansiekompisens mamma, går fram till honom och börjar hjälpa honom med hans jacka som han i trans har dragit ner dragkedjan på. I ena handen håller han två mobiler som han hittat i olika fickor. När Anna får se dem, säger hon bara:

  – Jaså, räcker det inte med en för dig? Du är dig lik. Precis som när Peter och du skulle ut och fiska den där gången, både kanot, jolle och roddbåt skulle det vara. Här har du en galge.

Häng av dig här nu, och ta dig lite mat i köket, det finns nog en del kvar, sedan kommer du in till oss. Jag ska hämta en sax, vi håller på med paketöppningen.

Hon lämnar Gustav åt sitt öde, hämtar saxen och återvänder till gästerna.

  Gustav tar av sig jackan och skorna, lägger tillbaka de stulna mobilerna i de fickor han tror han hittade dem i, går och fyller en tallrik med plockmat för att slutligen i vardagsrummet förena sig med de andra i gratulationssällskapet.

  Nu är han ingen tjuv längre.

  Det var väl skönt.

  Mæ råkes

Låt den komma, vi är ändå inte beredda

Det ryktas, det antyds, det sägs. Att den äntligen är på gång.

  Den som får denna vinters elproducenter att torka sina tårar, så smått börja dra på smilbanden och hoppas på för deras bolag stigande aktiekurser,

  som får husägare vars hus värms av direktverkande el att oroligt flera gånger i timmen syna elmätarens ökade aktivitet och konstatera att bonussemesterresan till Kroatien är i farozonen,

  som får uteliggarna att uppsöka närmaste container för att se om inte de mera välbeställda ändå inte fick ett nytt täcke i julklapp och därför förpassade det gamla till byggcontainern som ändå bara står där halvfull på gatan utanför deras bostadsrättlägenhet,

  som får klädaffärernas ägare att börja fundera på om inte det ändå var för tidigt att sänka priset på vintermössorna, tumhandskarna, tjocktröjorna och dunjackorna redan i slutet av november,

  som får alla snökanonsskötare att dra en lättnadens suck och börja hoppas på att kunna ta ut en veckas välbehövlig kompledighet och åka på en sista-minuten-tripp till sol, sand och paraplydrinkar på Kanarieöarna tillsammans med Olle och Berit i Västerås,

  som får jobbcyklarna att uppgivet i högen av bra-att-ha-kvar-utskick leta efter stadsbussarnas senaste busstidtabell,

  som får högstadie- och gymnasieeleverna att utstöta ord som ”satan”, ”fitta” och ”kukjävlar” samtidigt som de messar någon kompis för att fråga om han eller hon fortfarande tror att det går att gå i tygskor vid - 16° C utan att frysa fötterna av sig,

  som får de ultimata köldhatarna att febrilt börja söka sig in på resesajter för att till våren eller sommaren så billigt och snabbt som möjligt kunna kompensera sig för den förödande arktiska iskyla  som nu obevekligt kommer att drabba dem,

  som får termometrarnas oanvända minustemperaturer och den nästan oanvända kälen att skratta högt av glädje över att äntligen få göra någon nytta,

  som får de klimatskeptiska att lugnt konstatera att allt tal om växthuseffekt bara är svammel och fantasier,

  som får resten av människorna att på allvar hoppas på halvmeterdjup snö och längta efter de vårkänslor som brukar avlösa den.

  Men vinterkylan bryr sig inte om människornas funderingar. Den har aldrig hört talas om växthuseffekt, direktvärmande el, snökanoner eller tygskor.

  Den ler åt människorna och lägger sina iskalla händer på deras kinder och pannor, jagar in dem i lägenhetsvärmen sedan de snabbt dragit i sig och fimpat sina balkongcigarretter, och blåser sin obevekligt inträngande andedräkt mot dem, så att de måste svepa sina halsdukar, kragar och vinterjackor ännu tätare runt sina halsar och kroppar.

  Mæ råkes

Ful gubbe och T-Röd

Den nakna rönnen i silhuett mot en ljusblå januarihimmel. Termometern visar -3,8 °C .

Klockan 10.06. Bilar river i tystnaden utanför fönstren. Sliter i de frusna vägbanorna. Njuter av att äntligen få känna hård is under sina däck. De blöta vägbanorna står dem upp i förgasarna.

  Så vid den lilla dammen, ni vet den som ligger strax bortom den enorma björken i Ängelparken.

  Nä, inte Engelska Parken, den som Owe Törnqvist sjöng om. Den ligger i Uppsala och det är en helt annan stad. Det vet ni ju.

  Eller kanske var Engelska Parken bara ett påhitt från Owes sida. Den kanske inte finns och aldrig har funnits. Det får vara hur det vill med den saken.

 I alla fall kommer en tolvårig flicka gående.

 Hon ska för första gången denna vinter pröva de skridskor hon för nästan två veckor sedan fick av sin mamma i julklapp. En domherre lämnar buskaget som växer alldeles bakom bänken som står intill dammen.

  Flickan ser att det är en domherre. Rött bröst. Även talgoxarna känner hon igen. De har gult bröst.

  Någonting har hon i alla fall lärt sig i skolan. Fast ska sanningen fram var det hennes morfar som lärde henne känna igen domherrar och talgoxar.

  Hon sätter sig på bänken och tar på sig de nya skridskorna. Vita. Men inga konståknings med taggar längst fram. Vanliga skridskor.

  Hon glider lite osäkert ut på den nyfrusna alldeles orörda och absolut blanka isen. Lite trevande. Men sedan gör hon en sväng och allt känns välbekant. Fast bättre. Bättre än med hennes gamla skridskor.

  Hon åker i tio minuter. Sedan måste hon vila sig. Hon sätter sig på bänken. 

  Skir vit ånga lämnar hennes mun där hon sitter och försöker lugna ner andningen. Hon känner sig frisk. Luften gör henne frisk och sund. Det känner hon.

  Ser ni inte hur ung, frisk och sund hon ser ut där hon denna morgon sitter på bänken bredvid dammen?!

  Men då kommer det en ful gubbe gående genom parken. Ni vet en sådan där som man inte kan lita på. Speciellt inte om man är en skridskoåkande tolvårig flicka. 

  Men hon har sin mobil. En Iphone. Nästan fulladdad.

  Den fula gubben har sju dagars skäggstubb, ett par nästan helt trasiga kängor, säckiga bruna byxor, en fodrad skitig utnött läderjacka och en svartgulrandig halsduk. 

  Halsduken tyder på att han kan vara ett AIK-fan. Men vi vet inte. Det kommer inga hejarramsor ur hans mun denna morgon.

  Men igår kväll? Hur var det då? Satt han under sina täcken i sitt källarhål och vrålade AIK-ramsor innan han somnade?

  Fast i vår lilla stad. Är det verkligen så smart att vara AIK-fan här? Det verkar nästa lite onödigt.

  Mannen går lite ostadigt. Man skulle kunna tro att han är berusad. Kanske är han också det, så här redan klockan halv elva en söndagsmorgon. Tagit sig en ”dram” ur en T-Röd-flaska. 

  Det kan inte ha varit så roligt. Eller gott.

  Förresten, vad är speciellt roligt eller gott när man dåligt klädd, huttrande och ensam går genom en nästan öde park klockan halv elva en söndagsmorgon?

  Flickan har aldrig druckit T-Röd. Men hon har sett sin mamma hälla det i Trangiakökets brännaren när familjen varit på utflykt. Hon, pappa Peter, mamma Linda och brorsan Max. Hon vet inte att man kan dricka T-Röd. Vet inte hur det smakar.

  Evert, som den ostadiga mannen heter, ser henne sitta på bänken och styr sina steg mot den. Här har han sitt villebråd.

  Men lugn. Han är snäll. Egentligen. Men ful.

  – Hej, min lilla söta flicka, inleder han i det han stannar tre meter till vänster om henne. Det där med lilla och söta var väl att ta i, men det kan bli så när man inte är så van att konversera tolvåriga nyligen skridskoåkande flickor. Evert är inte så van.

  Marie-Louise, som ni nu får veta att flickan heter, svarar inte. Hon vet inte riktigt hur hon ska förhålla sig till situationen.

  Hon ser sig omkring. Tittar bort mot familjens radhus femhundrameter bort. Ser att grannen är ute och försöker skotta bort den tre dagar gamla och tre centimeter tjocka snön på baksidan av sitt radhus.

  Ska hon svara? 

  Vad har mamma sagt? Vad har pappa sagt? Vad har hennes lärare sagt? Vad lärde hon sig på värdegrundsdagarna? Likabehandlingsdagarna? Vad har hon läst på Facebook att man ska göra om man en vacker dag möter en ful gubbe.

  Han är ju ful. Titta bara på hans ansikte. Fårat, gammalt och slitet. Se på kläderna. Inte slängde han in dem i tvättmaskinen igår inte. Hängde dem på tork. Nä, nä.

  Fy fan, vad ful han är. Tänker hon. Men hon säger inget. Han skulle nog bli arg, om hon …

  Och dagen är vacker. Snart ska solen komma fram. Några moln har redan färgats ljusgula av den uppgående solen.

  Ful gubbe. Vacker dag. Allt stämmer. Men vad ska hon säga? Eller göra?

 – Nähä, fortsätter Evert, du är förstås stum. Som alla söta flickor är, som inte blir hysteriska och börjar skrika. Stum som den där björken, den här morgonen.

  Han pekar uppgivet mot den enorma björken, samtidigt som han börjar gå för att sedan vika av mot hyreshusen på norra sidan om parken.

  Marie-Louise ser den fula gubben avlägsna sig. Hon har börjat frysa lite. Tar av sig sina nya skridskor och går hem till familjens radhus.

  På vägen hem tänker hon på T-Röd. Vilken förträfflig uppfinning. Eller kanske snarare upptäckt. Vem var det som upptäckte T-Röd? Det måste hon googla på.

  Bra för människor som fryser. Bra för människor som vill värma sig själva eller sin mat. Som vill koka kaffe.

  Fula som vackra.

  Mæ råkes

Kattungar och människor

Vi fick på TV-nyheterna strax före nyår se länsstyrelsens utsända göra ett hembesök hos en av de över 1800 i Sverige som under fjolåret fick sällskapsdjursförbud.

  Det var ingen trevlig syn som mötte inspektörerna och reportageteamet: ett fallfärdigt hus med en fallfärdig farstutrappa omgiven av och belamrad med allehanda skräp och bråte: gamla tidningar, en skitig grå kofta, överfulla soppåsar, urblekta pappemballage m m.

  Genom farstudörrens frostbelupna fönster kunde de utsända se några övergivna kattungar. Hur det såg ut där de instängda kattungarna tassade omkring fick vi inte se. Men med tanke på hur det såg ut utanför den eländiga byggnaden behövdes det dock ingen mera utvecklad fantasiförmåga för att förstå hur det torde se ut därinne. Djurägaren var inte hemma.

  Länsstyrelsens utsända öppnade den olåsta, gistna dörren och en av kattungarna nosade sig försiktigt ut i friheten.

  I nästa sekvens kom djurägaren hem, men hur hon var klädd och i vilket skick hon var fick vi inte se, för då bröts inslaget.

  Djurskyddsinspektörerna konstaterade än en gång att det var som det ofta brukade vara när de besökte djurförbudsoffren: dessa hade skaffat nya sällskapsdjur som även de vanvårdades. Att i det läget väcka åtal mot de ofta medellösa ägarna var inget realistiskt alternativ. Alternativet var väl att, för djurens skull, göra mera regelbundna hembesök hos dessa djurvanvårdare.

  Det är hemskt med djur som vanvårdas, var sig det gäller kinesiska angorakaniner som man för hand och utan bedövning och medlidande sliter pälsen av, eller katter, hundar och andra djur som tvingas vara sällskap åt utblottade och psykiskt skadade ägare.

  I det första fallet finns det dock alternativ.

  Angorakaninuppfödarna kan avlägsna pälsen med hjälp av någon typ av rakmaskin. De kommer att kunna sälja sin ull ändå, kanske dock med en lite mindre vinst.

  För de sällskapstörstande psykiskt misshandlade människorna är problemet lite mera komplicerat.  De har troligtvis inget annat alternativ än att bryta mot lagen, och, så fort djurskyddsinspektörerna beslagtagit deras vanvårdade djur, skaffa sig nya. 

  Vilket annat sällskap skulle de kunna få?

  Glada, käcka, altruistiska medmänniskor som besöker dem varje dag och skapar lite mysig stämning i deras utkylda kyffen eller skrotfärdiga husvagnar?

  Medmänniskor som kommer och serverar dem den nylagade julematen, spelar ett parti Fia eller Kinaschack med dem, ser till att de får ställa sig i en varm dusch och sedan sätta på sig rena kläder, sätter fram lite mat åt sällskapsdjuren som de i eländet för en stund glömt, för att sedan slutligen lova dem att ”for ever” bli deras trogna livskamrater?

  Eller ger dem skattefinansierande boende, där de ges den omsorg de behöver av utbildad personal, så att de därefter i lugn och ro kan få den tid och koncentration som krävs för att ta hand om ett eller flera sällskapsdjur.

  Nä, i stället tar vi, som under livets gång behandlats betydligt skonsammare än dessa samhällets olycksbarn, av dem deras enda sällskap.

  För djurens skull

 Mæ råkes