Trygga truck tretton

Ibland känns livet så där tomt. Och innehållslöst. Det är något som fattas, men man vet inte vad.

  Kan det vara en god middag? En starköl? En kvinna? Eller kanske en Lamborghini? Man vet liksom inte vad man ska fylla det där svarta hålet med.

Inte heller kan man konstatera hur djup eller hur stort hålet gapar.

  Räcker det kanske med en sketen 92:as Toyota Corolla? Varför då överdriva med en Lamborghini.

  Kanske räcker det med en par starköl och vips svämmar hålet över.

  Ska man ta risken och fylla det med en kvinna.

  Kvinnan kanske kommer att börja regera hålet och fylla varje tum av det med rödvinssnack, tjat om hur solbrännan håller på att försvinna och utläggningar om den där nya blusen som hon vill köpa på HM. Då är det inte bara hålet som fylls utan även ens öron och tankeutrymme. Och då blir det ju bara för mycket.

  Tillbaka till starkölen. De kanske kan funka.

  Men dagen efter, när man vaknar, då brukar de vara borta. De är liksom inte mycket att lita på. 

  Likadant med middagen. Till slut är man hungrig igen. 

  Nej, man måste hitta något beständigt! Som en Lamborghini. Men den kommer väl också att rosta sönder!?

  Jag har en kompis som fick uppleva den där tomhetskänslan extra starkt en dag när han kom till sitt jobb.

  Hans flickvän hade gjort slut och liksom fått honom att glänta lite grand på det där svarta hålet, men det som öppnade avgrunden totalt, var det som mötte honom när han kom till sitt jobb.

 Han är truckförare. Varje dag går han till sitt jobb, hämtar truck nummer tretton och börjar lasta de varor han är anställd att lasta.

  Men den här ödesdigra dagen, då hans före detta tjej, som sagt, redan fått honom att glänta på det svarta hålet, öppnade hans truck definitivt det på vid gavel genom att vara,

just det:

  Försvunnen!

  Han förstod det inte riktigt förrän han stod och glodde in i det tomma strömuttaget där hans truck lojalt och utan gny alltid brukade stå och ladda upp sig över natten.

  Marken, eller snarare betonggolvet, rämnade under honom. Allting svajade. Han kände magen protestera och han var nära att vomera. Alltså spy.

  Krampaktigt fattade han tag i truck nummer tolv som stod strax bredvid och lyckades efter en halv minut trots allt återfå fattningen.

  Förresten. Truck nummer tolv?!

  När han upptäckte vad, eller kanske är det rättare att kalla den: vem(!), han sökt stöd hos, alltså truck nummer tolv, blev han åter spyfärdig.

  Hur kunde han, tänkte han då, söka tröst hos truck nummer tolv, när hans trofaste vän, truck nummer tretton, skymfligen, det måste varit så, blivit kidnappad och bortförd, för att kanske aldrig mer, hemska tanke, återvända?

  Desperat borstade han av sig det eventuella damm som besudlat honom och vars ursprung varit truck nummer tolvs. Springande begav han sig sedan iväg till sin närmaste chef, som helt kallsinnigt upplyste honom om att hans truck nummer tretton var på service och skulle återkomma följande dag. Fram till dess fick han lov att nöja sig med truck nummer tolv, som ju ändå ingen använde.

  Tårarna var nära. Inte nog med att hans käraste ägodel var förlupen. Ersättningsobjektet, substitutet, surrogatet var truck nummer tolv, det fordon som han helt oförskyllt i ren förvirring nedlåtit sig att inleda en, om än tillfällig, relation med. Skulle han alltså bli tvungen att återuppta kontakten med detta misshagliga objekt, stålsätta sig och under åtta långa timmar gruveligen och falskeligen bedra sin trogne, tillgivna och hängivna truck nummer tretton?

  – Kan jag inte få ta någon annan truck, stammade min vän, som förresten går under namnet Tage,  Truck tolv verkar inte må bra, jag menar, det verkar vara något fel på honom, jag menar, den.

  – Va? spottade förmannen ur sig, Vi servade ju den igår, just för såna här tillfällen. Den ska ju va en reservtruck om någon av de andra ska servas eller lagas. Vad menar du? Vad skulle det vara för fel på den?

  – Jag tyckte att den luktade … försökte min vän.

  – Va’då luktade? Är du inte nykter eller?

  – Jo, men … okej, det blir nog bra med truck to …  det tog emot att uttala det förhatliga numret , jag tar väl den då.

  Sakta lommade han ut från förmanskuren och iväg mot truck t … här gällde det att stålsätta sig.

  Väl framme satte han sig på en överbliven palltrave en bit från truckladdningsplatsen

och började trevande känna på overallens fickor, som om han letade efter något. Han kom till bröstfickan … Fan! Inte det också!

  Ilsket blängde han för ett kort ögonblick bort mot truck nummer tolv.

  Nä, nä, nä tro inte att du ska få mig att börja om med rökningen nu också, där går gränsen!

  Han la lugnt ner händerna i sitt knä och tog ett djupt andetag. Sedan reste han sig så makligt han kunde och gick nonchalant fram till truck nummer tolv. Här gällde det att ändra attityd.

  Vad är det här för medioker truck då? tänkte han likgiltigt i och med att han lite vårdslöst drog ur laddningskabeln till trucken. Sedan mumlade han lite slappt:

  – Okej, du får väl duga för idag då, och lite högre, det är ju bara för idag, medan han sarkastiskt och hånfullt tänkte: tro för fan inget annat, din lilla truckdjävel!

  Och så förflöt dagen:

  Tage, hela tiden totalt likgiltig.

  Som om truck nummer tolv vore den mest vardagliga och ointressanta truck i världen.

  Som om truck nummer tolv, även om den målades chockrosa och utrustades med blinkande sirener och ett ständigt tjutande bilinbrottslarm, aldrig skulle få en enda människa att ens höja på ett av sina ögonbryn.

  Som om truck nummer tolv, vad än den hittade på, aldrig någonsin skulle kunna få ens en sketen notis i den mest bespottade och nedläggningshotade lokalblaska som gavs ut.

  När Tage sedan skulle ställa tillbaka den nu mer så bekanta trucken, låtsades han nästan hålla på att glömma att sätta i laddningskabeln, innan han utan att så mycket som att skänka den en trettitvåondels blick skyndade hem för att invänta nästa stora dag:

  Dagen T.

  Den dag då han åter skulle få bestiga trygga truck nummer tretton.

  Tänk bara känslan av att se truck nummer tolv moloket stå okörd hela dagen medan han i eufori, sprudlande av klassisk truckglädje, sjungande sånger om truckparadiset, körde omkring i sin trygga truck tretton.

  Snacka om att fylla ett svart hål!

  Och det var ju det som var meningen med det hela.

  Mæ råkes

När man glömmer att duscha, köpa smör och ta det försiktigt med tekoppen

Ibland när man vaknar, räcker det inte med att bara vakna.

  Man vill inte alls slå upp sina ljusblå, hoppa upp, börja gnola: ”Ta fram det bästa humör du har, var morgon när solen går upp… ” och med frenesi och entusiasm tillreda en trerätters frukost.

  Nä, det vill sig inte. Man ligger där och funderar på vem som i helvete har väckt en, nu när man befann sig i en tusen procent angenämare värld. Varför fick man inte vara kvar i den?

  Drömma klart drömmen som handlade om vad man skulle kunna uppleva med en eller kanske två kvinnor, om man hade lite flyt.

  Eller också handlade den om ett mångmiljonskrap på Triss och en framtid i, som man säger, sus och dus, där det enda som återstod var att sätta in pengarna på ett högräntebärande konto. Men just när man skulle trycka på ”skicka” vaknar man, och förbannar allt vad Triss, banker och fru Fortuna heter.

  Det är sådana gånger man funderar på att ändå kliva upp, sätta på datorn, gå in på internetbanken för att kolla om inte drömmen kan bara sann, och om man ändå inte hann trycka på ”skicka”, innan man vaknade.

  Men man gör inte det, man tar en enklare väg: man somnar om.

  För att tre minuter senare väckas av en ilsket snoozeringande mobil.

  Man får tyst på eländet och börjar tvinga sig att inse att en ny dag har randats, och att det möjligen kan finnas någon enstaka av ens medarbetare som trots allt skulle bli besviken och kanske börja gråta, om man inte dök upp på jobbet just den här morgonen.

  Att man är behövd, att man är en viktig kugge i samhällsmaskineriet och att man faktiskt gör skillnad.

  Att det finns några som säkert tycker tvärtom, lyckas man förtränga.

  ”Rise and shine”, tänker man och stapplar in i badrummet, där man i spegeln får en smärre chock:

  Vem är den där ovårdade typen som, av ren lathet, lämnat kvällsduschen till den morgon som nu obevekligt infunnit sig?

  In i duschen, tvål och schampo, torkning, titt i spegeln, förbannnat! för lång skäggstubb, rakning, jakt på rena strumpor, resten av kläderna på, hämtar tidningen, in i köket, hoppar trerätters, fram med bröd, ost och …

  Vilken klantskalle till idiot glömde köpa smör igår? Finns han i närheten, då …

  Okej, det får gå utan. Men kul är det inte.

  Klockan tickar på.

  Tio minuters frist och man slår nöjd upp tidningen, men i samma veva, inte alls nöjd, välter man också ut innehållet i tekoppen över tidningen och sina nytvättade byxor.

  Upp som en fjäder från stolen och man tittar förtvivlad ner på sina nersölade byxor, och ser samtidigt för sitt inre en rad snabba åtgärder som måste till, innan man någorlunda respektabel kan anlända till sin arbetsplats. 

  En hastig tugga av den första mackan, av med byxor, kalsonger och det sista rena paret strumpor, dusch av nedre region, sök av nya par byxor och kalsonger, grävande i tvättkorgen efter det renaste paret smutsstrumpor.

  Tolv minuter av tiominutersfristen har nu gått och man är inne på övertid.

  Med saknad i blicken betraktar man i en sekund de tre läckra mackorna, som bredvid den i te marinerade och olästa tidningen ligger övergivet ouppätna.

  Sedan störtar man med ytterkläderna på trekvart ner mot busshållplatsen, för att där få uppleva hur det känns när den buss man tänkt ta, för första gången på länge, i tid lämnar hållplatsen.

  Allting stannar. Allting förefaller meningslöst. Man frågar sig själv: Vad är det här?

  Och någonstans i fjärran hör man en lågstadieklass sjunga den gamla kära:

”Ta fram det bästa humör du har, var morgon när solen går upp…”

  Mæ råkes

När jag på det röda raggningssätet drabbades av både lepra och denguefeber

En gul miljövänlig stadsbuss. Ett knallrött raggningssäte. Ett grönt möte. Så var den tänkt. Stadsbussarnas kampanj för att få flera att åka buss.

  Varför inte pröva, tänkte jag.

  Förena två goda ting: miljö och romantik; miljöromantik. Kan det bli bättre?

  Jag kände mig nästan helt igenom miljö- och relationsrätt när jag med stora förhoppningar slog mig ner på det röda sätet, på väg mot …?

  Jag visste inte. Jag hade bara hoppat på en linje, vilken som helst och …

  Men först hade jag givetvis förvissat mig om att den buss jag klivit på verkligen hade ett rött raggningssäte.

  Döm om min förvåning, när en superläcker kvinna i passande ålder redan vid första hållplatsen äntrade bussen. Med spänd förväntan såg jag henne dra sitt kort och närma sig mitt säte.

  Först flyttade jag snabbt bort den medhavda väskan från platsen bredvid och försökte göra mig så smal som möjligt, för att hon inte skulle avskräckas av att utrymmet bredvid mig verkade alltför litet för hennes, som jag nu såg, perfekt yppiga uppenbarelse.

  Men sedan när hon inte saktade farten, lade jag nonchalant ut ett ben i mittgången, för att liksom ”by accident” stoppa hennes framfart.

  Förvånad stannade hon och tittade ner på mitt ben, och sedan in i mina kärleksfulla och av förhoppning glittrande ögon.

  – Ursäkta, men skulle du kunna släppa förbi mig, jag tänkte sätta mig längst bak i bussen? sa hon lite kärvt

  Aha, en lite svårfångad, tänkte jag, hon försöker göra sig svår.

  Jag tittade ännu mera kärleksfullt och ännu mera förhoppningsfullt glittrande in i hennes ögon, i det jag ställde min i förväg uttänkta fråga:

  – Visst är du en sån som gillar miljöromantik? En som tar ansvar för både miljö och relationer? Jag ser det på dig, att du just är en sån. Eller hur? Jag är också det. Och det här sätet är som gjort för oss två. Tillsammans.

   – Vad svamlar du om, blev det brutala svaret. Har du druckit för många öl, eller?

Om du inte flyttar ditt feta ben ska jag se till att chauffören flyttar bägge dina feta ben med tillhörande feta kropp, feta armar, feta händer och feta skalle ut ur bussen vid nästa hållplats.

  Hennes blick var allt annat än kärleksfull och för ett kort ögonblick tänkte jag fråga varför, men jag ångrade mig snabbt och drog undan mitt ”feta ben” och lät henne passera.

  Oj då, tänkte jag.

  Och hon som föreföll så trevlig när hon klev in i bussen, men sedan … snarare otrevlig. Riktigt otrevlig.

  Det var väl ljuset framme vid ingången som spelat mig ett spratt. Tur att man inte fick en sådan kvinna på och runt halsen, tänkte jag.

  Jag hann inte tänka tanken färdig förrän en nypåstigen inte alltför superläcker kvinna helt plötsligt hade stannat vid mitt röda raggningssäte.

  – Du sitter på rätt plats för dig och mig, eller ska man säga rött! plats för dig och mig, sa hon förföriskt, och dråsade ner med sin något tilltagna kropp bredvid mig och tryckte in mig mot fönstret.

– Vilken genial idé från bussbolaget, ett rött säte för att underlätta kommunikationen mellan passagerarna, och dessutom gör man det miljövänligt, fortsatte hon samtidigt som hon lade en hand på mitt lår.

  – Det är du och jag, va?

  – Vad då? Är inte alla säten röda? Jag ska snart kliva av, sa jag och låtsades fatta noll

  – Försök inte, den gubben går inte, jag vet nog varför du valde just det här sätet. Du väntade på att jag skulle dyka upp, va? sa hon, medan hennes blick förgäves sökte efter min.

  – Vi är överens, va? Ska vi hem till dig eller mig?

  – Hur ska jag kunna veta det? Själv bor jag i ett läckande enmanstält ute på en blötmyr så där kan det bli både fuktigt och trångt. Men det är klart, gillar man sånt och är beredd att klafsa och gå en halvmil över en surmyr, visst är det helt okej för mig.

  Men jag vill redan från början vara helt ärlig mot dig och inte invagga dig i några falska förhoppningar. Det kan bli tungt. Och det kan ta tid.

  Sedan är det en sak till, det kanske är lite skämmigt att erkänna, men de misstänkte på hälsocentralen, som jag just kommer ifrån, att jag dragit på mig lepra förra veckan när jag besökte Kongo. Bara så att du vet vad du ger dig in i.

  Men de var inte säkra, det kunde lika gärna vara denguefeber, sa de.

Men det passar ju bra om man är SM, och gillar lite däng, fortsatte jag och knuffade henne lite kärvänligt med armbågen i sidan. Gillar du också sånt? Är du lagd åt det hållet?

  Annars skulle vi ju kunna spetälska? Speta på, som man sa nere i mörkaste Kongo. Har du prövat det någon gång? Det är rätt mysigt. Det var deras favoritsätt där nere i Af …

  Längre hann jag inte, för en sekund senare trängde sig den inte alltför intressanta kvinnan med ett skri ut genom bakdörrarna vid den hållplats som bussen just då stannat vid.

  Efter den upplevelsen blev det inget fler dejtingförsök på det röda sätet, och numera undviker jag allt vad rött heter både när det gäller tåg- och bussäten. Särskilt om jag landvägen ska förflytta mig till Kongo.

  Mæ råkes

En kvinna hoppade på bussen som avgick från busshållplats: Härifrån, med avgångstiden: Nu

Män, män, män.

  Vilka möjligheter finns det inte för kvinnor att träffa dem i dag.

  På en buss på väg till Gäddede, på krogen Glade Tuppen, på jobbet i fikarummet vid kaffeautomaten, vid kassan på HM när hon betalar två för tre, på ett plan på väg till Malaga, på en passagerarfärja mellan Stockholm och Tallin, eller genom att lägga ut sig på en dejtingsajt för singlar, nyss skilda, separerade, förtvivlade, glada, femtioplussare, späda thaikvinnor, utsökta ukrainska kvinnor, raffiga ryska kvinnor, exotiska kvinnor från Burkina Faso, tangointresserade kvinnor från Argentina eller vilken sajt som nu passar den träffsugna kvinnan. Överallt finns möjligheter till en dejt.

  Men förr.

  Hon hade en trög och tystlåten bonde ute på åkern, vars liv bestod i att på olika sätt plöja, harva och ta hand om höet. Han hässjade hö, körde hö, lastade in hö i ladorna, körde hem hö från ladorna, såg höet växa och bli redo för skörd. Hö, hö, hö …

  När kvällen kom, förväntade han sig att otvättad, med flera lager av hödamm i nacken under kragen och med ett hår som var en blandning av klöver, timotej och hårtestar, bara kunna sätta sig vid ett nydukat bord och bli serverad kornmjölsgröt av en tålmodigt idogt fejande och väntande hustru. 

  Och på det, en svängom i sänghalmen.

  Nä, någon måtta fick det väl vara.

  Skulle det bli något, fick han lov att han prestera minst trettio välfyllda hässjor per dag. Där gick gröt- och svängomgränsen.

  Men inte lyckades han med det, för han hade så mycket annat hyss för sig.

  Hon kunde vid vissa tillfällen se honom förundrad stå och spana upp mot skyn, som om han trodde att Jesus eller någon märklig flygfarkost helt plötsligt skulle uppenbara sig.

  Ibland bara avbröt han höbärgningen, begav sig till vedboden, arbetade tålmodigt med yxa och såg på en björkstock under det han mumlade om ettor, nollor, Word, Microsoft och Apple. På detta kunde han undrande komma in till henne i köket och fråga om brevbäraren inte hade levererat ett Officepaket till honom.

  Det märkligaste var dock busshållplatsskylten han satte upp vid hässjan längst uppe vid skogen. En busshållplatsskylt som angav en enda destination och en enda avgång, nämligen: Gäddede. 15.27.

  Gäddede, fanns det en plats som hette det? undrade hon. Hon hade då aldrig hört talas om den, men när hon frågade om den, tittade han bara bort och svarade något kryptiskt som:

  – Man vet aldrig, man kan ju aldrig veta. Men det sägs.

  Det var när hon någon dag funderat på det svaret, hon förstod vad det var som fyllde hans hjärna och hjärta: längtan efter en annan kvinna!

  I raseri kastade hon diskborsten i golvet, hällde ut det veckogamla och veckosmutsiga diskvattnet över hans enkla säng och sängkläder, rusade ut till vedboden och gick med yxan lös på hans sista datorskapelse tills det bara återstod späntved av den, fortsatte, sedan, med yxan i hösta hugg, upp till översta hässjan vid skogen, slet ner busshållplatsskylten, krossade, för att inte säga mosade den, med baksidan av yxan.

  Slutligen sprang hon ner till honom på åkern, där han än en gång stod och spanade upp mot himlen, och som hon nu äntligen förstått, i hopp om att en oerhört vacker kvinna skulle komma nedfallande ifrån.

  Nu höjde hon yxan mot honom i det hon vrålade:  

  – Säger, nämner eller ens mumlar du om en plats som börjar på Gädd och slutar på ede

en gång till, kommer jag, med hjälp av denna yxa, att se till att du får tillbringa resten av ditt liv i två separata delar, en högerdel och en vänsterdel. Vilken del du vill ha snoppen på, får du bestämma själv.

  Men hur det gick för honom med omnämnandet eller mumlandet av Gäddede, fick hon aldrig veta.

  För redan samma kväll hoppade hon på bussen som stannat vid, den av henne, nytillverkade, busshållplatsskylten vid hässjan längst uppe vid skogen. 

  En skylt på vilken man kunde läsa om en enda destination och en enda avgångstid, nämligen: Härifrån. Nu.

  Mæ råkes

Och hon förundrades och blev genast förälskad i honom

Kvinnor, kvinnor, kvinnor.

  Vilka möjligheter finns det inte idag att träffa dem.

  På sajter, på jobbet, på krogen, på stan, på bussen, på båten, på flyget … på, på, på … you name it.

  Tänk förr.

  Bonden gick där på sin åker med sin häst. Plöjde fåror i den svarta mullen, samlade ihop nyslaget hö med sin vändräfsa, körde hem vintertorrt hö från ladorna i en skraltig skrinda… och så vidare.

  Inte fanns det så många möjligheter att träffa kvinnor då.

  Inte kom de av en händelse förbi och lite vilsna frågade om vilken gate som planet till Malaga skulle avgå ifrån, eller bekymrade undrade över varför skrivprogrammet fungerade dåligt och därför ville veta var någon funktion i Word fanns, eller bara för att, frågade om när nästa buss till Gäddede gick.

  Nä, något sådant hände aldrig.

  För SAS hade inga avgångar till Malaga, Microsoft hade varken börjat tillverka datorer eller Officepaket och Länstrafiken hade inte ens kommit på tanken att upprätta en bussförbindelse till Gäddede.

  Och vad kunde bonden göra åt det?

  Inte kunde han, den arme stackaren, boka ett passagerarplan som tog de resande till Malaga från gate 37, bara för att någon chick brunett skulle fråga efter just den gaten.

  Inte kunde han, den eländiga stackaren, gå till vedboden och där med hjälp av yxa, såg, huggkubbe och tankemöda försöka uppfinna och tillverka en dator som fungerade efter digitala principer, bara för att någon kalaspudding skulle fråga honom om hur en funktion i Word, som han yxat till samma förmiddag, fungerade.

  Och inte kunde han, den plågade och förtvivlade stackaren, skriva en insändare som förordade eller direkt krävde, för att inte säga propsade på, att Länstrafiken skulle upprätta en bussförbindelse till just Gäddede, bara för att han skulle kunna upplysa, en nyfiken sexbomb, om att bussen dit skulle avgå 15.27.

  Nä, han fick lov att streta och sträva och bara drömma om dessa händelser.

  Svettas, titta upp mot himlen och fantisera om de framtida flygförbindelserna, längta och lyssna efter startljudet från en Macbook Pro eller andra konkurrerande datortillverkares kraftfulla datorpaket, spana efter och hoppas på att en buss till Gäddede trots allt en dag skulle stanna vid hässjan längst uppe vid skogen och därifrån avgå just 15.27.

  I övrigt var det bara att slåss med broms, flugor och mygg och känna hödammet lägga sig i lager på lager i nacken under skjortkragen, eller känna hur hans sedan veckor otvättade hår förvandlades till en buske av klöver, timotej och hårtestar.

  Det enda fruntimmer som han kunde hoppas på skulle säga något till honom över huvud taget, var hans illvilliga hustru, som på sin höjd skulle hota med, att om han inte ökade tempot, så skulle det inte bli någon kvällsgröt, och att han bara kunde glömma det där med en svängom i sänghalmen, så länge som han bara orkade fylla tjugosju hässjor per dag.

  Men tiden gick. Staten köpte ut honom. Han fick några tusen för att lägga ner sitt jordbruk och nu sitter han där, varje dag på O’hare-flygplatsen i Chicago, och väntar på att det magiska ska ske:

  Att ett grant och rekorderligt fruntimmer kommer fram till honom och frågar om vilken gate planet till Malaga avgår ifrån, och eftersom han kollat det sjutton gånger, kan han tvärsäkert titta henne djupt i ögonen och upplysa om att det avgår från gate 37 och beräknas vara framme 19.35. Och han upplyser inte bara om det, utan han erbjuder henne att följa med och bli hennes ciceron i Malaga. Han har nämligen köpt en biljett och bokat platsen bredvid henne,

  När de sedan sitter där på planet tätt intill varandra avslöjar han att det aldrig avgick någon buss till Gäddede 15.27 från hässjan längst uppe vid skogen.

  Och hon förundras och blir genast förälskad i honom.

  Mæ råkes

Fortsätt att vara min vän – räds varken Barack eller Michelle

Övervakning. Bevakning. Kontroll.

  Ruggigt. Speciellt om det är någon relativt obekant som övervakar en. Som Barack Obama.

  Han sitter där framför min Facebooksida och gottar sig åt mina utlagda kort på middagsmat, fulla bärhinkar och fulla människor från surströmmingsfesten i lördags. Tänk om han har mage att göra så.

Kanske dessutom ropa till sin fru Michelle något i stil med:

  – Michelle, come and look. Lars from Sweden has picked ten! kilograms of blueberrys in the swedish forests and dessutom has he been drunk at that fermented baltic herring

party we talked about that he should visit last Saturday. He drank a lot of snapses, that Lars. Should I call the CIA to check him up?

  Och Michelle, som jag hört är mer än lovligt misstänksam, som då skulle svara honom:

  – Yes, do that, I’v heard that Osama also drank a lot of snapses in smyg. Maybe Lars is a coming Al Qaida member.

  Och så skulle det gå på. Ständigt denne Barack och denna Michelle.

  Vilken skymf. Vilken kränkning. Vilken förnedring.

  Och sedan om Barack eller Michelle skulle få idén att trycka på gillaknappen.

  Hur skulle man tolka det? Är han eller hon ironisk? Eller ”gillar” de bara för att markera att de håller koll på en? Frågor, frågor, frågor.

  Dessutom en främling som ringer, men lägger på innan du hinner lyfta luren, en man i rutig rock och brun hatt tillsammans med sin varglika hund, som i skenet av gatlyktan utanför din bostad, står och läser en tre veckor gammal Stridsropet, en parant klädd solglasögonprydd främmande kvinna som går runt i kvartersbutiken med en tom varukorg innan hon utan förvarning hastigt lämnar butiken, stiger in och försvinner i en falskskyltad svarttaxi, mystiska felparkerade bilar på varje parkering du använder och dessutom vänner som av rädsla slutar ”gilla” dina välfyllda blåbärshinkar, dina festbilder eller vad det nu är som du lägger ut på din Facebooksida.

  NSA, jag säger bara det, det kan vara så det fungerar.

  Men vad är det för knep man då ska använda mot dem?

  Det finns deviser som säger ”svara med samma mynt”; ”möt motståndaren med hans eller hennes egna vapen”.

  Alltså. Man gör som spionorganisationer gör, när de befinner sig under attack. Skaffar nya obskyra förklädnader, nya hemliga koder, nya kurirer, och så vidare.

  Till exempel skaffar man ännu en Facebooksida under namnet ”The ultimate and genuine – (och namnet)”, där man ger sken av att de bilder man lägger ut där är, som namnet antyder, slutgiltiga och äkta.

  Där man lägger ut bilder på middagstallrikar som andra ätit och som man i smyg fotograferat på olika restauranger vid olika tillfällen.

  Man besöker bäruppköpare för att där, mot betalning förstås, fylla ett antal hinkar med olika bärsorter för fotografering. Vid angivandet av mängden använder man gram istället för kilo.

Och fermentedbalticherringhippabilderna arrangerar man med hjälp av surströmmingsburkar fyllda med grå lervälling hämtad från det obligatoriska diket i närheten.

  För att understryka att det verkligen är surströmming i burkarna låter man de människor som figurerar på bilderna ha klädnypor satta över sina näsor.

  Den fejkade berusningen fixar men med hjälp av solution från gamla sparade cykelreparationssatser.

Risken att Barack eller Michelle skulle kunna se att vodkaflaskorna innehåller vatten istället för Koskenkorva är en på miljonen.

  Och så går man på. Allt för att förvilla.

  Sedan förföljarna:

  Problemet med honom, eller henne, som lägger på innan man hinner svara, löser man med att skaffa tretton olika abonnemang från tretton olika operatörer.

  Han som är klädd i överrock och hatt som läser Stridsropet i sällskap av en vargliknande hund, fixar man genom att skaffa en frälsningsarméuniform, ta den på sig och fräckt gå fram till honom och be om eld till cigarrett som redan brinner. Att han i framtiden efter det, skulle häcka under lyktstolpen är knappast tänkbart.

  Hon i affären blir en enkel match. Man stoppar helt enkelt i smyg på henne lite smågodis och låter vakbolaget som sköter bevakningen av affären ta hand om fallet.

  De mystiska felparkerade bilarna repar man med hjälp av sin lägenhetsnyckel upp lacken på, innan man under deras vindrutetorkare sätter fast en broschyr som upplyser om var ägarna kan få hjälp med lackskador.

  Det svåraste bli nog vännerna som av rädsla slutat ”gilla”.

  Men handen på hjärtat, är sådana vänner egentligen något att ha? Som räds typer som Barack Obama och han fru?  Mitt svar är: Nej!

  Och hur många nya vänner kan man inte skaffa på Facebook per vecka om man verkligen vill?

  Varning! Varning! Varning!

Den som läst denna kontraspionageinstruktion ombeds att så snabbt som möjligt printa(skriva) ut den, stoppa den i sin mun, tugga sönder den, svälja den och i tre dagar framåt vid alla sina toalettbesök använda vitt skilda och hemligt belägna toaletter.

SNH. (Kontraspionaget: Shit never happends)

  Mæ råkes

För mycke’ för pengarna, de’ va’ Rusta de’

Jag köpte ett svart duschdraperi:

Svart. Jag ville visa att jag var med, i hetluften, inne. Nu skulle det bli min tur. Back in black, som man säger

  Jag hittade det på Rusta. Ni vet: ”Mycke’ för pengarna, de’ e’ Rusta de’!”

  Men hur fel kan det bli?! I det här fallet blev det: ”För mycke’ för pengarna …”, för mycket svart ”… de’ va’ Rusta de!”

  Tänk er själva. Jag går in i duschen, ställer schampo- och tvålflaskan i den lilla metallkorgen, drar för draperiet och:

  Svart!

  En lätt klaustrofobisk känsla infinner sig. Det här ska nog gå bra ändå, tänker jag, det är ju inte mycket jag behöver hålla reda på och allt är inom räckhåll.

 Men så började jag tvivla: Är det verkligen jag som står här? Kan det vara någon annan? Och att jag befinner mig någon annanstans?

  Avlägset hör jag Arja Sajonma nynna: ”Vem är du, vem är jag, levande charader …”

  Men i så fall, vem är det som står här i mörkret … jag har ju för några ögonblick

sedan … ?

  Jag gläntar försiktigt på draperiet och får syn på mig själv i badrumskåpets spegel.

  Alltså: Det är jag som befinner mig i min egen duschhörna bakom ett svart duschdraperi.

Jag drar för draperiet:

  Svart!

  Då känner jag plötsligt någon som trevar utefter min vänstra axel och jag inser förskräckt att jag inte är ensam under draperiet.

  Någon har alltså varit så fräck att han eller hon obemärkt smugit sig in i badrummet och lika obemärkt slunkit in bakom duschdraperiet för att nu tjuvduscha tillsammans med mig.

  Blixtsnabbt drar jag undan draperiet. Nu får det verkligen vara nog! Men bara för att finna mig själv ensam i mitten av duschutrymmet.

  Vem var det? Jag kände ju att det vara någon här, tätt intill mig.

Ju tittar mig noga omkring, kramar ihop draperiet till en smal rulle. I det ska ingen kunna gömma sig. Jag ser att låset i dörren lyser rött.

  Jag drar för draperiet.

  Svart!

  Jag börjar treva efter schampoflaskan, hittar den och klämmer ut en lagom mängd schampo i min högra hand. Jag försöker ställa tillbaka flaskan i korgen men missar och hör en duns från flaskan och ett krasljud från korken när flaskan går i golvet.

  Nåja, jag kan ta upp den sedan, när draperimörkret flytt och lampdagen grytt.

  I med schampot i håret. Det luktar inte som det brukar göra. Schampot luktar tvål och jag inser att jag tagit fel flaska. Men flexibel som jag är, kramar jag ur tvålen ur håret och börjar tvåla in min kropp.

Flexibel, tänker jag. Gilla läget!

  Då upptäcker jag än en gång att jag inte är ensam. Den här gången verkar det definitivt vara en av det motsatta könet som gjort mig sällskap.

  Med intvålade varsamma händer smeker hon min kropp och strax under naveln infinner sig ett välbekant och behagligt tillstånd som har att göra med att en kär kroppsdel börjar expandera.

  Fortsätt, tänker jag. Det jag ibland i min ungdom drömde om, och som jag på vippen upplevt på bioduken, är på väg att hända.

  En japansk geisha – och jag!

  Fortsätt, fortsätt, fortsätt …!

  Men så blir jag lite konfunderad, jag stelnar till och står där helt orörlig. Vem är hon?

  Den sköna geishan har för ett ögonblick också slutat med sin av mig uppskattade aktivitet. Det är helt tyst i duschhörnan bortsett från strilbruset från duschen.

  Jag funderar på om jag kanske skulle säga något, men japanska är inte min starkaste gren. Men så kommer jag ihåg en gammal Harpo-sentens från en av hans 70- eller 80-talslåtar: Woman from Tokyo eller något sådant, och drar försiktigt till med:

  – Sayonara.

  I spänd förväntan lyssnar jag efter ett svar.

  Men det hörs ingenting.

  Men vänta nu, hon kanske inte heter Sayonara? Den som befinner sig tillsammans med mig i det mörklagda duschutrymmet kanske heter något helt annat.

  Jag försöker febrilt komma på något annat japanskt kvinnonamn och till slut drar jag mig till minnes en dänga från 60-talet vars titel var Sukiyaki.

  Men var det namnet på en tjej? Var inte det en risvinssort? Eller ett bilmärke?

  Svetten börjar så smått lacka och en obehagskänsla infinner sig.

  Hennes namn: Nå, hur blir det med det?

  Jag känner en lätt beröring av en hand på ett ställe jag för några ögonblick sedan kände massiva dito.

  – Kawasaki! utbrister jag, men inser inom loppet av en trettitvåondels sekund att jag gjort ett fatalt misstag. Det var ju Sukiyaki jag skulle säga till henne!

  Kawazaki?! Är inte det ett mera maskulint namn? Tänk, tänk, tänk – om det är en honom!

  Desperat sliter jag undan duschdraperiet, halkar ödesdigert på tvålflaskan som ligger under mig, får tag i draperiet och duschstången och två sekunder senare ligger jag på det svarta klinkergolvet invirad i ett svart duschdraperi med en nedsliten duschstång över mig

  Jag tittar mig förvirrad omkring.

  Kawazaki, eller Sukiyaki är borta. Var tog hon – eller hemska tanke – han vägen?

  I sopcontainern för restavfall följande morgon hittar sopkörarna ett stycke avbruten duschstång med medföljande svart duschdraperi.

  Själv sitter jag och söker på Eniro efter ett studieförbund som kan erbjuda en billig kurs i vardagsjapanska.

  Mæ råkes

Varför Nokia Gustavsson för första gången fick idén om att konstruera en mobil telefon

En kvinna. Trettiofem. Tvåbarnsmor. Nyligen skild. Hon också. Helene.

  Just nu springer hon i femkilometerspåret. Underlag: ömsom grus, ömsom bark. Det går lätt för henne idag. Vaknade ganska pigg, barnen hos pappan.

  Hon har, som man säger i dessa dagar: egentid.

  Mobilen ringer.

  Fan att hon tog den med sig, skulle lämnat den hemma. Men så är det ju det där viktiga, för att inte säga livs- eller dödsviktiga samtalet som alla, även hon, väntar på.

  Om det nu skulle komma just när hon är ute och springer, och hon då inte skulle ha mobilen med sig och … ja, ni förstår.

  Det där samtalet som bara kommer en gång i livet och som om man inte svarar på just då aldrig återkommer. Man vet bara att den som ringer absolut inte kommer att ringa en gång till.

  Det kan förstås vara från Triss. De har med hjälp av slumpen bestämt att de ska ringa upp en person i Sverige och ge den tio miljoner riksdaler, som ett led i en reklamkampanj som ska bevisa, att det där med devisen ”plötsligt händer det” faktiskt kan inträffa. Svarar inte den första på listan, tar man nästa, och så vidare.

  Tänk om man skulle missa ett sådant samtal. Snacka om att ramla i grämelsens grop. Om man nu får reda på att de ringde och att man inte då svarade och på grund av detta missade ­– tio mille!

  Kan de vara så sadistiska i Trissledningen så att de skulle göra något sådant. Bara för att jävlas, och få en att må dåligt i … ja, hur länge skulle man må dåligt om man fick reda på att man missat tio miljoner bara för att man inte svarat på ett speciellt mobilsamtal?

  Men nu missar inte Helene samtalet, för hon har ju mobilen med. Men det är inte från Triss, det är från tioåriga Anna, hennes dotter. Hon vet inte var fotbollskläderna är.

  – Ja, men jag packade ju ner dem, han, din pappa, får väl leta en gång till i väskan, böja ryggen en gång till, kanske ta ur kläderna som ligger överst. Kanske han kan pröva med det. Om han nu har tid förstås. Eller är han upptagen med att se någon viktig repris på någon premier-league-match, som han måste se just nu, eftersom han var ute och drack öl med grabbarna igår när liveversionen gick?!

  – Ja ha, han hittade dem, så bra. Han kunde böja på ryggen. Be honom leta mer än en tredjedels sekund nästa gång gumman. Vi ses på tisdag, ha det så bra.

  Tänk alla viktiga samtal som folk missade förr, före mobiltelefonernas tid.

  Samtal som de fick när de var ute och sprang, plockade högvis med sten på åkern, låg i någon skyttegrav i väntan på nästa anfall, rodde en omöjlig båt över sjön, för hand grävde ett nytt vattenledningsdike, hängde rosa missfärgad tvätt på tvättställningen eller stinna hade somnat på höskullen efter en alltför kraftig middag.

  Miljoner missade samtal. Förgäves hade någon ringt och medan den besviket lade på luren, muttrade den för sig själv:

  – Nä, hä, det passar alltså inte att sitta beredd framför telefonen när just jag ringer. Ja men, då får det vara. Jag tänker inte ringa en gång till. Istället ändrar jag mitt testamente och ger pengarna till moster Beda. Så det så.

  Sedan när testamentet lästes upp. Beda, du, din bror Arne och er syster Lisa och några mera avlägsna släktingar förväntansfulla runt bordet. Advokaten som tar fram det otummade kuvertet med testamentet, öppnar det med sin skrapa och onödigt dyra brevkniv, tar försiktigt fram det med vattensigill stämplade arket, harklar sig, vecklar ut det och läser högtidligt:

  ”Jag Åsa Ellen Gustavsson meddelar idag att min kvarlåtenskap går till den eller de som brytt sig om mig på så vis att den eller de suttit klistrade vid telefonen i väntan på att jag skulle ringa. Den enda som konsekvent levt upp till denna min önskan är min kära moster Beda Bondesson, som aldrig under hela min levnad missat ett enda(!) samtal som jag ringt henne. Så agerar en trogen vän. Hela min kvarlåtenskap: de tjugotusen hektaren skog, de tretton hotellen, skofabriken i Hamburg, de välfyllda bankontona med de nittiosex miljonerna euro och min fjortonåriga hund Motorola, låter jag därför Ebba Bondesson ärva, på det att ni andra ’alltför upptagna’ arvingar ska lära er en läxa som ni säkert sent ska glömma.”

  Man kan förstå att det var i sådana stunder som lottlösa arvingar började fundera på hur en mobil telefon skulle kunna konstrueras, så att inte fatala misstag skulle upprepas.

  Och en av de avlägsna släktingarna i berättelsen var faktiskt stöveltillverkerskan Nokia Gustavsson.

  Mæ råkes

Balladen om den oborstade herr Höst och den ängsligt vissnande fröken Sommar

Det börjar se lite kyligt ut i sommarbusskuren.

  Den skymningslängtande herr Höst sitter där med sin gitarr och sjunger vulgära frost- och köldsånger, skrålar mörkerberusad och kaxigt om kommande lövröjarfester, medan fröken Sommar, klädd i flagnad blus och vissnande kjol, försynt förflyttat sig längst ut på den nedkylda bänken, för att hoppa på första bästa vårbuss söderut, om Höst blir alltför närgången.

  Men bussens tidtabell är oviss.

  Ena dagen glesa mildavgångar som signalerar att hon kan sitta kvar, kanske slå sig ner i en backe en stund och njuta av markens kvarglömda värme.

  Andra dagen, ordinarie buss förstärkt med ytterligare en för att få plats med allt som vill fly den bistert blåsande nordanvindsorkestern, som är i antågande, ledd av den stolta tamburmajor Köldknäpp,

  Hur länge ska fröken Sommar tordas låta vårbussarna passera utan att ge ett tecken som får någon av dem att stanna och ta henne med?

  Kanske ännu några dagar, kanske någon vecka?

  Herr Höst blir alltmer högljudd, viner sommarslutssånger i busskuren, sliter ner löv och kvistar, kastar dem runt omkring sig. Mörkerberusningen tilltar, han sluddrar om fjolårets lövpraktsparty med de dansande förföriska dimslöjorna nere vid sjön.

  Blir alltmer närgången mot fröken Sommar, som nervöst står och läser den glesnande avgångstabellen.   

  Det blir nog till att ta nästa buss söderut, om hon ska ha någon chans att kunna ta sig oantastad därifrån.

  Herr Höst står och sneglar på henne med sina frosttunga ögon i andra änden av busskuren.  En sådan där grönlövspudding skulle man få på kroken, tänker han.

  Inte för att de skulle passa ihop, men ändå. Har ju prövat några gånger, men så fort han närmat sig henne, har hon avvisat honom med en senkommen brittsommarvärme eller något annat biligt trick.

  Fröken Sommar blir ännu nervösare.

  Måtte han inte komma hit och börja prata om mysiga mörka oktoberkvällar, fräckt frostbelupna landskap eller kristalltunn nattgammal is. Lägga sin kalla novemberarm om hennes juniaxlar … nej, hon måste ta sig härifrån.

  Hon kan inte vänta till sista bussen, för den går inte förrän 12:e september i år.

  Höst svajar vinddrivet fram och tillbaka, sneglar, harklar sig och tar åter fram sin gitarr:

  – En sång till dig, min gröna sköna! utbrister han teatraliskt och stämmer upp i den klassiska: 

”Hösten blåser in i våra kvällar, löv i drivor lägger sig att dö… ”

  Fröken Sommars nervositet tilltar ytterligare, när hon får höra herr Höst öka sin vindstyrka. Hon bara måste ta sig därifrån. Och söderut.

  Snabbt plockar hon fram sin Greenphone och ringer augustitaxi som inom fem minuter lovar att vara där.

  Höst märker inget av detta, han är helt inne i framförandet av sin favoritvisa, och när han så kommer fram till slutraden: ” … och i lunden tystna fåglarne.” upptäcker han till sin besvikelse att fröken   Sommar skyndsamt hoppar in i en taxi för att tidigast om nio månader återvända.

  – Äh, hon var nog inget för mig, mumlar Höst för sig själv. För svår och för vår.

Nä, tacka vet jag svala Oktobra, som jag hade ihop det med några veckor i fjol.  Visst kan sommarbrudarna vara bra, men inte slår de Oktobra, Novembra och de andra frostchicksen.  Kanske träffar jag på Oktobra i år också … avslutar han sin monolog, innan han ostadigt tar sin köldstämda gitarr och överger den för honom alltför lägivande sommarbusskuren.

  Mæ råkes