Kompostera eller bli skatsmart

Skatorna är kloka. Klokare än människorna. De övergav sitt bo i rönnen utanför min balkong redan för två år sedan.

  Jag förstod ingenting. Jag undrade varför. Vad hade gått snett? Hade de omkommit, eller bara ledsnat?

  Nä.

  De visste redan då att rönnen var på väg att dö. Att dess lövverk inte skulle kunna erbjuda dem det skydd de ville ha och behövde. Att det skulle bli för glest.

  Den risken ville de inte ta.

  Den fruktade vråken eller falken skulle få syn på dem och deras ungar och då skulle det kanske inte bli någon fortsättning. Inga nya skator som kunde ta över deras värld och deras välbyggda bo.

  Nu har deras gamla bo snart blåst bort, det återstår bara några enstaka begynnelsegrenar som de en gång började bygga sitt bo med.

  De har byggt ett nytt stort skyddat bo i en frisk rönn. De är fortfarande kloka.

  Människorna överger också sina bostäder, blir flyttfåglar, hastar mellan tillfälliga nästen.

Kanske också de förstår, fast de inte riktigt förstår, att deras ”rönnar” börjat dö, att det inte finns några stabila rönnar att bygga bo i längre.

  Är det så illa?

  Eller överdriver jag? Är det bara en känsla som jag får, när jag druckit några öl en fredag kväll.

  ”Känslan är ett trubbigt instrument”, som Totta Näslund, sjunger i en Dan Hylander-sång.

  Ett väldigt trubbigt instrument.

  Det förstår man när man blir förälskad och upptäcker att den man var förälskad i är någon annan än den man var förälskad i. Någon som inte fanns, utan någon man ville skulle finnas. Någon man behövde.

  På sopbilarna står det: ”Sortera – det känns rätt”.

  Men är det känslan som ska bestämma? Finns det inget annat som kan guida oss?

  Kanske borde man lyssna till vetenskapen i stället. Undersöka vad som är rätt – det vill säga bäst för miljön.

  Att åka med komposten i flera mil, omvandla den till gas som driver våra bilar, är det egentligen förnuftigt? Hur mycket energi, mänsklig och annan, åtgår det för att med hjälp av kompostering åstadkomma den gas som betraktas som så värdefull? Hamnar man på plus? Eller kanske på minus?     

  Ingen vågar undersöka det. För det ”känns rätt”.

  Så har vi det där trubbiga instrumentet igen.

  Det kanske kändes rätt för skatorna att bo kvar i rönnen, men de flyttade ändå.

  För de visste, av sina tusenåriga erfarenheter, att risken med att bo kvar var för stor för artens överlevnad. Om alla skator av lättja eller på grund av någon annan känsla skulle bo kvar i oskyddade nästen, då …

  Få eller inga individer inom den skatart som överlevt fram till idag har varit så korkade.

  Alla individer inom arten måste dra sitt strå till artstacken.

  Men kanske inte hela tiden.

  Nu är vi tillbaka till det där trubbiga instrumentet.

  Mæ råkes

Attacktext chockkränker kungahuset

Ett videoklipp i sju sekunder, ta emot ett sms, ta en bild på frukosten, skicka mms, kolla en busstidtabell, spela en omgång i Quizkampen, titta på ett teveinslag, gilla något på Facebook …

  Hur ska det här gå?

  Jag har skrivit ett trehundra ord långt inlägg om tidens flyktighet och nu ska jag försöka få folk att läsa det.

  Skulle jag ha tagit en bild istället? Men en bild för att gestalta en text? Då hoppar jag ju över själva problemet, då är det ju inte en text längre.

  Nä, jag ska ta me’ fan få dem att läsa min intressanta text!

  Rubriken brukar vara avgörande för om folk börjar läsa. Alltså, en klatschig rubrik. En riktig Aftonbladsrubrik. Någonting med chock eller attack. Kanske något med hån, eller kränkning.

  ”Attacktext chockkränker läsarna”

  Kan någon låta bli att läsa en text med den rubriken? Knappast. Men sedan fortsättningen? Hur håller man kvar dem i texten? Något om kungahuset:

  ”Prins Daniel vill inte läsa mera av de skymfande orden, Viktoria i tårar framför Estelles vagn:
– Hur ska jag kunna skydda henne”

  Visst skulle det kunna reta till fortsatt läsning.

  Och sedan:

  ”Jag har aldrig känt mig så förödmjukad. Kund Karl Gustav talar ut om chockkränkningen.”

  Va’ då kund?

  Nu blir alla nyfikna på i vilket sammanhang han var – inte kung – utan kund.  Tankarna leder rätt in mellan, ja ni vet vad, vems och i vilken situation.

  Nu är det bara att dra på:

  ”Hovet rasar över de kränkande påståendena: Kungen har alltid anlitat kungliga hovleverantörer när det gäller lammkött och fransyskor. Allt annat är förtal.”

  Vi befinner oss nu i den pornografiska gråzonen, där varje ytterligare uttalande eller rubrik bara leder fel för de inblandade:

  ”Madelene vägrar komma hem till pappas orgier:

– Han är inte längre min pappa.

Prinsessan talar ut om de svåra åren då hon vetat men inte vågat erkänna.”

  Nu är det bara att engagera mamma Sommerlat så har man lotsat läsarna ända fram till artikelns sista del som låter:

  ”Silvia sörjer:

– Affärerna har varit många och smutsiga. Tyvärr har min man haft svårt att motstå frestelserna i den flyktiga tid vi lever i. Även han har blivit ett offer för den moderna tidens dekadens.”

  Nå?

  Slår inte detta artikelupplägg en tafflig bild på en grötfrukost på Facebook. Får den inte det att rinna till från sensationslökarna? Kommer inte den mest dyslektiska och ordblinda att läsa det ovan skisserade?

  Mæ råkes

Valet står mellan ett gäng piskrapp och en efterlängtad present

Visdom. Vad är det? Det låter så tungt. Så sant.

  Sanning, okej, men visdom!  Går den att överträffa?

  Tänk bara när man hör om människor som träffat visa män i någon primitiv boning i någon avlägsen glänta längst inne i djungeln. Bara man får veta att det hänt blir man som förstummad.

  Varför är det alltid en han, förresten? Kan inte kvinnor vara visa? Fast de kanske inte har tid. De ska sköta disk, tvätt och barn och då blir man inte vis på det där rätta sättet, som gör att det blir märkvärdigt.     

  Okej, men vi går vidare.

  Ja, men kläm fram den då, tänker man. Visdomen, han gav dig. Och berätta om hur det gick till.

  Läste han i någon nött bok, eller pratade han fritt ur sitt visa hjärta? Spanade han efter tecken i molnen, i trädens bark, i fåglarnas flykt? Försatte han sig i trance? Fanns det en speciell metod för att nå bortom?   

  Använde han uråldriga nästan bortglömda droger?

  Jag kan inte vänta för att få höra om alla svårbeskrivbara omständigheter som rådde när han visade dig visdomen. Och sedan, själva visdomen!

  Men börja med den vise mannen. Om ständigheterna. Hur han såg ut: hans beslöjade outgrundliga blick, som om han träffat en gud eller två, hans mumlande, hans transcendentala tillstånd, ovårdad, det långa håret åt alla håll.

  Vilka mystiska ljud hördes i samband med upplevelsen? Vilka märkliga dofter smög sig på? En doft av kanel? Hamnade du i ett helt nya och obeskrivbara dimensioner, då du upplevde ett dygn som ett enda långt ögonblick. Eller vad var det som hände?

  Det går inte att beskriva? Jag förstår. Det går utanpå allt som du tidigare upplevt. Man måste uppleva det själv, på plats. Jaha, så måste det vara. Okej

  Men visdomen då?

  Jaså, den är också svår att beskriva. Jaha, den var enkel, men ändå svår. Men ge ett exempel.

  Den är inte banal, fast den låter så. Men hur då?

  Sa han att alla är dömda att leva så fort vi fötts. Vi kan inte komma undan det. Jag förstår, tror jag?

  Dömda, som ett straff, men även som en gåva. Jag bestämmer vad livet är. Om det är oändligt många smärtsamma piskrapp över min rygg eller en efterlängtad present från min käraste. Eller någon variant däremellan. Jag väljer. Det är min upplevelse. Sedan finns verkligheten. Om piskrappen eller presenten är reella, då blir det på ett annat vis.

  Och hur det slutar?

  Det är som en film som ingen bestämmer slutet på. Och bestämmer jag att den ska spelas upp igen, då händer det inte. Allt händer bara en gång.

  Jaha, men mer då? Tycker du att det räcker?

  Aha.

  Mæ råkes

Ayurvedakunskap gör mig nervös

Vi ska leva hälsosamt, så att det råder balans mellan våra energier. När balansen rubbas uppstår sjukdom. Gammal ayurvedakunskap. (ayur= kunskap, veda = liv)

  Kunskap om livskunskap. Lite tårta på tårta där kanske, men okej.

  Väldigt gammal kunskap. Helst ska kunskapen vara urgammal. Ju äldre desto bättre – desto sannare.

Speciellt om kunskapen kommer från Asien. Där är den alltid urgammal och kan nästan alltid betraktas som visdom. Och det är det bästa. Vad de måste ha tänkt till där borta en gång för länge sedan. Man imponeras och bugar.

  Så enkelt. 

  Varför tänkte ingen till på närmare håll? Fanns det inga visa i Sverige eller i vart fall någonstans i Europa? 

  Idag, 3000 år senare, har emellertid ayurvedakunskaperna, eller ska man dra till med ayurvedavisdomen, nått även oss.

  Men vad är det för energier det pratas om? Eller doschor som de kallar dem?

  Jo, vata = vind, rymd, luft, pitta = galla, eld, vatten och kapha = slem, jord och vatten

Det ska råda balans mellan dessa tre och det åstadkoms när man lever hälsosamt, med anpassad kost, motion, massage, yoga och meditation. 

  Man ska leva hälsosamt! Jag står stum av insikt.

  Men vind, galla och slem? Har dessa med energier att göra?

  Konstigt. Vindenergi har man ju hört talas om, men gallaenergi och slemenergi? Nu blir jag förbryllad.

  Man kanske måste gå till en ayurvedadoktor, en vaidya som han eller hon kallas, och fråga om hur det ligger till med det där. Man skulle kunna boka in en konsultation hos en sådan.

  Men är de att lita på? Jag hittar det här på Internet:

  ”2010 dömdes en ayurvedaläkare i Borås, mot sitt nekande, till 2,5 års fängelse för
grovt bedrägeri och försök till grovt bedrägeri. Ayurvedaläkaren lyckades med sina kvacksalverier lura svårt sjuka personer att de, med diverse dyra behandlingar, kunde bli botade.

Kvacksalvaren ordinerade ayurvediska behandlingar till parkinson-drabbade personer, cancerpatienter och personer med hjärtfel. Förutom fängelse dömdes mannen att betala nästan en miljon kronor i skadestånd till lurade patienterna.”

  Oj, då. Törs man chansa på en sådan?

  Men i en länk från denna upplysning hittar jag också en instruktion om hur man rensar näsborrarna från hinder:

  ”Öppna fönstret, andas fritt. Håll för den ena näsborren, andas in genom den andra, håll för den och andas in genom den näsborre som du höll för först. Upprepa ett antal gånger. Denna metod kommer vanligtvis att rensa näsborrarna från hinder.”

  Jag prövar.

  Ja, det fungerar! Känns det som. Gammal indisk ayurvedakunskap! Tänk vad de visste förr. I Indien.

 Men vad händer om det inte är vanligtvis? Nu blir jag nervös igen.

  Mæ råkes

.

Låt solen gå i moln – för samhällets olycksbarn

En underbar morgon. Solen på väg upp, fågelkvitter, doft av nyvaken natur.

   Att det kan vara så magiskt. Som om någon regisserat. Just för mig. Och för alla andra som i dag ville ha den här morgonen.

  Är det någon som regisserat? Kan det vara möjligt? Att någon förstår vår längtan och vips bara kan … ni vet vem jag tänker på, va? Han som sägs stå bakom denna underbara morgon och allt annat underbart som finns. Det goda i livet.

  Och nu gör han det bara för mig. Och de andra i min geografiska närhet.

  Alla de andra bryr han sig tydligen inte om.

  Narkomanerna som vaknar hungriga under en kartong på någon bakgård med regnet strilande över sig och bara längtar efter att få en ”sil” för att livet ska kännas någorlunda. Dem verkar han ha glömt den här morgonen.

  Eller mamman till fem svältande barn som måste börja sin femton kilometer långa promenad genom ökenlandskapet för att hämta vatten till de sina så att de kan överleva ännu en dag. Dem har han också glömt idag.

  Slarvigt. Eller hur?

 Och alla prostituerade som befinner sig i sina hallikars klor, och som inte har tid att registrera vare sig väder eller vilka fåglar som sjunger.

  Och alla barnsoldater som ska dö en meningslös död i dag. För att deras maktgalna generaler vill leka Gud.

  Och alla kvinnor som ska våldtas av sina män eller närmaste grannar.

  Och … ja, det finns så många han glömt.

    Varför glömde han så många just idag? Ska de få sin beskärda del av det goda i morgon?

  Men mig kom han ihåg. I dag.

  Jag fick min strålande morgon, fast jag inte ens begärt det? Fast jag inte ens tänkt att jag ville ha just en sådan här morgon. Jag skulle kunnat ha nöjt mig med växlande molnighet och lite kalla vindbyar. Det skulle ha räckt.

  Allt det här överflödet av sol, kvitter och sommardofter. Var det inte att ta i?

  Jag skulle kunnat dela med mig. Till alla dem som jag nämnde: kvinnorna i hallikarnas händer, de svältande barnen, de skälvande narkomanerna, de tvångsrekryterade barnsoldaterna.

 Visst hade jag unnat dem en bättre dag, även om min blivit sämre.

  Jag kunde stått ut med ösregn, sju grader och halv storm, bara de fått lite av min morgon. Vad jag vet har jag inte på något sätt gjort mig förtjänt av denna sagolika morgon mer än de.

  Och om han nu ville ge mig en bra morgon, om han månade så om mig, skulle han väl kunnat ge alla samhällets olycksbarn något av min morgon.

  Om han kunde förstå min önskan om en bra morgon, måste han väl också förstå att jag inte är så snål så att jag inte kan dela med mig lite.

  Varje månad skänker jag tvåhundra kronor, inte mycket, men något, till utstötta kvinnor i Agadir.

  Hur mycket sätter han in på ett postgirokonto per månad för att någon grupp utstötta eller behövande ska få det bättre?

Mæ råkes

F.d. major Jan Björklund i envig med Bin Ladens efterträdare

Oron tätnar. Rom och dess granne, Alba Longa, är inte överens. Ett krig hotar. De förhandlar och för en gång skull segrar förnuftet.

  I stället för ett förödande och blodigt krig mellan tusenhövdade arméer bestämmer de bägge fienderna att ställa upp med varsin brödratrio för att avgöra tvisten. Alltså: Roms Horatier mot Alba Longas Curiater.

  Som minne av händelsen målar Jacques-Louis David 1784 tavlan Horatiernas ed, på vilken man ser de tre Horatiebröderna framför en entusiastisk far högtidligt svära fosterlandet sin trohet inför den kommande striden.

  Hur genialt vore det inte om dagens nationalstater kunde följa detta exempel.

  Se bara på Afghanistan: horder av talibanska krigare mot välutbildade soldater från snart sagt alla västvärldens länder.

  Och resultatet: kistor, liksäckar, förödelse och sörjande anhöriga; sörjande anhöriga, förödelse, liksäckar och kistor. I en aldrig sinande rad.

  Men låt oss då göra som Rom och Alba Longa gjorde för mer än 2600 år sedan.

  Vi utser representanter för varje stridande enhet och låter dem mötas i en man mot man fight på en av världens större arenor.

  Men jag tycker vi kan gå längre än antikens styrande, ta ett steg till.

Varför utse någon brödratrio? Vore det inte bättre om de inblandade ländernas ledare fick ställa upp?

  Tänk er Reinfeldt, eller varför inte den gediget stridsutbildade före detta majoren Björklund, med pansarförstärkta jeans, kevlarskjorta och försedd med en AK 4, i envig med en skäggig turbanprydd koranskolad kalashnikovbeväpnad Bin Laden-efterträdare. Det vore väl en syn för gudar. En skottskadad Björklund som efter striden kommer krypande och rosslar ur sig:

  – Den där skäggmåsen kommer inte att besvära oss mer.

  Eller Tysklands frau Merkel i röd- gul och svartrandig judodräkt, ivrigt påhejad av en Union-Jack-kepsprydd David Cameron, i en brottningsmatch mot en talibankvinna klädd i kolsvart nikab med fållförstärkning.

  Cameron som entusiastiskt hasplar ur sig något i stil med:

  – Vorwärts Angela, du können vinnen, if you want to.

  Och Angela som listigt förblindar talibankvinnan genom att stoppa in ena skärpänden i nikabens ögonöppning, i det att Cameron euforiskt vrålar:

  – Yes, blind her, yes, blind her, yes, blind her …

  Angela som sedan bittert får ångra sitt tilltag då hon inser att den ögonöppning hon stoppade skärpänden i inte var en äkta utan placerad i kvinnans nacke och att den riktiga öppningen var placerad i vad Merkel trodde var kvinnans nacke. Något hon ser och inser när hennes antagonist vänder sig om.

  Bataljerna skulle direktsändas, föregås av vadslagning och visas i alla världens sportkanaler och inför tusentals ansiktsmålade åskådare, klädda i för tillfället lämpliga munderingar.

  På detta ett antal käcka konstnärer som i Davids anda förevigade drabbningarna med ett eller annat romantikinspirerat konstverk, som sedan fick turnera världen över.

  Tänk att komma till nationalmuseum och få se den berömda målningen: Skägget i brevlådan, som skildrade Björklunds seger över Bin Ladens efterträdare.

Eller målningen, Merkel märkte inget, där Angela flyger i marken efter ett perfekt judokast av talibankvinnan, som i efterhand visat sig vara en av mullah Omars änkor.

  Vore inte denna megakulturella folkfest att föredar framför ett blodigt krig?

  Mæ råkes