Pages

söndag 28 april 2013

Magkänsla och fingerspitzengefühl


– Gå på magkänslan, det brukar jag alltid göra.
Orden är en bekants, som intygar att den är det bästa redskap att använda sig av i en valsituation.
  Magkänslan? Ja, kanske det.
  För det får man ju ofta höra från någon som gått på magkänslan och att det är just därför som han eller hon gjort det ultimata valet.
  Det kan gälla vilken häst som ska vinna nästa lopp, hur man ska förhålla sig vid en jobbintervju eller vilken date man väljer. I triumf skriker han eller hon ut:
  – Vad var det jag sa?! Magkänslan! Den har aldrig fel!
  Aldrig har då jag hört någon euforiskt prisa till exempel stjärt- eller ryggkänslan.
Inte ens när någon lyckats köpa en bekväm fåtölj eller säng. Fast de känslorna då borde ligga närmast till hands.
  Och om man köper kläder, då borde väl den kroppsdel som är aktuell för att täckas med det tänkta plagget vara mest logisk; man köper handskar och går på handkänslan, byxor och går på benkänslan, skor och går på fotkänslan.
  På sätt och vis går man väl på sådana känslor också, men så fort man tycker att ett plagg passar smyger sig magkänslan in och tar över:
  behöver jag verkligen den här, har jag inte nog av sådana här redan, är den inte lite dyr, kanske kommer den snart på rea, kommer jag att använda den eller blir den hängande i garderoben, är den inte väl djärv? Och så vidare.
  Ständigt denna magkänsla. Som Ture Sventons Ville Vessla.
  Det är magkänslan som regerar, så den sedan kan gå omkring och spänna sig, bli stinn, och skryta med att:
  – Jag är den bästa känslan, jag, fot- hand- lår- underarms- vad- och bröstkänslan, de är bara blaha, blaha.
  Fast fingertoppskänslan, eller fingerspitzengefühl som tysken säger, den brukar också få vara med ibland, och den kan nästan vara lika bra som magkänslan.
  Men den ger inte, som magkänslan, någon hjälp i en valsituation, utan den är snarare till hjälp när ett val är gjort och man ska, så att säga, skrida till handling.
  När man ska ta ut reserverna i travloppet, när man sitter där vid jobbintervjun och ska lisma så där lagom för att få jobbet eller när man ska välja de magiska orden vid daten så att det blir en fortsättning.
  Först magkänsla, sedan fingertoppskänsla.
  Und das war alles.

  Mæ råkes

onsdag 24 april 2013

Less is öl och öl is less


Stopet. Fullt av öl och skum. Bara humle, malt, jäst och vatten. I en harmonisk blandning. Alltid väl utvalde ingredienser av en speciell kvalitet. Inget fusk. Beskrivningen på flaskan garanterar detta.
  När man läser den känner man sig nästan lite yr över att bryggmästaren än en gång lyckats få tag på de näst intill unika råvarorna.
  Hur är det möjligt att han, för det är väl en han, gång på gång alltid lyckas i sitt uppsåt att brygga ”properbly the best beer in the world”?
  Krävs det mån tro annonser i den interna ölbryggarpressen, där man då får läsa:
”Noga utvalda råvaror till ölproduktion köpes. Svar till ’Endast det bästa är gott nog.’ ”
  Eller måste det till ölingredienspatruller som land och rike kring systematiskt tar prover på alla spannmåls- och humleodlares skörd, på vatten från alla tänkbara källor och på alla jästtillverkares öljästsorter; prover som sedan skickas in för analys i det av vetenskapsakademiens kontrollerade ölingredienslaboratoriet?
  Eller måste bryggmästaren vara listigare än så?
  Måste han skicka ut i orangea overaller klädda och solglasögonprydda ölspioner som ger sig ut för att vara uranletare, men som i lönndom, liksom i förbigående, ställer förflugna frågor till spannmålsbönders avundsjuka men ärliga grannar, till otörstiga källvattendrickare och till luttrade öljästanvändare, i syfte att på så vis få initierad kunskap om var det planerade ölets ultimata ingredienser kan finnas?
  Och rykten om dessa mystiska ”uranletare” börjar cirkulera:
  Det sägs att de inte alls letat uran utan suttit på det lokala agrarfiket och pratat korn, havre, råg och vete med bekanta till traktens spannmålsbönder.
  Det antyds att öljästtillverkare blivit uppringda av personer som presenterats sig som uranletare och frågat om jästtillverkarna verkligen kan garantera att deras öljäst inte innehåller annat än prima öljäst och är garanterat fri från radioaktiv strålning.
  Det ryktas om att de, alltså de falska uranletarna, på den lokala puben, till traktens ölhävares förvåning, beställt lokalt källvatten, och liksom i förbigående slängt ur sig påståenden som: ”Det här vattnet är det väl inget särskilt med?” eller ”Har den här källans vatten inte en bismak av något?” bara för att få se och höra pubbesökarna vilt protestera eller moloket och skamset nicka och snabbt försöka leda in samtalet på senaste avsnittet av CSI eller den kommande höstens ripjakt.
  Det sägs, ryktas och antyds; snacket går, som man säger.
  För det går inte att förbise ölproducenternas absoluta trovärdighet, när det gäller deras enkla budskap om, att noga utvald humle, malt, jäst och vatten är allt som behövs för att brygga ett riktigt gott öl. Det finns något tveklöst och definitivt i den enkelheten.
  Om någon öltillverkare plötsligt skulle lägga till en ingrediens ytterligare, säg kanel, skulle öldrickaren genast bli på sin vakt och tänka: nä, nu är det något skumt i ölningen. Har man blandat i kanel bara för att dölja någon av de andra råvarornas undermålighet?
  Och stopet med det misstänkliggjorda ölet skulle bli stående orört, medan ölälskarna livligt diskuterade hur deras bastion mot överdrifter inom öltillverkningen skulle kunna förstärkas.
  För ett öl måste vara enkelt: fyra noga utvalda råvaror, en bryggmästare och allt är fullbordat.
  Less is öl och öl is less.

  Mæ råkes

söndag 21 april 2013

Låt mig åka till Thailand först


Tänk om man ögonblickligen kunde se konsekvenserna av sitt handlande.
  Om man satt där och tog en tugga hästkött och vips fick se hur två kvadratmeter djungel blev till förtorkad steril jord.
  Om man köpte en ny skjorta och fick se 2000 liter vatten i en indisk flod förgiftas och samtidigt höra de vid symaskinerna fjättrade barnen gråta sig till söms.
  Om man slog på sin Iphone och fick se de kinesiska ungdomarna som av stressen vid smartphonsfabrikerna hoppade ut från taket mot en säker död.
  Och tvärtom:
  Hur en vegetarisk lokalproducerad lunch fick åkermarken att räcka till flera, flera som man dessutom kunde lära känna bara genom att gående besöka dem.
  Hur det bredvid en avställd bil började växa ekologiska, giftfria bananer och hur en lappad skjorta fick stormar att mojna.
  Vad enkelt livet skulle vara. Och rättvist.
  Rätt personer skulle få beröm:
  Var du den som åt lokalproducerat, använde allt tills det var utnött och aldrig åkte på några längre resor än du kunde göra med hjälp av cykel eller skor, då skulle du hyllas. Det skulle skrivas spaltmeter om ditt liv, du skulle ideligen få dagen ros för dina insatser och du skulle utses till kommunens största miljöhjälte. 
  Och miljöskurkarna skulle få sitt:
  Var du den som bara åt långväga fraktat kött, åkte bensinslukande bilar, åkte på utlandssemester fyra gånger per år och dessutom bara använde dina kläder några enstaka gånger innan du köpte nya, då skulle du behöva ha hemlig adress och telefonnummer, gå klädd i mörka solglasögon och passa dig så att inte du åkte i fängelse för miljöfarligt leverne.
  Man skulle outtröttligt kunna hacka på den som inte tog hänsyn till miljön: hacka på den när man såg hur hans eller hennes onödigt stora och vräkiga hus fick utrotningshotade apors antal att decimeras, såg hur hans eller hennes vräkiga bilars och båtars bensinförbrukning skapade tropiska stormar som ödelade hundratals byar i Bangladesh, eller såg hur hans eller hennes vaskande av champagne fick ännu större del av åkerarealen att förvandlas till, för de svältande helt onödig, vinproducerande mark.
  Ingen skulle komma undan.
  Men nu överdriver jag väl? Inte behövs det jag skisserar här ovan? Folk förstår väl ändå att vi måste göra något åt miljön om vi ska kunna bo här på jorden om femtio år?
  Men jag måste få renovera mitt kök först, det är mer än fem år sedan sist och nu är modet ett annat.
  Sedan skulle jag vilja åka till Thailand en gång, jag också. Alla andra åker ju dit minst en gång per år. Varför skulle jag då inte? Bara en gång, sedan räcker det.
  Dessutom skulle jag vilja ha en ny bil, en riktig miljöbil, en Toyota Prius.
Glida omkring i en ny bil, precis som grannarna, men inte i en bensinslukande amerikanare som de, utan i en miljöbil. Kanske komplettera med ett liten käck villa. Bara en liten.
  Jag skulle nog vilja ha lite nya kläder också, jag som bara går omkring i lumpor i vanliga fall. Visst är jag värd lite fräschare kläder, åtminstone en gång innan jag dör?
Men sedan kan vi ta tag i miljön. Med krafttag.
Va? Vill du också ha lite grejor och upplevelser innan? Rättvist? Okej då.
  Men sedan, sedan, sedan …

Mæ råkes

söndag 14 april 2013

Vattenkamouflerade smältsoldater mot uppgivna köldpionjärer


Två arméer på varsin sida om demarkationslinjen:
töarméns otåliga smälttrupper under ledning av den lätt fuktskadade legendaren, general von Dyblöt, och snöarméns plustemperaturtrötta vinterförsvarare ledd av den mytomspunna snöstrategen general Hård af Skare, som inte mindre än sju gånger dekorerats med snöfallskorset i guld.
  För von Dyblöt är läget optimistiskt. Överallt avancerar hans trupper och blottlägger den sommarlängtande barmarken.
  För general Hård af Skare är situationen den motsatta:
  Under de senaste två veckorna har han förlorat stora snötäckta områden till fiende trots att han konsekvent tillämpat ”den hårda skarens taktik” i sina försök att behålla snötäcket.
Dessutom har rykten uppfångats, om att våralliansens allierade smälttrupper är på väg med temperaturförstärkning till von Dyblöts töarmé.
  Varje eftermiddag har man sett blötspår av smältvattenpionjärernas frekventa rekognoseringar på solbelysta platser. Långt borta i söder har man hört ett massivt dropp- och porlskval.
  Under var sagt varje kvarvarande snödriva ligger vattenkamouflerade smältsoldater beredda. I diken gömmer sig tungt beväpnade snötinsartillerister .
Skvaltruppernas å- och bäckplutoner står redo att utan förvarning gå till anfall mot alla befintliga vinterisförsvarare.
  Värmepartisanerna har bakom fiendens linjer, med hjälp av von Dyblöts duggregnsoldater, utfört sabotage mot strategiskt viktiga vintertemperaturer och nattfrosttäcken.
  Regnbomber finns redan lastade i töflygets tunga moln-52:or som, när von Dyblöts temperaturstab ger order, ögonblickligen kan lyfta för att milsvida omkring fälla sin smältbringande last.
  Bland vinterförsvararna sjunker moralen i takt med att deras snödrivsvärn blir alltmer ansatta: Oroväckande barmarksfläckar får Hård af Skares uppgivna köldpionjärer att tappa kylan och dra sig allt längre norr ut.
  Vårkala grenar och trädstammar stjäl det sista hopp som finns hos hans slutkörda barrtäcksinfanterister.
  Hälften av snödrivstrupperna har deserterat och sökt skydd i motståndarsidan sågspånskaserner. De som ännu inte deserterat försöker, i en fruktlös kamp mot temperatursabotörernas plusskyttar och mildspioner, hålla höjd på drivorna.
  Runt sina köldar sitter de modstulna i den alltför varma skymningen och minns gamla strider från nödåren på 1860- och 70-talet, då de ännu kunde räkna med stöd från den tidens frekventa järnnattstrupper. Ibland bryts den rimfrostbelupna tystnaden av någon flingsoldat som i desperation stämmer upp den strängköldsnostalgiska visan ”Vi minns våra iskalla nordanvindstrupper” i ackompanjemang av ett vemodigt kallspel.
  I fjärran kan de dock, om de riktigt lyssnar, höra töarmésoldaterna segervissa och olyckbådande skråla sin klassiska visa ”Segern blir vår även i år”, något som tar udden av all kampmoral som vinterförsvararna försöker uppamma.
  Alla i snöarméns sargade led förstår att den förnedrande slutstriden som vanligt snart kommer, och att den kommer att resultera i vårvinterns sista bittra nederlag.

  Mæ råkes






söndag 7 april 2013

Herr Skjorta och dödsmorskan


Idag tror jag att jag ska träffa Herr Skjorta, han jobbar visst i en klädbutik här i staden. Han presenterade sig i en annons.
  Eller presenterade sig, snarare gjorde omvärlden uppmärksam på att han fanns. Man fick inte se någon bild av honom i annonsen, men man fick se de rutiga skjortor som han troligtvis brukar bära. Jag får väl gå ner till butiken där han jobbar och spana efter någon manlig expedit som bär rutig skjorta.
  Annonsen upplyste också om att butiken ifråga sålde damblusar. Måntro att det är en blusdam som säljer dem? Eller ännu häftigare – en bluesdam.
  Vilken skillnad ett e kan göra. 
  Men det behöver inte vara någon skillnad, det kan vara en bluesdam som brukar bära blusar och då blir ju bluesdamen och blusdamen samma person.
  Men brukar bluesdamer bära blusar? Vilka fördomar har jag om bluesdamer?
  Mörkt klädda, inget grällt. Lite metall här och där, kanske. Inget utmanande hår, kanske svartfärgat. Spottar inte i glaset. Dricker definitivt öl istället för att sitta och tjata om att husets vin inte var något vidare. Tuff. Och för att förtydliga: gillar treackordsblues.
  Passar en blus in i sammanhanget? Nä, jag tror inte det. Alltså kan ett e göra en stor skillnad.
  Och det är ju det man i ska göra i dessa tider:
  ”Jag vill göra skillnad.” eller ”Det gäller att göra skillnad.”, hör man var och varannan så kallad mediaprofil säga så fort han eller hon öppnar käften i någon så kallad pratshow.
  Men idag var det ingen mediaprofil utan det lilla e:et som fick göra skillnad.
  Vi säger: Grattis!
  Det var inget som e:et planerat utan snarare en slump.
  Fast det var ju jag som gjorde det uppmärksamt på att det kan göra skillnad, och jag är väl ingen slump? Är jag och slumpen samma företeelse? Hur gick det egentligen till där i sängkammarmörkret när det begav sig? Lars ”Slumpen” Persson. Hur låter det?
  Nä, jag tror vi släpper det där.
  Sedan finns det i tidningen en artikel om en – dödsmorska. En kvinna som hjälper den dödes själ att släppa taget om sin döda kropp för att gå vidare till, enligt dödsmorskan, ett nytt liv i en annan kropp.
  Jag tycker dödsmorska låter så brutalt, för att inte säga hemskt.
  Få se nu, det heter ju barnmorska, en sköterska som tar hand om barn när de föds, borde då inte den som tar han om de dödas själar och kroppar heta själsmorska, eller likmorska?
  Själsmorska är väl helt okej, men likmorska; det för ju tankarna till maskar, förruttnelse och en inte alltför trevlig doft, det vill säga en odör, ett substantiv som passar perfekt in i sammanhanget, en doft som kommer efter döden, från en som odör.
  Och då är det helt plötsligt ett verb, som beskriver den process som sker med kroppen efter döden. Att då få höra yttranden som: ”Vem är det som ligger och odör därborta?” vore fullt möjligt.
 Men odör låter ju som om man lever, därför skulle man kanske kunna säga att odö är synonymt med att leva. Då kanske man skulle få höra fraser som ”Jaså, du odör än?” eller ”Hon odör än, hon, fast hon var så sjuk.” När någon fötts kunde man säga att den odött
Men vad skulle det då betyda om någon sa: ”Han sprider en märklig odör omkring sig”.
Skulle det innebära att han var väldigt levnadsglad?
Nä, nu får jag väl ge mig

torsdag 4 april 2013

Inte ens Kim Jong-un vill att tiden ska stanna


Alltid, alltid, alltid fortsätter tiden att flöda, mala, gå på. Så fort man klivit upp är det dags för frukost, gå till jobbet, köra igång, äta lunch och så vidare …
  Aldrig en lugn stund. Och allt bara för att tiden inte behagar stå stilla ibland.
  Nä, se, det passar sig inte för den. Den har inte tid. Eller?
  Ibland kan man inbilla sig att den står stilla.
  Som när man kör in i en annan bil under en omkörning, när man fastnar i ett par vackra orientaliska ögon eller när man får reda på att Olof Palme mördats. Man bara står där och tänker:
  Va? Va? Va? Hur ska det här gå? Finns det någon framtid, har jag och den övriga världen någon framtid nu när detta hände?
  Men sedan när man tittar på klockan, vad ser man? Jo, att tiden gått ovanligt fort just den gång man tyckte att den stannade.
  Den har alltså spelat en ett spratt:
  – Ha, ha, ha, där fick du, är det som om den flinar en i ansiktet med. Du trodde att jag stannat, men se där hade du helt fel. Har du inte lärt dig det vid det här laget? Dumsnut!
  För när du touchade den omkörande bilen och kände döden sparka dig i hälsenorna, när du såg de vackraste ögon du någonsin sett och började fundera på att ta kontakt med dess ägare eller när du fick höra om mordet på statsministern och funderade på om det skulle vara någon idé att rösta vid nästa val, då fortsatte jag oförtrutet vidare till nästa ögonblick. 
  Som då kunnat vara din begravning, din skilsmässa eller din flytt till Nordkorea.
  Medan du stod där och velade:
  – Men, vänta nu. Får jag tänka efter lite nu, innan? Måste jag bestämma mig nu? På stört? Men jag tog ingen hänsyn till just dig. För hur hade det sett ut? Alla de andra då?
  Ambulanspersonalen som låg i beredskap för att rycka ut till en bilolycka, bilreparatören som väntade på att få sätta verktygen i två demolerade bilar, underleverantörerna som väntade på verkstadens reservdelsbeställningar; tvillingarna som, Fatime, ja, hon heter faktiskt så, skulle hämta på dagis, frissan som hon var på väg till, alla besökare och skådespelare i teaterföreställningen som hennes man hade köpt biljetter till?
  Och mordet på Palme.
  Menar du verkligen att hela Sveriges befolkning skulle ha stannat upp bara för att du skulle bestämma dig för om du skulle flytta till Nordkorea eller bo kvar i det då hårt prövade demokratiska Sverige?
  Nu får du väl ge dig.
  Tänk dig det avgrundsvrål du skulle fått höra från all ambulanspersonal, alla frisörer, och alla bilverkstadsanställda, hur Fatimes två döttrar gråtande snyftat, de i teaterkön missnöjt grymtat och hur Nordkoreas store ledare inför sitt entusiastiska folk skrikit ut sin order:
  – Tiden, fortsätt!!!
  Sedan har du alla som i samma stund inte kunde somna eller satt och väntade på ett försenat flyg eller tåg.

  Mæ råkes


måndag 1 april 2013

Ansa din mustasch, le och glittra med ögonen


Han sitter där och ansar sin mustasch. I ena handen en nött fickspegel, i den andra en minimal sax.
  Han klipper av toppen på något strå, granskar och ler mot sig själv i spegeln. Att han kunde bli så proper. Distingerad.
  Runt omkring och bakom honom, i det stånd han sköter, hänger smycken, kepsar, sjalar; står keramikkärl, vykort och fabrikstillverkade souvenirer; ligger kryddpåsar.
  Inga kunder än, han har tid att förbereda sig.
  Han klipper av några strån, tittar och ler. Ser bra ut. Det här kommer att bli en bra dag med mycket försäljning.
  Idag behöver han inte vara påflugen och tjata om ”best price for you my friend”. Han behöver bara le, stolt visa upp sin nyansade mustasch och glittra med ögonen.
  Då kommer du att förstå att Ahmeds varor är av en speciell kvalité, att han är en speciell försäljare, att hans stånd har något utöver det vanliga att erbjuda.
  Ja, ja, titta. Ta din tid. Hans tid är oändlig och bara till för dig, ”my friend”.
  Han propsar inte, som de andra försäljarna. Han låter dig själv välja.
  Om du inte vill … det är helt okej.
  Han ska bara glittra med ögonen, le och med pekfingret och tummen varsamt stryka över sin mustasch.
  Välkommen.
  När han i kväll kommer hem, efter sin mest framgångsrika dag, möter hans fru, Amal, och de två döttrarna, Shereen och Joanna, honom i dörren till deras enkla hus. De ser redan på avstånd, på hans leende, mustasch och glittrande ögon, att något stort inträffat, att detta varit Ahmeds dag.
Men utan att säga något, ska han gå in i deras sparsamt möblerade kök och på bordet tömma ut alla de dinarer som hans lyckosamma försäljning inbringat under dagen.
  Sedan ska de tillsamman drömma:
  om det nya ståndet, leksakerna från USA, den nya guldmönstrade sjalen, klänningarna till döttrarna, det nya huset, den eventuella flytten till Beirut.
  Så enkelt: en ansad mustasch, glittrande ögon och ett leende.
  Jag blir Ahmeds första kund. Och han fullföljer sin plan. Ingen fjäsk eller fjant.
  Jag får ostörd betrakta utbudet. Vrida, vända, känna på och granska örhängen, tekoppar, kamelvykort, kryddpåsar.
  Jag luktar på kanelpåsen. Ja, det luktar kanel. Inte kamel. Äkta. 100 %.
  Jag tittar på Ahmed, väntar på ”best price”-erbjudandet.
  Det kommer inte, bara ett stort leende, glittrande ögon och en välansad mustasch. 
  Räcker inte det? 
  Lite förstrött synar jag några keramikkärl. Har jag inte sett dem förut? I andra stånd. Ger upp.
  Just innan jag lämnar honom tittar jag in i hans förväntansfulla ögon. Han stryker med pekfingret och tummen över sin nya mustasch. Ler. Jag ler tillbaka:
  – Thank you.
  Går till nästa stånd.
  Det sköts av en beslöjad kvinna, vacker som från ett harem i Tusen och en natt och med mörka och oändligt djupa arabiska ögon. Ögon som man, om fick för hennes man, bröder, far, klan och Allah, skulle kasta sig in och drunkna i.
  Hennes kanel är dyrare.
  Jag köper en påse och fortsätter min promenad.

  Mæ råkes