Pages

fredag 29 mars 2013

Mitt i mörkret, mitt på spåret, mitt i tystnaden, mitt i Earth Hour


Klockan var exakt 20.30 den 23 mars 2013. Tåget hade stannat. Ljuset slocknade och det blev nästan kolsvart i vagnen.
  Whaw! tänkte jag. Det är inte sant? Earth Hour och SJ är med på … att slutföra tanken med ”på tåget” blev för mycket. Det var som om metaforen skulle slå knut på sig själv om jag gjorde det.
  – Vad är det om?  Varför står vi stilla? hörde jag från någon längre fram i vagnen.
  – Nu blir vi sena igen, typiskt SJ, fyllde en annan i.
  En treårig flicka började snyfta och hennes mamma tröstade:
  – Det är inget farligt, gumman, mamma är här
  Totalt överraskad och mållöst skänkte jag SJ:s högsta chef mina varmaste tankar; han hade alltså förstått. Budskapet. Earth Hour. Alla måste hjälpas åt för att vi ska undvika den globala katastrofen. Och nu stod tåget mitt i mörkret, mitt på spåret, mitt i tystnaden, mitt i Earth Hour och gjorde skillnad.
  Direkt fattade jag mitt beslut, jag kunde inte låta inspirationen från detta magiska ögonblick gå mig ur händerna.
  Från och med måndag morgon börjar mitt nya klimatomtänksamma liv, ett liv vars verkningar kommer att ge eko över hela världen, tänkte jag.
  Jag börjar med maten. Slut på köttätandet. Bara närproducerat. Kanske så småningom till och med producera själv i balkonglådor. Bönor och groddar. Alltid det vegetariska alternativet i matsalen.
  Slut på bilåkandet till jobbet. Kliva upp tjugo minuter tidigare, inga problem. Och hem. Ingen snålskjuts med Gurra. Han får köra. Men utan mig. På sikt kanske sälja bilen. Alla har ett viktigt val att göra. Även han. Jag ska vara en lysande neonskylt för omtanken om vår sargade planet.
  Rensa garderoben på alla plagg som jag inte använder. Till Myrorna. Hädanefter ska ingen behöva gå tomhänt därifrån, för att köpa långväga fraktade och miljöbelastande plagg hos HM, bara för att jag inte fått arslet ur vagnen och lämnat in mitt oslitna överflöd.
  Semestra på hemmaplan. Kanske slå upp ett tält, mitt gamla, bredvid gungställningen ute på gården. Campingkök, bär och fisk från skogen och sjön bredvid, ingen dusch på en vecka, skitig som den, inte bry sig om att folk gör stora lovar när de möter en, naturligt.
  Kanske en pilgrimsfärd upp å någon bergstopp. Barfota. Magrare. Resa en skylt med texten: Yes, we can save the planet! I en megafon vråla ut över fjällandskapet om att alla borde sätta igång och ta sitt ansvar för miljön. Inspirera. Göra skillnad.
  – Nu får de väl ge sig? hör jag från någon i vagnsmörkret, nu är jag less på det här.
  En som inte förstått, tänker jag, en som … men så blir jag avbruten av en röst i högtalaren samtidigt som ljuset åter börjar flöda från vagnstaket:
  – Vi ber om ursäkt för uppehållet, men vi har haft ett fel i en transformator i Gävle, vilket även ledde till att radiokommunikationen slogs ut. Men nu är felet avhjälpt och vi kan fortsätta.
  Men Earth Hour då? tänker jag. Har de glömt?
  Men jag ska ändå fullfölja mina planer. På måndag, då …
  SJ kan svika, men inte jag. Nu ska de få se, vem som ställer upp för världen och dess klimatdrabbade djur och människor.
  Hur det gick?
  Jag försov mig, det vegetariska alternativet var linssoppa, skjortorna, jeansen och tröjorna hänger kvar i garderoben, jag kan inte hitta det gamla tältet och Gurra undrar om jag inte ska hänga med till Spanien i sommar …

  Mæ råkes

söndag 24 mars 2013

Mygg, råttor och utedass


 – Jag avskyr mygg, råttor och utedass, utbrast en av mina kvinnliga bekanta en dag, när vi i samförstånd drömde om den sommar som ingen av oss ännu sett skymten av.  Konstigt, tänkte jag, för vad är sommaren utom just dessa tre företeelser?
  Mygg:
  Dessa kära varelser, som man med långfingret helt överraskande knipsar till just när de är på väg att borra sina snablar genom underarmens solbrända hud, som kan få den mest uttröttade maratonlöpare att mitt i natten löpa amok med en ihoprullad dagstidning och som på ett mirakulöst sätt kan skynda på rivandet av näver i en björklund, innan man svettig sitter i bilen och förbannar den som uppfann både flygfäna och konstarten näverslöjd.
  Råttor:
  Dessa långsmala, långsvansade och snabbfotade djur, som svartklädda, svarthåriga, och svarttänkande svartrocktjejer med lakoniskt lugn låter gosa innanför sina vida t-shirts, som man i triumf varje morgon kan hitta i de ostgillrade och senare igenslagna råttfällorna, som genom att visa sig en trettiotvåondels sekund kan skrämma den mest förhärdade ungmö från vett och sans.
  Och utedassen:
  Tänk att du förföljd av tretusen myggor och tvåhundra lagom stora råttor rusar genom en mörk granskog för att hitta en fristad.
 Att du desperat rusande, med myggen aggressivt attackerande dig i nacken och råttorna nafsande dig i hälarna, till slut lyckas kasta dig in i det enda, inom en mils radie, lediga utedasset, hur befriad och glad över denna mot plågoandarna bastions tillverkare, inköpare och utplacerare skulle du då inte känna dig?
  För det är ett välbyggt dass du förskansat i.
  Inte minsta lilla springa eller minsta lilla hål för myggor eller råttor att ta sig in igenom.
  Och bara för att bevisa din tacksamhet gläntar du på dassdörren, släpper in en av alla de tretusen myggorna, låter den sticka dig i armen, fylla sig med mörkt, rött, varmt blod, för att sedan, när den blodtung och nöjd sitter på affischen av och mitt i pannan på prinsessan Viktoria, resolut smashar sönder, så att hela den kvinnliga tronarvingens ansikte färgas blodigt.
  Och för att än en gång bevisa din tacksamhet gläntar du åter på dörren, släpper in en av de, svansen ej inräknad, tre decimeter långa råttorna och lurar den att provsmaka den ost du gillrat storråttfällan med, för att sedan, när den slutat sprattla, på ett ögonblick förpassa den ut genom dörren som en varning till alla dess släktingar som eventuellt springer runt utanför i hopp om att få sig en munsbit av någon av dina tår.
  ”Sommar, sommar, sommar, det är dans i Folkets Park …” hör du Lasse Berghagen sjunga någonstans från ett öppet vardagsrumsfönster lång borta i fjärran; familjen Svensson sitter bänkade framför reprisen av 2007-års Allsång på Skansen.

  Mæ råkes

tisdag 19 mars 2013

Undan, there's a job to be done!


Vårvinter. Vår och vinter samtidigt. Hur ska vädret ha det?
  Är det inte dags för lufttryck, temperaturer och fronter att bestämma sig.
Att slita av Moder Svea hennes vita frostiga klädnad och släppa fram Gumman Tö, så att hon kan komma igång med sin snöbortsoparkvast i det man hör henne utbrista:
   – Undan, there's a job to be done!
  Inte stå där och vela: å ena sidan snö, vitt och mysigt, gräva ner sig i en snödriva med mackor och choklad, å andra sidan rycka fram krattan, byta jord i krukorna och leta fram de oöppnade fröpåsarna från ifjol.
  Nog av näsdropp, iskalla öron och Lypsyl, nog av Karin Boye-tvekan och nog av kvällstidningsrubriker om att chockkylan ska stanna och att ryssvärmen dröjer.
  Tänk bara att få sitta på balkongen och lyssna på och räkna alla fordon som far förbi: en präktig Volvo, en trött buss, en dammig sopmaskin, två skrytsamma BMW;
  fara ner på staden och tokshoppa tretton brokiga sommarskjortor för två och fyra på Dressman; lägga sig på gräsmattan mitt på gården utanför hyreshuset och i timmar bara stirra in i den blå himlen tills någon kommer utrusande och undrar om man behöver en ambulans; sitta lutad mot en lönnstam med en glass i handen i en lagom skräpig park och spana in när vinden hjälper de förbipasserande kvinnorna att lyfta sina kjolar och visa benen i bästa Marilyn Monroe-stil; eller, om man är intresserad av män, sitta på en solvarm parkbänk och spana in renhållningsarbetarnas brynjetäckta överkroppar och fundera på vad för spännande som kan dölja sig i deras orangea, reflexgråa och vida hängselbyxor, när de svettiga och pustande går där i parken och plockar skräp.  
  Sedan har vi ju alla tillbakaflugna fåglar med sitt eviga kvittrande, alla lömska katter som smyger omkring och funderar på om de i smyg ska tordas fånga någon av de tillbakaflugna, alla gläfsande hundar som skiter överallt trots att deras hussar och mattar glömt den svarta bajspåsen hemma, alla femåringar som utan tvekan dyker ner i sandlådor och kladdar ner sina födelsedagsfina byxor som de bara fem minuter innan fått av någon översnäll mormor, alla barnvagnsdragande mammor som fullständigt orädda för melanom står lutade mot väggar exponerande sina vinter- och bitterbleka ansikten i exakt nittio graders vinkel mot solen, och alla envisa åldringar som med rollator, i en fart av tre meter i minuten och med berått mod försöker korsa stadens mest fotgängarfarliga gata.
  Medge att spänningen kommer att stiga om vädret bara kunde vara så vänligt och släppa fram den i inledningen nämnda gumman.

  Mæ råkes

lördag 16 mars 2013

En ful, mineralfattig och dum Åsna


Jag missade Döda Havet när jag var till Jordanien för någon vecka sedan. 
  Efter en sväng till grottorna i Petra som renderade ett inträde på hela 50 dinarer, ca 500:- , blev jag snål och tänkte att Döda Havet, det får vara.  
  Förresten, Döda Havet, hur kul låter det? Någonting som inte lever och får en att tänka på massakrer, lik och ruttnade kroppar. Brukar inte Naturskyddsföreningen pracka på oss kampanjer som syftar till att göra Östersjön till ett mera levande hav? Är inte det vägen att gå? Döda Havet, nä fy för den lede. 
  Så jag slog två flugor i en smäll, lägre resekostnader och sympati för Naturskyddsföreningen, och tog det drastiska beslutet om att inte åka till ”det döda havet”.
  Men ack, vad man kan bedra sig. Vad man kan ha fel.
  Vad upptäcker jag inte när jag åter står på ursvensk jord och googlar lite lätt på Döda Havet. Jag ville kolla lite om jag kanske ändå inte missat något, när jag inte besökte det.
  Döda Havet är ju ett av de mest hälsosamma ställena på jorden.
  Dess salt innehåller hela 21 olika mineraler varav 12 inte återfinns i något annat hav. 
  Det är kanske någon av de sistnämnda som jag lider brist på?
  Vattnet i och leran runt Döda Havet är bra mot, lyssna här:
reumatism, psoriasis, eksem, luftrörsbesvär, med mera.
  Eftersom jag själv sedan länge lider av mjäll blev formuleringen ”med mera” extra intressant.
  Bad i Döda Havet lindrar många smärtor.
  Där missade jag alltså chansen att bli av med det onda i fingret som jag råkade klämma i en dörr för en och en halv månad sedan.
  Salt från Döda Havet är exfolierande. Det vill säga, det är bra att använda om man vill avlägsna döda hudceller.
  Ett dopp i det så hade jag kanske kunnat kasta min gamla rostiga exfoliant, det vill säga fotfil.
  Sist men inte minst: 

  Den grekiske filosofen Aristoteles var den första som förstod Döda Havets fördelar och
– det har dessutom sagts att Kleopatras skönhet var ett resultat av Döda Havets mineraler. 

  Och här satt jag nu med dessa insikter, sex timmars kostsam flygresa, tre timmars turiststojig bussresa och en kort nasarkantad promenad från den plats som kunde blivit en vändpunkt i mitt liv.
  Gissa om jag kände mig som en ful, mineralfattig och dum Åsna! Det hade funnits, inte två, utan en hötapp. Och jag hade inte valt den!
  Vad då Döda Havet. Det är nästan så att jag funderar på att skriva till Konsumentombudsmannen


  Mæ råkes

torsdag 14 mars 2013

Om att stå på god fot med sina fötter


Ni vet ju om att mina fötter är för korta och för breda, vilket lett till att jag alltid måste låta en skomakare tillverka mina skor.
  I bittra stunder har jag beskrivit mina ovanliga fötter som obskyra, men det är kanske att ta i. Men ni kan kanske förstå hur jag ibland näst intill förbannar mina udda fötter, när jag ser folk strömma in i skoaffärerna för att med lust och entusiasm beskåda vårens nyskapande och djärva skokollektioner.
  Jag ber mina fötter om ursäkt för detta och hoppas att de kan ha överseende med mina fotutbrott.
  Det kan vara svårt att riktigt förstå hur de känner sig när jag beklagar deras brist på anpassning, eftersom de fram till idag inte har yttrat ett ord eller gett några som helst tecken på att de skulle vara missnöjda eller nöjda över hur jag upplevt eller beskrivit dem.
  Men det finns mer att säga om mina fötter.
  De är alltså avvikande, men man skulle också kunna påstå att de kan vara avvisande.
  Om jag exempelvis går på en trottoar i vår stad och helt plötsligt ser vissa personer komma gående emot mig, kan de utan förvarning och utan närmare förklaring få för sig att korsa gatan.
  Som i torsdags, när jag vek runt ett gathörn och såg min pratsjuke granne, Gustav, komma emot mig, då kastade sig mina fötter sig ut i gatan och avvisade bestämt det möte som eventuellt skulle ha uppstått. Jag såg att min granne blev lite överraskad, när mina fötter tog en annan riktning. Men vad kunde jag göra åt det?
  Visserligen tycker jag min grannes tjat om hur hans hund mår är tröttsamt, men det var mina fötter som tog beslutet om att ändra färdriktning.
  Efter den händelsen kändes mina fötter som två goda vänner, två vänner som verkligen bryr sig, två som är beredda att till och med våga livet för att dess ägare ska få en rofylld dag.
  Men mina fötter kan också vara avledande, vilket kan vara ganska trist.
  Som en liten stund efter händelsen ovan, när Karin, en av de mera trevliga och paranta damerna på mitt jobb dök upp, då fötterna utan förvarning kastade sig in på Dressman och fick mig att fråga om de hade några svarta jeans, trots att jag redan har fyra par.  Hur kul var det?
  Det var som om fötterna ville kommunicera att det inte vore bra för mig att eventuellt inleda ett samtal med Karin, kanske föreslå en fika och för en timme djupt sjunka in i hennes bruna, orientaliska och helt underbara ögon. Mina fötter tänkte helt enkelt på mitt haltande äktenskap. ”Ta tag i det du först”, var det som om de sa till mig.
  Då upplevde jag mina fötter som lite av två svikare, som bara vill mitt trista bästa och inte alls är beredda att låta mig förgylla min vardag med en liten tête-à-tête.
  Men jag sa inget till dem utan bet ihop och gick vidare.
  Jag menar förstås, jag bet ihop och mina fötter gick vidare.

  Mæ råkes

tisdag 12 mars 2013

Avvikande fötter


Mina fötter passar inte. I skorna alltså, i vanliga skor.
  Om skorna är lagom breda räcker inte fötternas längd till att fylla hela skon, utan det blir kvar ett ganska stort hålrum framför tårna. Provar jag däremot en lagom lång sko går mina tankar till de tidigare fotsnörda kinesiska kvinnorna, vars fötter med tiden blev helt deformerade.
  Och det var där jag länge befann mig, mellan hålrummet och det smärtsamt ihopsnörda.
  Första gången jag märkte att det var något märkligt med mina fötter var i elvaårsåldern när jag skulle prova ett par skor alldeles själv. Då insåg jag helt plötsligt att mina fötter inte riktigt passade in i mallen för hur fötter borde se ut.
  Innan dess hade mina föräldrar sett till att skorna alltid varit lite för långa så att bredden skulle vara bra och jag hade väl inte tänkt så mycket på det. Men nu när jag själv verkligen provade då upptäckte jag mina udda fötter. Hur jag än provade fick jag inte till det.
  Konfunderad återvände jag till hemmet med ytterligare ett par för långa skor.
  Jag pratade med min mamma om mitt fotproblem, men hon sa bara:
  ”De växer säkert till sig, din morbror Olle hade samma problem när han var i din ålder, men hans fötter blev med tiden helt normala.
  Lättad fortsatte jag att leva – och växa.
  Mina fötter växte också. Men hur mycket de än växte var deras proportioner desamma; för breda och för korta. Snarare accentuerades kortheten och bredden.
  Och trots att många skomodeller kom med halvnummer, att modellerna blev oändligt många fler och att de förstående expediterna gjorde allt som stod i deras makt för att hitta rätt skor till mig, var det kört för mig att hitta skor som passade mina underliga fötter.
  En dag föreslog en kvinnlig skoexpedit att jag borde byta ut mitt fruktlösa sökande efter skor som passade, mot att gå till en skräddare och låta den måttillverka ett eller flera par skor som passade just mina fötter.
  Förslaget lät dyrt, asocialt och rent av förnedrande.
  Jag skulle alltså i någon obskyr gränd hitta en kanske lika obskyr skomakarbutik, låta en säkert obskyr skomakare ta mått på mina fötter för att slutligen specialtillverka ett antal par skor till mina, som det nu föreföll, obskyra fötter.
  Mitt skosociala liv skulle för alltid vara över. Det som skulle återstå var bara en lång och ensam vandring i skoskuggans dal, utan hopp om att en dag med glädje kunna få gå in i en skoaffär och där i eufori hitta ett par perfekta skor som inte bara passade just mina fötter – utan mångas.
  Men vad göra? Hur lösa mitt skoproblem? Expeditens förslag kanske inte var så dumt ändå?
  Jag hittade skomakaren, han mätte mina fötter, jag beställde tre par ganska olika skor, han tillverkade dessa, jag betalade dyra pengar, tog på mig ett par av dem och tittade för första gången ner på mina skoprydda fötter ur ett helt nytt perspektiv.
  Det kändes faktiskt ganska bra, ja, det kändes mer än bra, nästan underbart. Vilken överraskning.
  Just när jag skulle lämna skomakarverkstaden, kom det in två andra kunder och hämtade sina specialbeställda skor. De hade samma problem; fel fotproportioner. 
  Spontant började vi tre prata om hur det kunde vara att inte ha passande fötter, ha fötter som stack ut, för mycket eller för litet. 
  Flera felfotskunder anslöt den dagen i den aktuella butiken och med tiden hade vi snart bildat ”Uddafotsklubben”, en klubb som idag har över tre tusen medlemmar. 
  Visst händer det att folk med vanliga skor trampar lite snett ibland när de ser en grupp av oss komma gående, men det struntar vi högaktningsfullt i. Vi är stolta över våra udda skor och fötter.
  Men jag måste få erkänna att det kan kännas lite dystert ibland, när jag tänker på alla vanliga som utan större problem kan gå in i en skobutik, där bara peka på ett par skor, strunta i att prova, betala och gå hem och veta att de nyligen inköpta skorna med största sannolikhet kommer att passa perfekt. 

  Mæ råkes

fredag 1 mars 2013

Femtio år under en diskbänk på Genvägen


Året är 1962. Ett kök ska installeras på Genvägen.
  Då händer det sig att en av snickarna inte riktigt får till det, utan tvingas lägga en hopvikt sida av dagens ÖP under diskbänken för att försöka få tyst på vibrationerna som uppstår när man stöter emot den.
  På den ihopvikta sidan, som Olle lagt under diskbänken, finns en Volvo PV-annons, som kaxigt basunerar ut:
  ”Volvo är en svensk bil, gjord för svenskar. Och svensk kvalitet är ett världsbegrepp.”
   Fyrtio år innan Sverigedemokraterna såg dagens ljus.                      
  Och längre ner i annonsen:
  ”Bensinförbrukningen är sensationellt låg i förhållande till storleken och kapaciteten.”
  Kanske lite dyr att tanka, men inte ett ord om växthusgaser.
  – Nä, den blev inte tyst, hör man Olle klaga.
  – Du måste nog lägga dit en sida till, säger Arne.
  Olle viker och lägger dit ytterligare en sida.
  Sidan visar en bild på skidåkaren Ragnar ”Föllinge-Persson” och berättar om att Jämtland Härjedalens skidförbund haft en bra säsong och att Assar Rönnlund åkt på däng av Hallgeir Brenden  i Voullerim.
  På baksidan kan man läsa om att Richard Burton lugnat sin fru med orden ”Skvaller – jag älskar dig” sedan romansrykten gällande en viss Elisabeth Taylor cirkulerat. I högerkanten finns också en liten notis med rubriken: ”Säregen olycka i Ovansjö”: en buss har kört på en plåtbit som då med våldsam fart flugit in i och skadat en mötande bils kylare.  
  – Nä, det blev för lite ändå, muttrar Olle lite missnöjt, när han slår lite lätt i diskbänken och han river ännu en sida ur ÖP:n. Han ögnar snabbt igenom den:
  – I kväll, Arne, måste du fara till Undersåker och gå på ”Operation kjoltyg”, det tror jag är en bra film. Eller också kan du fara till Kövra och se ”Flickan som trampa i klaveret”.
  – Inte far man så långt för att se en film. Och de där filmerna är väl mest för fruntimmer. Nä. jag och gumman ska på Jättepimplen i Tullingsås på söndag. Första pris är 10:- per deltagare, blir det 500 stycken kan man vinna 5.000 :-, det skulle sitta fint det. 
  Olle läser annonsen om jättepimpeln och rättar Arne:
  – Nä, det står att det är 8:- per deltagare i första pris.
  – Ja, men 4.000:- är ju en bra slant det också.
  Sidan annonserar också om att Rolf Wallentin och Swing-Tone kvintetten spelar upp till gratisdans på torsdagskvällen i Östersunds danspalats, Runeborg, och om att förskolebarnen i Brunflo erbjuds poliovaccinering.
  Olle viker och lägger in den under diskbänken. Arne slår lite i diskbänken och konstaterar nöjt:
  – Nu blev den tyst.
  I över femtio år blir det tyst under diskbänken i köket på Genvägen.
  Utanför slår Beatles igenom, skjuts Kennedy och Martin Luther King, införs högertrafik, landstiger Armstrong på månen, införs bensinransonering, vinner ABBA melodifestivalen, vinner Viet Cong i Vietnam, förlorar sossarna valet, demonstreras det mot kärnkraft, havererar Tjernobyl, skjuts statsminister Palme, höjs räntan under en dag till 500 %, kapar finländska Nokia åt sig 40 % av mobilmarknaden, flyger två plan in i Twin Towers, blir skolor och vårdinrättningar privata, skickar Sverige soldater till Afghanistan, havererar tre reaktorer i Fucushima. 
  I år, 2013, 51 år senare, renoveras köket på Genvägen. Diskbänken bryts loss och jag hittar de gulnade ÖP-sidorna.
  Förundrad kan jag nästan se och höra biobesökarna utanför Kövra Bion, de hojtande pimplarna rusa ut till de bästa fiskeplatserna på Tullingsåsisen, Rolf Wallentin sjunga populära dansdängor till Swing-Tone Kvintetten på Runeborg och de lite ängsliga förskolebarnen gruva sig inför poliovaccineringen i Brunflo.

Mæ råkes