En ko, en kossa, ett kreatur. Så
fridfullt betande. Håller lanskap så öppna som alla svenskar vill att de ska
vara. Eller som det stod på en stor skylt bredvid en gedigen, sedan tusentals
år ursvensk lantgård:
”Vi vill inte bara ha öppna
landskap på skiva”.
Sorry Lundell, du räcker inte till,
ain’t enough. Det krävs kor; låglands, höglands, smålands, storlands, brokiga, spräckliga,
what ever, men äkta ska de vara.
Betande. Muuu. Bregottfabriken.
Barnen myser framför sina pekskärmar.
Men så kommer de där hemska,
fantastiska, lömska, ljuvliga, små prickarna farande och helt plötsligt står kon
i kö. I kö för vad? För att transporteras till slakteriet? För att slaktas?
Låt oss då hoppas att hon får vara
med om en äkta muslimsk hallalslakt, eller en abrahamitisk, judisk kosherslakt,
så att slakten sker enligt gudars instruktioner. Det känns tryggare så. Man
slipper skämmas, när man tar första tuggan. Det brukar vara den som är värst.
Eller hur? Så låt korna dö på rätt sätt för både sin och vår skull
Bredvid ängen, där kon betade innan
hon skickades till slakt, i skogsbrynet, står en älg, med aggressiva bromsar,
påflugna flugor och irriterande mygg surrande kring sin skalle.
En skogarnas konung.
Som utan förvarning springer ut
strax framför bilens kylare:
Älgkollision, utlöst krockkudde,
ont i bröstkorgen, förstörd bil, fick inte ut mer än femtusen på försäkringen.
Snopet.
Som går ut i vattnet och äter av
bottenvegetationen.
Visst ser det gott ut. Men jag har
smakat. Inget vidare. Man måste nog vara älg för att uppskatta den dieten.
Men så gömmer sig de två prickarna
och älgen hamnar under vattnet och får väldigt svårt att komma loss. Blir sin egen föda. Sitter
fast i bottnen och blir till ett tillhåll, ett skydd för fiskar och andra
vattenälskande smådjur. Från djur till växt.
Men lyssna! Vem skriker så klagande
högt ute på myren. Sveriges största fågel?
Räcker det inte med ståhejet vid
Hornborgasjön varje vår. Alla fågelskådare och nyfikna fågeltittare som häckar där
för att än en gång få uppleva skådespelet, spektaklet. Rapport måste givetvis
rapportera. Visa bilder:
”Nu är våren på gång, för nu har
tranorna kommit … o s v”
Det är annat än att tjata om några
bilbomber som detonerat i Irak, Afghanistan, eller Pakistan. Visa upp
lemlästade kroppar, blodpölar och utbrända bilvrak. Höra förtvivlade människor
som på obegriplig arabiska ropar på Allah eller svär att hämnas.
Dessutom får
vi se en polisman, egentligen en förklädd terrorist, som nöjd antecknar hur
många döda det blev den här gången.
Men nu har två prickarna slagit
till igen och helt plötsligt är tranan inne på gymmet för att köra ett
spinningpass, lyfta lite skrot, eller bara gå omkring och se cool ut i
träningskläder av senaste modell.
Den hade nog inte räknat med de två
prickarnas magi, men de visar den ingen pardon.
– Jobba på där borta! Lägg på lite
mera vikter. Öka tempot.
Förbannade prickar, tänker nog tranan.
Här hade man tänkt sig en lugn och skön morgon, men då kom det två prickar, två
ynka flugskitar, och förstörde allt.
”Och över alltihopa lyser moder
sol” som det sägs i någon av Povel Rammels visor.
Bränner på. För fulla segel.
Eller var det muggar? Förvandlar snabbt skogar och bördig mark till ofruktsam
sprucken jord, och sedan öken. Torrlägger oaser och floder. Får människor och
djur att försmäkta av törst.
Men släck den för guds skull inte!
Då är det bättre att de två
prickarna får göra sitt och kladda ner den och alla dagisbarnens måleriäventyr.
Se, så Tove, Maja, och Hilding slabbar och stänker omkring sig, där de just nu
börjar sina konstnärsbanor.
Rött i hörnet, en grön gris, en
jättebåt, fiskar som bygger ett hus, en krokodil som kan prata, en varg som gör
någon en björntjänst, en monsterhammare som slår till den dumma gubben, som är
full.
Men så kommer Ann-Marie och säger
att alla ska gå ut, prickarna har ångrat sig och solen har åter börjat skina,
och då kan man väl inte sitta inne och vara konstnärer, när det finns så mycket
roligt att göra ute.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar