En svartvit bild.
Einstein cyklar.
Han verkar road.
Kanske är han lycklig? Men varför han cyklar eller varför han är lycklig
framgår inte.
Kanske fyller han
år? Kanske har han fått sin första cykel just den dagen?
Nä, nu tänker ni
fel; bilden föreställer inte Einstein som femåring. Han är kanske femtiosex.
Men inte vet jag
hur man gjorde på den tiden, på 30-talet. Kanske var det så ovanligt med cykel
då, så att alla, oavsett ålder, blev väldigt glada när de fick en?
Han ser lite lurig
ut, Einstein. Som om han upptäckt något. Som om han efter fjorton månaders
arbete äntligen förstått.
Ja, vad då?
Relativitetsteorin?
Kan bilden vara
från den dag då Einstein förstod det han hade förstått?
Och i eufori över
detta kastar han sig på en cykel, som råkar stå vid väggen utanför det institut
han arbetar på, och bara cyklar.
Runt, runt, runt
den fontän som finns i mitten av grusplanen framför institutet.
Cykelns ägare ser
honom och inser att Einstein tjuvlånat hans cykel. Han öppnar det stora gröna
spröjsade fönstret på tredje våningen och tänker skrika åt Albert att han
genast ska ställa tillbaka hans cykel. Annars ska han ringa polisen.
Men så hejdar han
sig. Han ser att Albert är så lycklig. Och han förstår att det här
handlar om något
större än att Albert på bästa buspojkssträcksmanér tjuvlånat en cykel.
Det handlar om
förståelse av världen, en ny förståelse.
Och Einstein cyklar
runt, runt, runt.
Och sjunger han
inte lite försiktigt på en gammal tysk folkvisa som han lärde sig av sin mamma
den där dagen då han för första gången sett en tornsvala på nära håll?
När han klättrade
upp i Behringe-slottets ena torn och där i hemlighet såg tornsvalorna orädda
kasta sig ut från torntaket bredvid.
– Ich bin der
… sjunger Albert tyst medan han
helt uppslukad av sin nya förståelse cyklar runt, runt, runt.
Efter sexton varv
runt fontänen börjar hans assistent, mrs Emma Lee, bli nervös. Hon står på
marmortrappan till institutet och ser Einstein cykla, och nu ropar hon till
Albert:
– Alb …, herr
Einstein! Nu måste vi gå vidare. Ni kan inte cykla runt här hela dagen.
Relativitetsteorin är väl okej men det finns flera teorier att ta tag i. Och
vad ska folk tänka om herr Einstein cyklar omkring här på gården hela dagen?
Hennes ord får
ingen effekt och hon fortsätter:
– Förresten är det
herr Kilroys cykel. Tänk om han får se dig på sin cykel!?
Men Brian Kilroy
säger ingenting där han står i sitt fönster och ser den lycklige Albert. ”Cykla
på, Albert! Sluta inte!” är han beredd att ropa.
Men eftersom han
tror det skulle låta besynnerlig, om han ropade det, står han bara tyst och
betraktar den lyckliga Alberts cyklande. Och han blir själv lycklig och tänker
på sin fru som han grälat med på morgonen och kommer fram till att det inte
spelar någon roll att de grälat, nu när hans cykel får understryka och förhöja
Einsteins glädje över den stora upptäckten.
Och Albert bara
fortsätter. Runt, runt, runt.
– Fraulein Lee,
ropar han, ska man inte få cykla när man kommit på något så fantastiskt som
relativitetsteorin?! Det är ju ingen som gjort det förut.
Och hon blir ännu
nervösare:
– Men tänk om professorn får se
dig? Vad ska han tänka? Kanske herr Einstein inte får vara kvar. Någon måtta
får det väl vara med cyklandet. Och se på gruset! Vaktmästaren krattade det i
morse, och nu … snälla Alb … herr Einstein!
– Just nu struntar
jag i professorn, jag vill cykla! Jag känner mig som en tornsvala som med
ljusets hastighet kastar sig ut från ett torntak och i samma ögonblick inser att
snabbare än så här kommer den aldrig att flyga.
Mrs Lee blir ännu
nervösare:
–Herr Einstein, dom
kan ta dig för att vara en uppviglare, en som inte tar det man gör riktigt på allvar. Ett subversivt element. Tänk om
myndigheterna får reda på det här?! Du kanske blir utvisad.
Det frasar i gruset
på gårdsplanen där Einstein cyklar runt på Kilroys cykel:
– En upptäckt går
inte att gömma. Eller glömma. Den kommer alltid att finnas! De kan inte utvisa
min upptäckt.
Euforiskt tillägger
han:
– Jag är en
tornsvala och allting är relativt.
Mrs Lee gör ett
sista försök:
– Men kära herr
Einstein, ska vi inte gå in och dricka förmiddagskaffe? Det börjar bli hög tid
för det nu. Jag bakade en kaka i morse som jag tog med mig. Nu går jag in, jag
tänker inte …
Einstein gör ett
sista varv innan han bryter cirkeln och nöjd parkerar cykeln där han tog den.
Han tar några steg bakåt tills han får syn på Kilroy som står och tittar ner på
honom.
– Tack för att jag
fick låna din cykel, Brian, ropar han upp till honom, utan din cykel hade det
aldrig gått.
Sedan ler han mot
mrs Lee och säger:
– Tack Emma, din
kaka tog mig ur förtrollningen, nu går vi in och dricker kaffe.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar