Pages

torsdag 25 juli 2013

Einstein cyklar in relativitetsteorin


En svartvit bild. Einstein cyklar.
  Han verkar road. Kanske är han lycklig? Men varför han cyklar eller varför han är lycklig framgår inte.
  Kanske fyller han år? Kanske har han fått sin första cykel just den dagen?
  Nä, nu tänker ni fel; bilden föreställer inte Einstein som femåring. Han är kanske femtiosex.
  Men inte vet jag hur man gjorde på den tiden, på 30-talet. Kanske var det så ovanligt med cykel då, så att alla, oavsett ålder, blev väldigt glada när de fick en?
  Han ser lite lurig ut, Einstein. Som om han upptäckt något. Som om han efter fjorton månaders arbete äntligen förstått.
  Ja, vad då? Relativitetsteorin?
  Kan bilden vara från den dag då Einstein förstod det han hade förstått?
  Och i eufori över detta kastar han sig på en cykel, som råkar stå vid väggen utanför det institut han arbetar på, och bara cyklar.
  Runt, runt, runt den fontän som finns i mitten av grusplanen framför institutet.
  Cykelns ägare ser honom och inser att Einstein tjuvlånat hans cykel. Han öppnar det stora gröna spröjsade fönstret på tredje våningen och tänker skrika åt Albert att han genast ska ställa tillbaka hans cykel. Annars ska han ringa polisen.
  Men så hejdar han sig. Han ser att Albert är så lycklig. Och han förstår att det här
handlar om något större än att Albert på bästa buspojkssträcksmanér tjuvlånat en cykel.
  Det handlar om förståelse av världen, en ny förståelse.
  Och Einstein cyklar runt, runt, runt.
  Och sjunger han inte lite försiktigt på en gammal tysk folkvisa som han lärde sig av sin mamma den där dagen då han för första gången sett en tornsvala på nära håll?
  När han klättrade upp i Behringe-slottets ena torn och där i hemlighet såg tornsvalorna orädda kasta sig ut från torntaket bredvid.
  – Ich bin der …  sjunger Albert tyst medan han helt uppslukad av sin nya förståelse cyklar runt, runt, runt.
  Efter sexton varv runt fontänen börjar hans assistent, mrs Emma Lee, bli nervös. Hon står på marmortrappan till institutet och ser Einstein cykla, och nu ropar hon till Albert:
  – Alb …, herr Einstein! Nu måste vi gå vidare. Ni kan inte cykla runt här hela dagen. Relativitetsteorin är väl okej men det finns flera teorier att ta tag i. Och vad ska folk tänka om herr Einstein cyklar omkring här på gården hela dagen?
  Hennes ord får ingen effekt och hon fortsätter:
  – Förresten är det herr Kilroys cykel. Tänk om han får se dig på sin cykel!?
  Men Brian Kilroy säger ingenting där han står i sitt fönster och ser den lycklige Albert. ”Cykla på, Albert! Sluta inte!” är han beredd att ropa.
  Men eftersom han tror det skulle låta besynnerlig, om han ropade det, står han bara tyst och betraktar den lyckliga Alberts cyklande. Och han blir själv lycklig och tänker på sin fru som han grälat med på morgonen och kommer fram till att det inte spelar någon roll att de grälat, nu när hans cykel får understryka och förhöja Einsteins glädje över den stora upptäckten.
  Och Albert bara fortsätter. Runt, runt, runt.
  – Fraulein Lee, ropar han, ska man inte få cykla när man kommit på något så fantastiskt som relativitetsteorin?! Det är ju ingen som gjort det förut.
  Och hon blir ännu nervösare:
  – Men tänk om professorn får se dig? Vad ska han tänka? Kanske herr Einstein inte får vara kvar. Någon måtta får det väl vara med cyklandet. Och se på gruset! Vaktmästaren krattade det i morse, och nu … snälla Alb … herr Einstein!
  – Just nu struntar jag i professorn, jag vill cykla! Jag känner mig som en tornsvala som med ljusets hastighet kastar sig ut från ett torntak och i samma ögonblick inser att snabbare än så här kommer den aldrig att flyga.
  Mrs Lee blir ännu nervösare:
  –Herr Einstein, dom kan ta dig för att vara en uppviglare, en som inte tar det man gör riktigt på allvar.  Ett subversivt element. Tänk om myndigheterna får reda på det här?! Du kanske blir utvisad.
Det frasar i gruset på gårdsplanen där Einstein cyklar runt på Kilroys cykel:
  – En upptäckt går inte att gömma. Eller glömma. Den kommer alltid att finnas! De kan inte utvisa min upptäckt.
  Euforiskt tillägger han:
  – Jag är en tornsvala och allting är relativt.
  Mrs Lee gör ett sista försök:
  – Men kära herr Einstein, ska vi inte gå in och dricka förmiddagskaffe? Det börjar bli hög tid för det nu. Jag bakade en kaka i morse som jag tog med mig. Nu går jag in, jag tänker inte …
  Einstein gör ett sista varv innan han bryter cirkeln och nöjd parkerar cykeln där han tog den. Han tar några steg bakåt tills han får syn på Kilroy som står och tittar ner på honom.
  – Tack för att jag fick låna din cykel, Brian, ropar han upp till honom, utan din cykel hade det aldrig gått.
  Sedan ler han mot mrs Lee och säger:
  – Tack Emma, din kaka tog mig ur förtrollningen, nu går vi in och dricker kaffe.

  Mæ råkes


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar