Visdom. Vad är det? Det låter så
tungt. Så sant.
Sanning, okej, men visdom! Går den att överträffa?
Tänk bara när man hör om människor
som träffat visa män i någon primitiv boning i någon avlägsen glänta längst inne
i djungeln. Bara man får veta att det hänt blir man som förstummad.
Varför är det alltid en han,
förresten? Kan inte kvinnor vara visa? Fast de kanske inte har tid. De ska
sköta disk, tvätt och barn och då blir man inte vis på det där rätta sättet,
som gör att det blir märkvärdigt.
Okej, men vi går vidare.
Ja, men kläm fram den då, tänker
man. Visdomen, han gav dig. Och berätta om hur det gick till.
Läste han i någon nött bok, eller
pratade han fritt ur sitt visa hjärta? Spanade han efter tecken i molnen, i
trädens bark, i fåglarnas flykt? Försatte han sig i trance? Fanns det en speciell
metod för att nå bortom?
Använde han uråldriga nästan bortglömda droger?
Jag kan inte vänta för att få höra
om alla svårbeskrivbara omständigheter som rådde när han visade dig visdomen.
Och sedan, själva visdomen!
Men börja med den vise mannen. Om
ständigheterna. Hur han såg ut: hans beslöjade outgrundliga blick, som om han
träffat en gud eller två, hans mumlande, hans transcendentala tillstånd, ovårdad,
det långa håret åt alla håll.
Vilka mystiska ljud hördes i
samband med upplevelsen? Vilka märkliga dofter smög sig på? En doft av kanel? Hamnade
du i ett helt nya och obeskrivbara dimensioner, då du upplevde ett dygn som ett
enda långt ögonblick. Eller vad var det som hände?
Det går inte att beskriva? Jag
förstår. Det går utanpå allt som du tidigare upplevt. Man måste uppleva det
själv, på plats. Jaha, så måste det vara. Okej
Men visdomen då?
Jaså, den är också svår att
beskriva. Jaha, den var enkel, men ändå svår. Men ge ett exempel.
Den är inte banal, fast den låter
så. Men hur då?
Sa han att alla är dömda att leva
så fort vi fötts. Vi kan inte komma undan det. Jag förstår, tror jag?
Dömda, som ett straff, men även som
en gåva. Jag bestämmer vad livet är. Om det är oändligt många smärtsamma
piskrapp över min rygg eller en efterlängtad present från min käraste. Eller
någon variant däremellan. Jag väljer. Det är min upplevelse. Sedan finns verkligheten.
Om piskrappen eller presenten är reella, då blir det på ett annat vis.
Och hur det slutar?
Det är som en film som ingen bestämmer
slutet på. Och bestämmer jag att den ska spelas upp igen, då händer det inte. Allt
händer bara en gång.
Jaha, men mer då? Tycker du att det
räcker?
Aha.
Mæ råkes
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar