Pages

onsdag 22 maj 2013

Valet står mellan ett gäng piskrapp och en efterlängtad present


Visdom. Vad är det? Det låter så tungt. Så sant.
  Sanning, okej, men visdom!  Går den att överträffa?
  Tänk bara när man hör om människor som träffat visa män i någon primitiv boning i någon avlägsen glänta längst inne i djungeln. Bara man får veta att det hänt blir man som förstummad.
  Varför är det alltid en han, förresten? Kan inte kvinnor vara visa? Fast de kanske inte har tid. De ska sköta disk, tvätt och barn och då blir man inte vis på det där rätta sättet, som gör att det blir märkvärdigt.     
  Okej, men vi går vidare.
  Ja, men kläm fram den då, tänker man. Visdomen, han gav dig. Och berätta om hur det gick till.
  Läste han i någon nött bok, eller pratade han fritt ur sitt visa hjärta? Spanade han efter tecken i molnen, i trädens bark, i fåglarnas flykt? Försatte han sig i trance? Fanns det en speciell metod för att nå bortom?   
  Använde han uråldriga nästan bortglömda droger?
  Jag kan inte vänta för att få höra om alla svårbeskrivbara omständigheter som rådde när han visade dig visdomen. Och sedan, själva visdomen!
  Men börja med den vise mannen. Om ständigheterna. Hur han såg ut: hans beslöjade outgrundliga blick, som om han träffat en gud eller två, hans mumlande, hans transcendentala tillstånd, ovårdad, det långa håret åt alla håll.
  Vilka mystiska ljud hördes i samband med upplevelsen? Vilka märkliga dofter smög sig på? En doft av kanel? Hamnade du i ett helt nya och obeskrivbara dimensioner, då du upplevde ett dygn som ett enda långt ögonblick. Eller vad var det som hände?
  Det går inte att beskriva? Jag förstår. Det går utanpå allt som du tidigare upplevt. Man måste uppleva det själv, på plats. Jaha, så måste det vara. Okej
  Men visdomen då?
  Jaså, den är också svår att beskriva. Jaha, den var enkel, men ändå svår. Men ge ett exempel.
  Den är inte banal, fast den låter så. Men hur då?
  Sa han att alla är dömda att leva så fort vi fötts. Vi kan inte komma undan det. Jag förstår, tror jag?
  Dömda, som ett straff, men även som en gåva. Jag bestämmer vad livet är. Om det är oändligt många smärtsamma piskrapp över min rygg eller en efterlängtad present från min käraste. Eller någon variant däremellan. Jag väljer. Det är min upplevelse. Sedan finns verkligheten. Om piskrappen eller presenten är reella, då blir det på ett annat vis.
  Och hur det slutar?
  Det är som en film som ingen bestämmer slutet på. Och bestämmer jag att den ska spelas upp igen, då händer det inte. Allt händer bara en gång.
  Jaha, men mer då? Tycker du att det räcker?
  Aha.

  Mæ råkes

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar