Låt solen gå i moln – för samhällets olycksbarn

En underbar morgon. Solen på väg upp, fågelkvitter, doft av nyvaken natur.

   Att det kan vara så magiskt. Som om någon regisserat. Just för mig. Och för alla andra som i dag ville ha den här morgonen.

  Är det någon som regisserat? Kan det vara möjligt? Att någon förstår vår längtan och vips bara kan … ni vet vem jag tänker på, va? Han som sägs stå bakom denna underbara morgon och allt annat underbart som finns. Det goda i livet.

  Och nu gör han det bara för mig. Och de andra i min geografiska närhet.

  Alla de andra bryr han sig tydligen inte om.

  Narkomanerna som vaknar hungriga under en kartong på någon bakgård med regnet strilande över sig och bara längtar efter att få en ”sil” för att livet ska kännas någorlunda. Dem verkar han ha glömt den här morgonen.

  Eller mamman till fem svältande barn som måste börja sin femton kilometer långa promenad genom ökenlandskapet för att hämta vatten till de sina så att de kan överleva ännu en dag. Dem har han också glömt idag.

  Slarvigt. Eller hur?

 Och alla prostituerade som befinner sig i sina hallikars klor, och som inte har tid att registrera vare sig väder eller vilka fåglar som sjunger.

  Och alla barnsoldater som ska dö en meningslös död i dag. För att deras maktgalna generaler vill leka Gud.

  Och alla kvinnor som ska våldtas av sina män eller närmaste grannar.

  Och … ja, det finns så många han glömt.

    Varför glömde han så många just idag? Ska de få sin beskärda del av det goda i morgon?

  Men mig kom han ihåg. I dag.

  Jag fick min strålande morgon, fast jag inte ens begärt det? Fast jag inte ens tänkt att jag ville ha just en sådan här morgon. Jag skulle kunnat ha nöjt mig med växlande molnighet och lite kalla vindbyar. Det skulle ha räckt.

  Allt det här överflödet av sol, kvitter och sommardofter. Var det inte att ta i?

  Jag skulle kunnat dela med mig. Till alla dem som jag nämnde: kvinnorna i hallikarnas händer, de svältande barnen, de skälvande narkomanerna, de tvångsrekryterade barnsoldaterna.

 Visst hade jag unnat dem en bättre dag, även om min blivit sämre.

  Jag kunde stått ut med ösregn, sju grader och halv storm, bara de fått lite av min morgon. Vad jag vet har jag inte på något sätt gjort mig förtjänt av denna sagolika morgon mer än de.

  Och om han nu ville ge mig en bra morgon, om han månade så om mig, skulle han väl kunnat ge alla samhällets olycksbarn något av min morgon.

  Om han kunde förstå min önskan om en bra morgon, måste han väl också förstå att jag inte är så snål så att jag inte kan dela med mig lite.

  Varje månad skänker jag tvåhundra kronor, inte mycket, men något, till utstötta kvinnor i Agadir.

  Hur mycket sätter han in på ett postgirokonto per månad för att någon grupp utstötta eller behövande ska få det bättre?

Mæ råkes