Kompostera eller bli skatsmart

Skatorna är kloka. Klokare än människorna. De övergav sitt bo i rönnen utanför min balkong redan för två år sedan.

  Jag förstod ingenting. Jag undrade varför. Vad hade gått snett? Hade de omkommit, eller bara ledsnat?

  Nä.

  De visste redan då att rönnen var på väg att dö. Att dess lövverk inte skulle kunna erbjuda dem det skydd de ville ha och behövde. Att det skulle bli för glest.

  Den risken ville de inte ta.

  Den fruktade vråken eller falken skulle få syn på dem och deras ungar och då skulle det kanske inte bli någon fortsättning. Inga nya skator som kunde ta över deras värld och deras välbyggda bo.

  Nu har deras gamla bo snart blåst bort, det återstår bara några enstaka begynnelsegrenar som de en gång började bygga sitt bo med.

  De har byggt ett nytt stort skyddat bo i en frisk rönn. De är fortfarande kloka.

  Människorna överger också sina bostäder, blir flyttfåglar, hastar mellan tillfälliga nästen.

Kanske också de förstår, fast de inte riktigt förstår, att deras ”rönnar” börjat dö, att det inte finns några stabila rönnar att bygga bo i längre.

  Är det så illa?

  Eller överdriver jag? Är det bara en känsla som jag får, när jag druckit några öl en fredag kväll.

  ”Känslan är ett trubbigt instrument”, som Totta Näslund, sjunger i en Dan Hylander-sång.

  Ett väldigt trubbigt instrument.

  Det förstår man när man blir förälskad och upptäcker att den man var förälskad i är någon annan än den man var förälskad i. Någon som inte fanns, utan någon man ville skulle finnas. Någon man behövde.

  På sopbilarna står det: ”Sortera – det känns rätt”.

  Men är det känslan som ska bestämma? Finns det inget annat som kan guida oss?

  Kanske borde man lyssna till vetenskapen i stället. Undersöka vad som är rätt – det vill säga bäst för miljön.

  Att åka med komposten i flera mil, omvandla den till gas som driver våra bilar, är det egentligen förnuftigt? Hur mycket energi, mänsklig och annan, åtgår det för att med hjälp av kompostering åstadkomma den gas som betraktas som så värdefull? Hamnar man på plus? Eller kanske på minus?     

  Ingen vågar undersöka det. För det ”känns rätt”.

  Så har vi det där trubbiga instrumentet igen.

  Det kanske kändes rätt för skatorna att bo kvar i rönnen, men de flyttade ändå.

  För de visste, av sina tusenåriga erfarenheter, att risken med att bo kvar var för stor för artens överlevnad. Om alla skator av lättja eller på grund av någon annan känsla skulle bo kvar i oskyddade nästen, då …

  Få eller inga individer inom den skatart som överlevt fram till idag har varit så korkade.

  Alla individer inom arten måste dra sitt strå till artstacken.

  Men kanske inte hela tiden.

  Nu är vi tillbaka till det där trubbiga instrumentet.

  Mæ råkes