F.d. major Jan Björklund i envig med Bin Ladens efterträdare

Oron tätnar. Rom och dess granne, Alba Longa, är inte överens. Ett krig hotar. De förhandlar och för en gång skull segrar förnuftet.

  I stället för ett förödande och blodigt krig mellan tusenhövdade arméer bestämmer de bägge fienderna att ställa upp med varsin brödratrio för att avgöra tvisten. Alltså: Roms Horatier mot Alba Longas Curiater.

  Som minne av händelsen målar Jacques-Louis David 1784 tavlan Horatiernas ed, på vilken man ser de tre Horatiebröderna framför en entusiastisk far högtidligt svära fosterlandet sin trohet inför den kommande striden.

  Hur genialt vore det inte om dagens nationalstater kunde följa detta exempel.

  Se bara på Afghanistan: horder av talibanska krigare mot välutbildade soldater från snart sagt alla västvärldens länder.

  Och resultatet: kistor, liksäckar, förödelse och sörjande anhöriga; sörjande anhöriga, förödelse, liksäckar och kistor. I en aldrig sinande rad.

  Men låt oss då göra som Rom och Alba Longa gjorde för mer än 2600 år sedan.

  Vi utser representanter för varje stridande enhet och låter dem mötas i en man mot man fight på en av världens större arenor.

  Men jag tycker vi kan gå längre än antikens styrande, ta ett steg till.

Varför utse någon brödratrio? Vore det inte bättre om de inblandade ländernas ledare fick ställa upp?

  Tänk er Reinfeldt, eller varför inte den gediget stridsutbildade före detta majoren Björklund, med pansarförstärkta jeans, kevlarskjorta och försedd med en AK 4, i envig med en skäggig turbanprydd koranskolad kalashnikovbeväpnad Bin Laden-efterträdare. Det vore väl en syn för gudar. En skottskadad Björklund som efter striden kommer krypande och rosslar ur sig:

  – Den där skäggmåsen kommer inte att besvära oss mer.

  Eller Tysklands frau Merkel i röd- gul och svartrandig judodräkt, ivrigt påhejad av en Union-Jack-kepsprydd David Cameron, i en brottningsmatch mot en talibankvinna klädd i kolsvart nikab med fållförstärkning.

  Cameron som entusiastiskt hasplar ur sig något i stil med:

  – Vorwärts Angela, du können vinnen, if you want to.

  Och Angela som listigt förblindar talibankvinnan genom att stoppa in ena skärpänden i nikabens ögonöppning, i det att Cameron euforiskt vrålar:

  – Yes, blind her, yes, blind her, yes, blind her …

  Angela som sedan bittert får ångra sitt tilltag då hon inser att den ögonöppning hon stoppade skärpänden i inte var en äkta utan placerad i kvinnans nacke och att den riktiga öppningen var placerad i vad Merkel trodde var kvinnans nacke. Något hon ser och inser när hennes antagonist vänder sig om.

  Bataljerna skulle direktsändas, föregås av vadslagning och visas i alla världens sportkanaler och inför tusentals ansiktsmålade åskådare, klädda i för tillfället lämpliga munderingar.

  På detta ett antal käcka konstnärer som i Davids anda förevigade drabbningarna med ett eller annat romantikinspirerat konstverk, som sedan fick turnera världen över.

  Tänk att komma till nationalmuseum och få se den berömda målningen: Skägget i brevlådan, som skildrade Björklunds seger över Bin Ladens efterträdare.

Eller målningen, Merkel märkte inget, där Angela flyger i marken efter ett perfekt judokast av talibankvinnan, som i efterhand visat sig vara en av mullah Omars änkor.

  Vore inte denna megakulturella folkfest att föredar framför ett blodigt krig?

  Mæ råkes