Pages

lördag 22 december 2012

Varken vi eller Mick Jagger gick under


Jorden gick inte under. Det måste ha varit en övergående undergång. Men är inte den ständigt pågående … så vad var egentligen nyheten?
  Många är säkert besvikna och tänker: Jaha, då var det bara att ta nya tag. Tills nästa förväntade undergång. Tills någon i en avlägsen grotta hittar en kvarglömd obegriplig kalender vars tecken tyder på att … och så kan de domedagstroende börja hoppas igen.
  Den här gången, den här gången, då … nu ska världen få se vem som hade rätt. 
  Synd bara att alla som skulle få se redan är utplånade när de ska få se. Då är det väldigt svårt att se. Omöjligt skulle jag vilja påstå.
  Många verkar tro att de kan fortsätta leva efter undergången. De bygger en betongbunker, beväpnar sig med tunga handeldvapen och hamstrar vita bönor, krossade tomater, Campbell's soppor och diverse tilltugg.
  De tänker vara smarta och lura undergången. Tji fick den, tänker de, när de efter undergången kryper upp ur sina bunkrar för att beskåda den av sot, damm och bråte övertäckta marken.
  Slår kanske på ett leende och utbrister:
  ”Ha, vad var det vi sa. Ni skulle ha gjort som vi. Klantskallar. Men nu är det för sent. Skyll er själva. Nu ska här levas livet! För oss som var förnuftiga nog, smarta nog, att lura undergången. Och vi har mat som räcker i minst tre månader. Tre månader extra! Hör ni vad vi säger, dumskallar, tre månader extra! Vad har ni, där ni ligger begravda under någon omkullvält traktor, nedfallen gran eller i något raserat hus? Ingenting. Ha!”
  Rolling Stones har inte heller gått under. Fast flera av bandmedlemmarna har försökt i 50 år.
  Den som försökt mest är väl Mr Richards. Trots ett decennielångt heroinmissbruk, tankbilar med Jack Daniels, kedjerökning och avancera palmakrobatik har han inte lyckats.
Okej, han ser ut som en köttfärslimpa i ansiktet, sjunger som en hes zebra men han står fortfarande upprätt på scenen och drar sina riff. Ibland rör han också på sig.
  Ron Wood, en som försökt nå undergången framför allt med hjälp av alkoholhaltiga drycker, såg fräschare ut än på länge när han äntrade scenen vid deras 50-års jubileumskonsert i New York för någon vecka sedan. Att döma av hans muskulösa armar såg det nästan ut som om han köpt ett gymkort på Gold’s.
  Mick Jagger då?
  Som vanligt mager och pigg. Skuttande, hoppande, snurrande, ropande, hojtande, klappande, viftande. Vad han går på och har han gått på under alla dessa år är en gåta. Kan tänka mig att en äldreminister är nyfiken på det. Om alla sjuttioåringar kunde behålla formen så pass skulle man kunna spara en del inom äldreomsorgen. Vad kan vara för livselixir han stoppat i sig, Jagger-pojken? 
  Eller krävs det ett stoneshårt liv med ”sex, drugs and rock’n’roll” för att kunna orka rocka loss när man närmar sig 70? Har de drogliberala, hemska tanke, alltid haft rätt?
  Men Charlie, mannen bakom trummorna, han som enligt legenden levt näst intill ett syndfritt liv, borde inte han då för länge sedan ha rasat ihop till en torr dammhög? Om nu vilt leverne är en förutsättning för ett långt, friskt liv.
  Ingenting stämmer. Domedagsprofeterna har fel. Läkarvetenskapen har fel. Medan Rolling Stones har rätt. 
  Hädanefter är det mottot: ”Ha stoneskul och dö gammal” som gäller.

Mæ råkes


tisdag 18 december 2012

Var komma, var komma, var komma de ifrån?


Ja, man hade ju hoppats på att det var pepparkaksgubbar som kom. Och att de kom från Pepparkakeland. Men tji fick man.
  Alice Tegnér hade gjort en liten luring där.
  Hennes avsikt var absolut inte att roa barnen och de vuxna som fortfarande hade barnasinnet kvar. Nä, hon hade lagt ut en riktig blindgångare. Hennes verkliga syfte var naturligtvis att förnedra alla mörkhyade på denna planet. Hon ville helt enkelt tvåla till dem. Trampa ner dem i skiten. Ta all ära av dem.
  Men nu har det avslöjats. Undersöker man alla dessa pepparkaksgubbar lite extra noga, tar en munsbit, synar dem i glasyren, riktigt känner efter, nog förstår man då att … just det: Kejsarens nya kläder. Samma gamla unkna rasism som grasserar och alltid grasserat i vårt avlånga land.
  Det är nästan värre än att säga neg … ni vet det där hemska ordet, som betyder sva … ja, ni vet den där hemska färgen som inte borde finnas. 
  Varför finns den förresten? Vem uppfann den? Man anar konspiration, ränksmideri och dunkla illvilliga agendor. 
  Och varför används färgen fortfarande, nu när den befunnits skyldig till allt möjlig ont här i världen? Lyssna bara: svartjobb, svartsyn, svartmåla. Visst låter det hemskt? Hur kan då ordet få användas i något som helst sammanhang? Skandal.
  Men vi har i alla fall kommit en bit. Tintin i Kongo är snart, får vi hoppas, bränd på bål, ord som antyder att människor har olika värde utplånade och Alice Tegnér avslöjad.
  Så låt den gamla barnvisan tystna. För evigt. Aldrig mer ska vi ta dess vidriga ord i våra munnar, aldrig mer ska vi låta dess rasistdrypande text ljuda för att förnedra de mörkhyade människorna på den exoti … nej, jag menar på den kontinent där infödi … nej, jag menar på södra halvklotets broder- och systerkontinent.
  Med det vill jag inte ha sagt att söder skulle innebära något negativt jämfört med de andra väderstrecken. Man får snarare se det som en upplysning.
  Vad är syd och nord förresten? Hade afr… alltså en del av världens befolkning som nu betraktas bo på södra halvklotet, upptäckt oss, och inte tvärtom, hade kanske världen varit upp och ner och vi befunnit oss på det södra halvklotet; Sverige hade kanske hetat Norge, Antarktis Arktis, Finland Nifland. Allting hade varit upp och ner. Eller ner och upp, beroende på var man nu befinner sig.
  Förresten, ska man få använda förnedrande ord som ner? De mörkhyade hade förstås känts sig mera värda om de befunnit sig så att säga ovanför oss, alltså på det övre halvklotet. Men det hade ju heller inte varit bra. För hur otrevligt hade det inte känts för oss?
  Nej, bättre då att förbjuda ord som ner och upp.  Då är problemet löst. En gång för alla. Om nu inte någon idio … ni vet de som har otur när de tänker, kommer på andra ord som kan betyda ner eller upp.
  Det är svårt det här med språket.
  Om man kallar något för något så blir ju verkligheten därefter. Det är precis som med en karta. Kartan avgör ju hur verkligheten ser ut.
  Och säger man pedagog istället för lärare, får ju han eller hon genast högre lön och högre status. Det är ett gammalt beprövat indiskt reptrick, som verkar fungera bättre och bättre ju mer språket utvecklas.

måndag 17 december 2012

Soppa à la så mycket bättre


Först har vi namnet: ”Så mycket bättre”. Hur mycket förpliktigar inte det? Att överhuvudtaget tänka sig att det bara ska bli lika bra som eller, hemska tanke, sämre än originalet är bortom alla horisonter. Jävlar den som ens vågar knysta om …
  Sedan hela stjärnkopplet, alltifrån Darin och Maja till Sylvia och Ljungström, assisterade av rävarna Uggla och Pugh. Skulle det då kunna tänkas bli sämre? Knappast.
  Ingrediens tre: alla deltagarna kommer överens om att de, innan de framför någon av de andras låtar, ska lovprisa kompositören och den ynnest det nu innebär att få framföra just den låt han eller hon valt.
  Fyran, grädden på moset: alla låtskrivarna höjer den som nu framfört deras låt till skyarna medan den aktuella artisten brister ut i ”Vilken fantastisk låt” och ”Jag har ända sedan barnsben velat göra just den låten”.
  Är det dessutom sista programmet för de aktuella artisterna, kan programmet slutligen kryddas med deras vemod över att, efter den veckolånga samvaron, behöva lämna det sammansvetsade gänget och hur otroligt tomt detta då kommer att bli.
  Så-mycket-bättre-soppan är klar att serveras.
  Och banne den som efter det receptet har mage att klaga eller vomera.
  Vad gäller den separationsångest som präglar gänget efter den magiska veckan, är det väl bara att hoppas på att personal från BUP eller någon annan psykiatrisk institution kan hjälpa dem komma över den.

Mæ råkes






























onsdag 12 december 2012

Att ha eller inte ha – maximal otur


– Jag hade 13,2 i morse.
  – Jag hade 15,3 hos mig. Och jag hörde att Olle bara hade 12,8.
  Alla har så mycket numera. Och så exakt. På decimalen. Förr hade man ingenting.
  Förr var det under 20, var det strax över 10, var det runt fem. Men nu, nu har man. Temperaturen.
Man får lust att slänga in en överraskning i allt haandet, som:
  – Jag hade sex i morse.
 Tänk vilken tystnad. Vad skulle man inte höra att det tänktes runt om i folks hjärnor: ”Vad fan menar han?” ”Nu blir jag avundsjuk.” ”Vilken fräck jävel, skrytmåns.” ”Sex? Hur är det möjligt när jag hade fjorton?”
  Och då skulle man drämma till med:
  – Rakt upp och ner bara. Frugan öppnade morgonrocken och jag la upp mig på köksbordet. Ja, vi brukar lägga upp oss varsin gång, jämlikt, ni vet. Pang på bara! Men så trodde hon att det var en växelspak, försökte tvinga in trean i uppförsbacken, det bara skrek i kardan och då la jag av. Nån måtta får det väl va.
  Jag har ju sagt till henne, men se, hon vill inte riktigt lyssna. Som en outbildad bilmekaniker. Och du då? Vad hade du?
  – Jag hade det förjävligt. Katta sket på bordet, ungarna pissade i badkaret, frugan satt under köksfläkten och rökte röda Ritz utan filter. Tre halvt uppätna Wasa knäckebrödsskivor på golvet med smöret neråt, en bajsblöja i ett hörn och hunden, ja schäfern, den hade blivit påkörd av plogbilen.
  – Hade du inget mer?
  – Jo, jag hade radion på, dom spelade gamm’tjo, du vet Kalle Jularbo, ”Drömmen om Elin” och sånt, fast det var väl Tommy Körberg, du vet han, när han vann evrosionsslagern. Och ”Det blir mycket värre framåt natten” Clas Göran Heden… ja, nånting.
Förresten, ”Är du kär i mig ännu, Clas-Göran”, du vet hon, Lill-Babs. Fast den spelade dom inte. Och du då?
   – Gick det ha så mycket mer? Kan man ha mer än sex på morgonkvisten. På köksbordet. Pang på bara. Nä, man får va nöjd med det. Men hon kunde ju låtit bli att tvinga i trean.
  Erik lägger sig i:
  – Jag hade tur, jag, vann en trisslott på min gamla. ”Plötsligt händer det” som dom säger. Har dom inte rätt ibland? Dom hade rätt och jag hade tur. Jag vet inte vem som hade mest i det fallet.
Fast jag fick ju ont i huvudet senare, och då hade jag väl lite mer i alla fall. Två mot ett kan man kanske säga. Fast det är svårt att jämföra rätt mot tur och huvudvärk. Hur mycket väger tur jämfört med rätt. Och sedan huvudvärken. Hur är det med den?
  Det mesta man kan ha torde väl vara maximal otur. För det låter så väldigt mycket. Det låter mycket mer än maximal tur. För att inte jämföra med 13,2 eller 15,7. Det är ju bara blaha blaha. Jämförelsevis.
  Det är ju inte mycket att ha om man jämför med maximal otur. Fast en jävla röta är också bra mycket att ha. Och allt kvar, det är mycket att ha. Blytungt. 
  Fast kanske ändå inte så mycket bly som maximal otur.

Mæ råkes


söndag 9 december 2012

Det som funkar för Stig Strand funkar kanske för de flesta


”Det funkar för mig” säger Stig Strand och så är reklamsnutten för Vitaepro slut.
  Lite till mans undrar man väl vad det egentligen är som funkar? Är det att han utan problem kan svälja tabletterna? Att han inte får några utslag av dem? Att han inte kräks, inte får ont i magen, inte upplever yrsel?
  Det kanske är så simpelt att tabletterna gör att han mår normalt. Fast kanske mera normalt än vanligt.    Fantastiskt! De utgör alltså ingen risk. De är ofarliga. I alla fall vad han hittills vet. Och då kan han kanske med bestämdhet säga: ”Det funkar för mig”.
  Släng er i väggen Viol, Läkerol, Vicks och dylika
  Eller är det någonting annat som funkar? Det låter lite diffust. Kanske är det mera positiva känslor Stig upplever? Blir han euforisk, lycksalig eller kanske till och med religiös? Hallelulja!
  Men man ser inga religiösa symboler, djur eller byggnader i bakgrunden i reklaminslaget. Inga magra indiska kor, hur skulle det se ut förresten, ingen korsfäst stackare, inga moskéer med hundratals skor i entrén. Så där svävar man i total ovisshet.
  I pisterna funkade det bättre för Stenmark. Men inte tjatade han om det, nä, det var ”bar å åk”. Grabben hela dan!
  Men nu har Stigs Vitaepro äntligen fått det att funka mest för jämnan som det verkar. Och det ska vi väl alla glädjas åt. Grattis, får man väl säga. Men man skulle vilja veta mera exakt vad det är som funkar.
  Kanske åstadkommer tabletterna mera djupgående förändringar hos Stig. Kanske har de fått honom att sluta slå sin fru?! Men, vänta nu, inte har någon någonsin sett eller hört talas om att Stig skulle vara av den sorten? Det vore alltså förtal, ja, ont förtal, att påstå att det är det som börjat funka.
  Eller ska man kanske säga slutat funka. ”Det har slutat funka att slå min fru”. Men nu säger han ju att det funkar. För honom ja, men hur är det för frun? Funkar det för henne. Och vad funkar för henne? Vi närmar oss ett mysterium.
  Vitaepro kanske har fått honom att sluta knarka och begå brott. Kanske fick de honom att lämna Hells Angels. Men har han varit med där? Hänger det någon sliten jeansjacka med Hells Angels-emblemet på ryggen längst inne i herr Strands garderob. I så fall borde det väl vara hög tid för honom att komma ut ur garderoben. 
  Det här börjar dra ihop sig till en riktig rysare.
  ”Vitaepro fick mig att lämna den kriminella organisationen” slalomstjärnan talar ut. Vilken rubrik! Hur många lösnummer skulle inte den sälja.
  Kanske skulle även fru Strand kunna vara med på ett hörn. Rubriken dagen därpå: ”Äntligen slipper jag brutna revben och blåmärken” slalomstjärnans fru talar ut.
  Sedan borde väl Strandbarnen också få ett ord med i laget:
  Slalombarnen talar ut:
  ”Äntligen är mardrömmen över – nu är pappa snäll” .
  Tre rejäla uttalanden.
  Avslutningsvis kunde fjärde reportaget handla om hur de nu ska kunna gå vidare och förlåta: ”Att vi kan va tillsammans betyder allra mest”.
  Kanske kunde tidningen bjuda in Nick Borgen så att familjemedlemmarna samfält med honom kunde sjunga ”We are all the winners” i tidningens webb-tv. Sedan fick Stig själv som avslutning klämma i med ”Det funkar för mig”.
  Då skulle man förstå. Och skulle inte de flesta då beställa en eller ett par burkar Vitaepro bara för att någon gång i framtiden få tala ut på Aftonbladet eller Expressens förstasida.
  Det tror jag skulle funka, funka för de flesta. 

Mæ råkes

söndag 2 december 2012

Mein Opel und ich in Ede, Offerdal


Så stod vi då där, min Opel och jag, bredvid Ede magnifika kyrka framför en frostbelupen skylt med den knappt skönjbara texten ”Ej fordonstrafik”.
  Vad då ”Ej fordonstrafik”? Hur skulle vi då komma fram till slutmålet: Ede hembygdsgård?
  För om Ede hembygdsgård överhuvudtaget existerade måste den finnas i slutet av den
knaggliga väg som så brutalt underskattades av den skylt som sa ”Ej fordonstetrafik”.
  För var brukar väl hembygdsgårdar finnas om inte just i slutet av sådana vägar. Nära kyrkan, check. Lite avsides, check. I en, på vintern, vinterprydd lantlig idyll, check.
Och – i slutet av en knagglig väg, check.
  Alla de fyra viktigaste hembygdsgårdsplaceringskriterierna var uppfyllda.
  Jag fick lust att fortsätta in på vägen men visioner om spruckna oljetråg och havererade hjulinställningar fick mig att tveka. Jag var på vippen att fråga min Opel om vad han trodde, men eftersom jag nästan aldrig fått något svar från honom på mina frågor avstod jag.
  Han förstår nog ändå, tänkte jag. Det var ju hans oljetråg, hans hjulinställningar.
  Eller var det tänkt att man skulle gå sista biten? Men Opeln då? Förresten såg jag varken bilspår eller avtryck av människoskor på den då välkända och till och med kanske ökända vägen.
  Alltså. Det var fel väg. Det låg ingen nyligen uppvärmd mysig hembygdsgård i slutet av den då hatade vägen. Förbannat. 
  Kyrkan var alltså felplacerad. Likaså slutet av vägen och den lantliga idyllen. Alla dessa hade så att säga hamnat på fel ställe i förhållande till Ede hembygdsgård.
  Bittert, konstaterade jag och min Opel att livet inte alltid var som det borde.
  Men vi hade ju sett den stora skylten i mitten av byn Ede. Och det var ingen skylt vilken som helst. Den var stor, ja, modell större än stor. Ordet Hembygdsgård var skrivet i svarta bokstäver på vit reflekterande botten. Skylten smalnade av till en pil i ena änden. Och vi hade följt denna anvisningspil ända fram till ”das bittre ende” där vi nu befann oss.
  Vad hade gått snett? Fanns det ytterligare skyltar? Flera mindre, oansenliga, kanske av träd skymda skyltar?
  Mina erfarenheter av timslång jakt på hembygds- och bygdegårdar visste att sådana kunde finnas. Men fanns de även i denna då gudsförgätna plats?
  Svetten började … nä, nu överdriver jag. Ingenting började lacka, utan jag och min Opel backade in på planen framför kyrkan och vände på oss.
  Skulle vi köra tillbaka, återvända till den stora skylten, göra om resan från den för att se om vi passerat någon dold, illa tilltygad eller otydlig skylt med en bokstavskombination som kunde tydas till ordet hembygdsgård? En skylt som skulle lösa mysteriet med Edes försvunna dito. Kanske var det den enda lösningen, den enda vägens politik.
  Vi, min Opel och jag, påbörjade den mödosamma och i våra ögon helt onödiga tillbakafärden, bittert förbannande alla Offerdals nuvarande, kommande och tidigare verksamma skyltmästare.
  Men då, efter ca tjugo meters färd, fick vi anledning att bittert ångra vår galla över Offerdals skyltmästare.
  För vad får vi då se om inte en oansenlig, visserligen frostbelupen men fullt läslig skylt med det numera med eufori förknippade ordet ”Hembygdsgård”!
  En vision av hur Ali Baba kände sig när han uttalade det förlösande ”Hembygds … ” jag menar … ”Sesam öppna dig” kom för mig och min Opel. Kyrkklockors dån tycktes ljuda. Änglarna himmelska sång om Ede Hembygdsgård hördes i den kalla vinternatten. De marschaller som trots allt kantade den väg vi nu anträdde tycktes lysa så starkt att solen, om det varit dag, skulle ha rodnat över sin oförmåga att överglänsa dem.
  Ingen blåsorkester eller röd matta mötte oss vid slutmålet, men det var det ändå i triumf ”mein Opel und ich” anlände till Ede hembygdsgård.  ­
  Och tyckte jag inte då, att jag hörde ett litet belåtet brummande från min Opel innan den nöjd tystnade och ställde sig på bästa tänkbara plats utanför Ede hembygdsgård?!
  Vad som sedan där timade får ni fråga Kjell-Erik Jonasson om. Det var han som anlitat oss

Mæ råkes