Aspås. Lördag 6/10 2012.
Arne fyller 60. Stämningen är på
topp redan när jag anländer. Arne öppnar presenter. Skratt, stoj, stim. Ingen
är för full, alla lagom.
Anders, Arnes ene son, hjälper mig in med grejorna.
Tillsammans riggar vi och lägger upp kvällen: jag ska köra sju, åtta låtar
efter paketöppningen, sedan kaffe och tårta, sedan flera låtar. Det blir nog allsång,
informerar jag.
En kille kommer fram till mig:
– Du måste få Anders och Stefan, Arnes söner, att sjunga en
av dina låtar. De kan alla.
– Jaså, över hundra låtar, det var imponerande, säger jag
lite skeptisk. Men det är klart att de ska få sjunga.
– Ta ”Balchaufför”, den är bra.
– Ja, den kommer. Lugn.
Och så kör jag igång. Först ”Huskun kær” för Arne,
födelsedagsbarnet, och alla är med i refrängen.
”Huskun kær, huskun kær, huskun kær han veit vå man gjær!”
Sedan skippar jag ”Nu vill je ha sommarn”. Den är för ny,
jag förstår att de vill ha klassikerna i första hand. Jag tar de nya låtarna nästa
gång, när de satt sig hos dem.
Istället tar jag ”Sextan kvær” och jamska versionen av Me
and Bobby Mcgee (Stein, gjeinvein å a Britta sein). Låtar om min uppväxt, om
höyana och steinflockinga.
Dags för allsång med ”Tjauru belene”, och ”Vattne ti
vällinga”. Taket är på väg att lossna från takstolarna. Avslutar första set med
”Er e konstut man tjöjes” (Lou Reeds, Walk on the wildside)en av mina mer
lyckade tolkningar. Att den uppskattas storligen, är en underdrift.
Kaffe och fem, sex sorters tårta, ”hen ske’re inte sparas”.
Andra set. Kör vidare med ”Nu tar mæ oss en kask”(Wiskey in
the jar) och ”Don’t you overdrive”, en av de nya. Sedan är det dags för
bröderna Molin, Anders och Stefan, med ”Balchaufför”.
Jag lämnar över micken och inser jag borde ha haft med den
andra micken, men ibland tänker man efter först efteråt. Det är då man inser
att tänka efter det ska man göra före.
Men de tar micken och drar igång.
De kan vartenda ord. Först lite trevande, men när jag börjar
sjunga med tar det sig och jag inser att det minst torde vara den 200:de gången
som de sjunger låten. De kan den bättre än jag!
Jubel, jubel och åter jubel och jag tackar den målarfirma
som var med och renoverade stället för att de använt ovationssäker färg.
Sedan följer jag upp brödernas succé med de två andra
ballåtarna och sedan bli det ”Momma goes reggae” När jag presenterar den låten är det en kvinna i lokalen som ropar:
– Nej, vi vill höra ”Je å a momma”! Jag lugnar henne med att berätta att det är den men i
reggaetakt.
Och de flesta kan texten, sjunger med och ser lyckliga ut
Under mina låtar har jag märkt att bröderna Molin sjungit
med i alla mina texter, ord för ord, och utan problem. Vad är detta? tänker
jag. Därför blir jag inte förvånad när killen som ville jag
skulle ropa upp dem förra gången än en gång kommer och ber mig ropa upp dem.
Och det är klart att jag gör det.
De vill sjunga ”Ittnå” från '97, en sång som jag sällan
framfört på senare år. Jag undrar om de inte kan ta någon annan eftersom jag
varken har ackord eller text aktuella, men de framhärdar. Okej säger jag och de
drar igång. Den går snabbt i vanliga fall men nu har de lagt i turbon. Efter
första versen minns jag ackorden till refrängen och hänger på. När sången tystnat får den ovationssäkra färgen åter göra
nytta, men det knakar betänkligt i takstolarnas konstruktion.
Efter fem ”En gång till” och ytterligare fem låtar avslutar
jag med ”Frösöstårs” (Tom Waits, Jerseygirl) och det är då stämningen blir
magiskt:
alla krokar i varandras armar, gungar från ena sidan till den andra
och trallar med , ”lalalalalalalalal … je
e ilag mæ e Frösöstårs” .
Efter den magiska stunden är vi överens, festdeltagarna och jag: nog
är nog! Vi sparar resten till nästa gång. För jag har på känn, att det inte var
sista gången jag spelade för familjen Molin, och inte heller sista gången bröderna hjälpte
mig att framföra mina låtar.
Mæ råkes
