"Jag förstod inget, men gud vad du var bra!"

Ja, och så står man då där, eller snarare sitter man då där, med gitarr och reggaemössa, drar låten "Nu vill je ha sommarn" och publiken är vänligt inställd, applåderar, ler, tar emot en med öppna armar.  
  Födelsedagsbarnet PO, som anlitat mig, myser i kapp med sin fru, Karin. Jag var hennes födelsedagspresent när hon fyllde femtio.
  Då var allt på ett annat vis, nervöst, lite okoncentrerat från min sida.
  Men i kväll, i Tullus bystuga, rinner det bara på, låt på låt; skratt, uppskattning.
  Jag njuter och gör mig förtjänt av applåderna.
Sedan en paus i låtraden för kaffe, jag ska återkomma när alla tagit drycken och tårtan. En glad stockholmare kommer entusiastiskt fram till mig och halvt skriker:
  "Jag förstod väl ett ord av hundra, men herre gud vad bra du va!!!
  Vad svarar man på sånt? Jag har svårt att förstå, blir konfunderad och säger med automatik:
  "Vad kul du tyckte det? Tack!"
  Han breder på med:
  "Det var hel fantastiskt, fast jag inte förstod något!"
  Kan det vara sant?
  Men, varför skulle han ljuga?
  Efter spelningen köper han min senaste. Hoppas han fortfarande tycker om det han hör. Men han borde förstå bättre efter ett par lyssningar. Han kan ju dessutom kolla i bokletten, där finns allt översatt till rikssvenska.
  20 år sedan äntrade jag med 180 i puls scenen för första gången. Det lät inte bra, med det uppskattades. Nu kanske det också låter ganska bra. Uppskattas gör det definitivt.
  Det känns lite underligt när man tänker på det. Lite overkligt. Men skönt. Man har kommit en bit.

Mae råkes
 

Nytt projekt ...

Projektet ”Bære så dæ veit” är över. 

  Och vad händer nu? 

  Ska jag titta på julskivan som jag funderat på i snart tio-tolv år? Klassiska julsånger på jamska. Allt finns översatt, det är bara att vänta in att Alice Tegner ska ha varit död i 70 år.  Sedan är hennes låtar fria. 

  Man slipper en massa krångel.  

  Visst kan man hålla på med att söka tillstånd, det är inga problem. 

  Men det tar tid! Vissa svarar inte? Vissa skiter i om en sketen poet från jämtland har skrivit en ny text till en känd melodi och söker tillstånd för den. Ett sådant tillstånd ger inte mycket pengar. Därför är det inte så intressant. 

  Om Madonna söker tillstånd, då händer det på ett ögonblick, men om Lars Persa kommer med en liten blygsam ansökan, då kan den vänta.

  Men nästa år kan jag ta tag i julsångerna, jag känner mig sugen. 

  Men det är ingen brådska, ta det lugnt nu, Persa.  Jag kan börja titta lite på dem  nästa vecka. Fundera.   

  Det måste vara lite ”fräcka” arrangemang. Det får inte bara bli samma smörarrangemang till nya jamtska texter, det måste bli något mer. Annars får det vara.  

  Jag ska grunna lite. Sedan kan jag bolla lite med musikerna, de är bra på nytänkande. Som alltid.     

  Lyssna bara på nya skivan. Gustav, Bosse, Lasse … vilka input i musikbilden:

”Ska vi inte ta tramporgeln?” ”Dubbla sången på refrängen.” ”Jag vill lägga en gitarr till.” ”Du, Bosse, får lägga reggaebasen på den här.” ”Jag vill ha det där reggaeslutet på den låten”

  Och så vidare. Det finns möjligheter.  Det borde bli något intressant. Kanske till och med något spännande.

  Ja, jag vet, jag måste ut och presentera mina nya låtar också. Jo, det finns väl lite  tid till …

Mæ råkes

Tur och otur

Två veckor senare. Nästan. Vad blir fortsättningen?

  Skivan är ute. Har fått några spelningar. Men … jag trevar, prövar olika tankar, möjligheter. Hur ska jag satsa?

  Givetvis krävs det spelningar för att dra in lite till det skivan kostade att producera. Allt annat är lögn. Men hur mycket ska jag exponera mig digitalt?

  Inte för mycket för då kommer ingen att köpa den fysiska skivan? Inte för lite för då kommer ingen att få ett smakprov? Lätt lurar man sig själv genom att vara för ”snål”.

Trots allt köper man inte en skiva utan att man hört någon låt från den. Melodier/låtar kräver exponering.

  Nu har jag lagt upp ”Nu vill je ha sommarn” på hemsidan och på Youtube. Tror jag ska lägga ut ”Don’t you overdrive” också. Den är min favoritlåt och jag vet att flera lagt märke till den.

  Jag vet också att det på sikt är en låts kvalitet som kommer att avgöra; att vissa låtar blir klassiker är ingen slump. De innehåller helt enkelt någon unik dimension som de flesta andra låtar inte har. Riktigt vad det är går inte avgöra.

  Det kan vara ett riff, en melodislinga, ett driv, ett vemod, en glädje, en sorg, en klackspark, någonting extra speciellt, som slår an utan att man riktigt förstår varför.

  Och i förväg vet man, som låtskrivare, aldrig vilken låt som kommer att bli en klassiker. Man kan ana och tro.

  Som med ”Je å a momma”. Den anade jag skulle bli något extra, men riktigt säker var jag aldrig.

  ”Don’t  you overdrive” har också något extra, men är det tillräckligt? Har den det där extra speciella? Jag undrar? Och hoppas.

  ”Sultans of swing”. Jag hörde låten när jag stod och sålde öl i baren på gamla Kåren i Umeå 1974.

  Låten var helt ny och Janne, han som var ljus i förhållande till den andra discjockeyn, Svenne, som var mörk, lät Mark Knopflers magiska gitarrslingor fylla det klockan 21.15 tomma dansgolvet. Janne värmde upp med den låten.

  Gästerna var få och jag hade tid att lyssna. Direkt slog den an; jag tänkte: Vad fan är det här? Tre sekunder senare var jag framme vid discjockeybordet med frågan.

  Dire straits, var svaret och nästa dag fanns skivan i min samling. Fortfarande slår ”Sultans of swing” an i mig.

  Och ”Hotell California”, ”Sweet home Alabama”, ”Honky tonk woman”,  ”Sommartider hej, hej”, ”Det bästa för mig”, ”Lys og värme”, ”Flottarkärlek”, ”Rosen”, ”Visky in the jar”, ”Den blomstertid nu kommer” och faktiskt … ”Je å a momma”

  Det sista kanske låter lite förmätet, men jag måste erkänna att jag tycker att låten är speciell.

  Men hur blir det nu? Med det framtida musicerandet?

  Men herre gud, hur ska jag kunna säga det?

  Är det någon som vet något om framtiden och vad ska man hoppas på?

Den kinesiska anekdoten om bonden med de två hästarna beskriver i ett nötskal vad livet innebär:

En bonde hade två hästar och en dag var de bortsprungna. Hans granne kom och beklagade sorgen: ”Vilken otur du hade som miste de två hästarna!” Bonden svarade: ”Hur vet du att det är otur? Grannen gick lite förbryllad hem.

  Efter två dagar kom hästarna tillbaka och i sitt följe hade de två hästar till.

Genast kom grannen springande och ropade: ” Men, vilken tur du har haft, nu har du ju fyra hästar!” Bonde svarade igen på samma sätt: ”Hur vet du att det är tur?” Och grannen lommade hem.

  De två nya hästarna var vildhästar och skulle ridas in och det blev bondens son som tog sig an det. Det bar sig dock inte bättre än att han föll av den ena bångstyriga hästen och bröt benet. Genast kom grannen sättande med: ”Oj, oj, oj, vilken otur du haft som fick tag i så bångstyriga hästar så att din son bröt benet!” Men bonden gav honom bara sitt lakoniska ”Hur vet du att det är otur?” Och grannen gick hem.

  Bara två månader senare råkade landet, där allt utspelar sig, i krig med ett grannland och alla yngre män kallades in till armén för att försvara landet. Men bondens son var, på grund av sitt benbrott, inte aktuell för krigstjänst. Och grannen kom med sitt vanliga: ”Vilken tur du hade att din som bröt benet så att han slapp ut i kriget!” Och bondens svar blev givetvis: ”Hur vet du att det är tur…?                      

… och så vidare.

Mæ råkes!

Nu är den klar! Bære så dæ veit!

500 rykande färska cd-skivor hämtades av mig från Fixar kl 13.00 idag. Med spänning öppnade jag ett ex och kollade att ljudet fanns där, att all text fanns där, att konvolutet såg bra ut, att ... Och visst var det så!
  Allt fanns med.
  Ett och ett halvt års slit, möda, oro, samarbete, glädje, hybris var över  ...
  Nu återstår bara den krassa verkligheten, som ska ge mig och det jag gjort sin dom.
  Det känns ungefär som att inte landa på månen: "det är ett jättesteg för mig, men ett pyttelitet steg för mänskligheten"
  Men steget var oändligt mycket större när jag gav ut kassetten "Jämtmacho" för exakt 20 år sedan, snacka om stort steg. Och med tanke på vilken respons den kassetten fick, var det ett ganska stort steg för Jämtland också.
  Vi får se vem som stövlar på mest den här gången? Jag, Jämtland eller världen? Den förste skulle jag förmoda.
  Mæ råkes ...Bære så dæ veit!